måndag, juni 15, 2009

Grindvakternas gradvisa förtvinande

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090615

När medias uppmärksamhet var som störst kring den barnläkare vid Karolinska som misstänks för dråp, publicerade en blogg hennes namn. Detta föranledde en anmälan till Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen, eftersom anmälaren ansåg barnläkaren kränkt av namnpubliceringen.
        Efter snabb handläggning svarade DI att lagen gör undantag för behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål, vilket denna blogg måste anses ha. DI vill dock poängtera att i traditionell massmedia finns minsann pressetiska regler, som begränsar namnpublicering.
        Slutsatsen blir, skriver DI, att man inte kan ingripa mot bloggen även om barnläkaren upplever sig kränkt, eller att de pressetiska reglerna har åsidosatts. Detta beslut måste tolkas som att DI:s roll som nätets grindvakt beträffande hantering av personuppgifter kraftigt decimerats, och att - mellan raderna - detta beklagas av DI.
        Grindvaktens gradvisa förtvinande återkommer även på andra områden. Den svenska debattens grindvakt nummer ett, Mats Bergstrand, har efter 20 år slutat som redaktör för DN Debatt. Den grinden har vaktats hårt, sidan har haft enormt inflytande och Bergstrand själv har fått utstå mycken kritik för sitt urval.
        I dag har debattsajten Newsmill seglat upp som en intressant konkurrent, med spänst, tempo och en mix av kända debattörer som kunde återfinnas på DN Debatt och okända debattörer med patos.
        För så blir det när utrymmet är obegränsat; debattörerna utgör knappheten. I pappersmedia gäller motsatsen; publiceringsutrymmet utgör knappheten. Varje morgon har jag klickat mig fram till DN Debatt för att läsa dagens snackis. I dag börjar jag med Newsmill och dagens olika teman. Den väsentligaste skillnaden stavas Webb 2.0. På Newsmill kan jag bidra med ett inlägg i debatten. DN Debatt är och förblir stängd.
        Inom förlagsvärlden pågår en liknande rörelse. Print-on-demandförlag, som exempelvis Vulkan, växer fram, där ingen grindvakt gör kommersiella överväganden av ett bokmanus, utan publicerar och trycker mot efterfrågan.
        Samma väg torde sannolikt kulturkritiken vandra; till samlingssajter, likt Newsmill, där utrymme för bred och djup kulturkritik och idédebatt medges. Som skribent och författare vill man inte i första hand sälja något, utan säga något, kanske påverka någons tankar, ge ett annat perspektiv på samtiden.
        Även om forskningspublicering har en lång tradition av grindvakter – peer review – som ska garantera forskningsresultaten, är liknande förändring sannolik. Grindvakten som kvalitetsgranskar kommer att finnas kvar, men nya forskargenerationer kommer inte att sympatisera med att skicka en artikel till en tidskrift våren 2009 som publiceras i papperstidskriften i bästa fall hösten 2010. De kommer inte att acceptera grindvakter som granskar i snigelfart och tidskrifter med extremt begränsat utrymme.
        Grindvakternas gradvisa förtvinande kommer att förändra medialandskapet.

måndag, juni 08, 2009

Falkvinge bryr sig bara om de privilegierade

Newsmill 090608

Det var på håret att jag hade kommit ut som piratpartist vid EU-valet, likt filosofen Lars Gustafsson på Expressens kultursida och publicisten Linda Skugge på Newsmill. I princip delar jag de argument som de för fram i sina artiklar. Jag kan även, likt Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida, fördra att partiet har en "pajas till partiledare" och ett tilltal som liknar "teknologoverallig nollningsmaskulinitet". Men jag kan inte fördra att partiets främste talesman äger en sådan naiv och ignorant syn på makt som Rick Falkvinge.
        Även om piratpartiet är ett uttryck för kollektiv nätaktivism går det inte att komma ifrån att utan Rick Falkvinges engagemang och arbete skulle inte Piratpartiet ha en (eller kanske två) parlamentsledamöter i EU. Det är Falkvinge som inte bara har skrikit högst och mest (även om han är bäst på detta), utan även i högsta grad bidragit till att utveckla argument bortom den gratisdiskussion kring fildelning som snarare är kontraproduktiv än produktiv.
        Trots min genuina ovilja mot fåfrågepartier har det varit uppfriskande med ett parti som tar ställning i sina kärnfrågor, men vägrar låtsas vara ett allroundparti med svar i alla tänkbara och otänkbara frågor.
        Men när jag läste Falkvinges blogg i lördags morse bestämde jag mig. Det blir ingen röst på PP. I sitt blogginlägg formulerar Falkvinge en synnerligen naiv utopisk beskrivning av en dag på jobbet 2029. "Jag minns en tid när alla var tvungna att arbeta samtidigt. Så… onödigt. Men det var ju också innan svärmarbete slog igenom i näringslivet. Vilket slöseri! Hur kunde folk jobba så instängt? Utan kreativitet och innovationsförmåga? Och så… begränsade av geografi?"
        Och så fortsätter han, utan tanke på att många arbeten kräver personalens närvaro och viss personaltäthet. Om sjuksköterskan, likt Falkvinge, vill sova till kl 11 en dag, kan väl klinikens patienter vänta med sina mediciner och sitt omsorgsbehov. Det samma gäller ungarna på dagis – de får väl klara sig själva tills personalen ids komma. Och kunden på Konsum får väl anpassa sina inköp tills affärsbiträdet behagar dyka upp.
        Falkvinge talar enbart till de privilegierade, de som tillhör den symbolbehandlande samhällsklassen, som om han inte såg annat. Han visar en fullständig klassblindhet och därmed en förbluffande maktignorans. En partiledare får inte brista i politikens fundamenta; att politik handlar om makt, hur den fördelas, utövas, påverkas, upplevs. Särskilt inte när de frågor detta fåfrågeparti engagerar sig i närmast uteslutande handlar om makt.
        Den form av utopisk vision som Falkvinge tecknar såg vi i parti och minut i mitten av det teknikeuforiska nittiotalet. Jag trodde väl inte att dylika visioner skulle formuleras av en IT-kunnig partiledare femton år senare.