fredag, augusti 28, 2009

Den digitala kulturklyftan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090828

Per Strömbäck (red)
Gratis?
Om kvalitet, pengar och skapandets villkor
Volante

Det är inte helt långsökt att dra parallellen till C P Snows klassiker De två kulturerna, när man läser antologin Gratis? av Per Strömbäck (red). Men i stället för klyftan mellan naturvetenskap och humanvetenskap, handlar denna klyfta om frågan om huruvida de flyktiga digitala kopiorna av texter, bilder, musik och film måste hållas i strikt schack, eller om kopiorna fritt ska få flyta genom internets otaliga datorer.
       Det handlar alltså om fildelning, upphovsrätt och kulturskapande. Antologins ambition är att vara en essäsamling kring dessa frågor. Det är den, delvis. Essäns väsen är att försöka förstå, att göra läsaren delaktig i författarens förståelseprocess, att ha ett prövande förhållningssätt.
       Elva författare bidrar, men inte alla med en essä. Juridikprofessorn Jan Rosén, känd förkämpe för en stark upphovsrättslagstiftning, berättar bara varför en stark upphovsrätt måste försvaras. Ett av Roséns skäl är att immaterialrätten har genererat enorma ekonomiska värden.
       Hade Rosén varit besjälad av ett prövande förhållningssätt hade han även resonerat kring de skador som en stark upphovsrätt och immaterialrätt historiskt har åsamkat. Ett tips är boken Against Intellectual Monopoly av hans juridikkollegor Michele Boldrin och David Levines.
       Inte heller har dataspelsutvecklaren Martin Walfisz någon essäistisk ambition, utan berättar mest sin egen historia som entreprenör i datorspelsbranschen. Och avslutar naturligtvis med tesen att om inte människor betalar för datorspel så tillverkas inga datorspel. Well, so what?
       Som tur är har redaktören Per Strömbäck (talesman för datorspelsbranschen) lyckats engagera några författare som försöker den essäistiska stilen. Kulturjournalisten Andreas Ekström prövar en försörjningsmodell som bejakar "gratis", dvs där inte kunden betalar för digitala kopior. Då får vi en mecenatkultur, menar han, där kulturskaparen blir en tiggare i stället för en säljare, där mecenater bestämmer kulturskaparens villkor – vilket skulle ge sämre kulturprodukter.
       Fast har vi inte alltid haft en mecenatkultur, även före fildelningen? Har inte författare, musiker och skådespelare alltid stått med mössan i hand för att få sina verk publicerade och framförda?
       Anders Rydell skriver initierat om kopians väsen, från att vara industrialismens ideal i form av massproduktion av fysiska produkter, till att bli nätverkssamhällets själva fundament i form av digitala kopior. Han landar i att fysiska produkter kan värderas ekonomiskt, medan digitala dito i förlängningen inte kan det.
       Men den som bäst prövar det invanda tankesättet och försöka förstå ett annat är journalisten och författaren Isobel Hadley-Kamptz. Rene Magritte målade en klassisk bild av en pipa med texten "detta är inte en pipa". Hadley-Kamptz frågar "Är det jag som skriver den här texten?" Hmm, visst är det väl i alla fall jag som skriver dessa rader?
       Frågan är om man kan särskilja en författares kreativitet från alla de texter, bilder och samtal som har inspirerat? Eller om alla texter, bilder, filmer i nätverkssamhället är sprungna ur samma distribuerade hjärna – internet? Och om i så fall idén om den enskilde upphovsmannen bör ses som en historisk kuriositet?
       Klyftan mellan de två kulturerna delar ofta uppfattningen om vad som ska ersättas ekonomiskt – den digitala produkten eller den tjänst där det digitala exemplaret blir värdefullt.
       Dogmatiska föreställningar finns i bägge kulturerna. Den ena hävdar att kulturproducenter måste kunna försörja sig på sitt kulturskapande (vilket är märkligt; hur många författare – poeter! – kan det?).
       Den andra åberopar en sorts teknisk naturlag, där kopiornas flyktighet inte går att reglera (vilket är märkligt; fråga vilken programmerare som helst).
       Antologins behållning är frågornas vidd och författarnas olika utgångspunkter. Om fler vågade inta en essäistisk hållning, skulle den vara oumbärlig.

torsdag, augusti 20, 2009

Från ordningsförseelse till etikettsbrott

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090820

Nu när kammaråklagare Rolf Hillegren ges möjlighet att själv ha kontroll över texten i stället för att bli intervjuad, förväntar man sig att han anser sig missförstådd och felciterad.
       Det ursprungliga uttalandet i SvD (14/8) var att när en man tilltvingar sig samlag mot sin sambos/frus/partners vilja, bör inte detta betraktas som allvarligare än en ordningsförseelse.
       Och visst, han menar att han inte borde ha spetsat till sitt svar på ett sådant sätt. Så vad skriver han när han får full kontroll? Jo, exakt citerad från hans egen text i SvD (19/8):
      "Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker."
       Men snälla nån, här reducerar han ett sexuellt övergrepp i hemmet ytterligare, från att vara en ordningsförseelse som åtminstone kan lagföras, till ett etikettsbrott, det vill säga en ren oartighet.
       Från att jämställa ett sexuellt övergrepp med att pissa offentligt (som är en ordningsförseelse), jämställer Hillegren nu ett sexuellt övergrepp med att tacka för senast mer än en gång (vilket är ett etikettsbrott).
       Det handlar inte längre om juridik. Det handlar inte längre om det okontroversiella att bevisningen i brottmål ska vara hög. Det handlar inte längre om att i ett rättssamhälle är skadan att döma en oskyldig alltid större än att inte lyckas döma en skyldig.
       Det handlar om att Hillegrens uppfattning i mål som gäller våldtäkt eller sexuella övergrepp i hemmen förflyttar oss 50 år tillbaka i jämställdhetsarbetet – till en tid när det var kvinnans plikt att ställa upp för husfridens skull, när våld mot kvinnor i hemmet var en odiskutabel företeelse.
       Jämställdhet är mödosamt att uppnå, men enkelt att rasera. Detsamma måste även sägas gälla förtroenden för åklagarmyndigheten.

tisdag, augusti 18, 2009

Kallt krig i felvänd kikare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090818

Låt oss börja med den oundvikliga frågan: Varför skriver Henning Mankell ytterligare en bok om Kurt Wallander, när han för precis tio år sedan deklarerade att serien om Wallander är finito?
       Två svar infinner sig. Det första är att Mankell älskar sin romanfigur så mycket att han vill ge honom ett bättre avslut än det han gjorde för tio år sedan. Det andra är att Mankell har en historia i huvudet som han har svårt att skapa en kontext till. Därför tar han Wallander och hans Ystad, en välkänd och färdig ram för såväl Mankell som läsekretsen. Det senare svaret är rimligare.
       Det är inte vilken historia som helst som byggs in i den nu definitivt sista boken om Wallander: Den orolige mannen. Henning Mankell är i toppform. Den självklara ingrediensen i varje kriminalroman är ett eller flera brott; vanligtvis mord eller kidnappning eller annat svårt brott. I de sämre deckarna består historien inte av annat än detta brott och hur det löses.
       De mer ambitiösa författarna berättar alltid ytterligare en historia. Ibland är denna historia så intressant att den överskuggar själva kriminalhistorien. Mankell är vanligtvis en sådan författare och i Den orolige mannen är historien om spionage och säkerhetspolitik på hög nivå på gränsen till överskuggande.
       Författarens svåraste uppgift är att göra en fiktiv berättelse sannolik för läsaren. Inte sann, men möjlig. Mankell vet detta bara alltför väl och är ambitiös beträffande denna uppgift (här kan Lars Kepler lära sig ett och annat).
       Mankell diktar en historia om inflytelserika människor inom försvarsmakter och politiska sfärer. Historien manifesteras av de incidenter i Hårsfjärden utanför Stockholm 1982 som beskrevs som ubåtskränkningar och där Sovjet pekades ut som den nation som ägde ubåtarna. Mankell bygger upp en närmast motsatt beskrivning av denna händelse än den allmänt mediala. Den inramas i det kalla krigets spionageverksamhet, i den svenska marinens högsta topp och i åttiotalets politiska situation.

Här får Wallander höra av en pensionerad kommendörkapten, tillika Wallanders dotters svärfar, vars spårlösa försvinnande är upptakten till hela historien, att det handlade enbart om minuter i Hårsfjärden 1982, från att en främmande ubåt kunde tvingas upp till ytan, när en kontraorder gavs. Avbryt insatsen. Från vem ordern kom blev aldrig känt, trots kaptenens idoga efterforskningar. Därmed inte heller varför kontraordern kom.
       Henning Mankell är en politisk människa och författare. Detta är tveklöst en politisk roman som mot en historisk fond vill diskutera och ifrågasätta Sveriges historia av alliansfrihet. Liksom svenskarnas fördomar om den stereotypa hotbild - rysskräcken - som utmålades (och utmålas). Ju mer han tittar i kikaren från fel ände, desto mer finns att berätta, även om bilden krymper ju längre bakåt i tiden man tittar.
       Till skillnad från Mankell irriteras Kurt Wallander över sina frånvarande kunskaper och sitt långvariga ointresse för politik. Bättre rustad i dessa avseenden tror sig Wallander kunnat skynda på processen att lösa såväl försvinnanden som mord. Det är dock oklart.
       Som vanligt är Wallander intuitionens mästare. Iakttagaren. Den som ständigt söker nya perspektiv att betrakta något från. Den som vet att varje perception inte kan uppfattas helt och hållet. Den som ser det som inte finns och som kan betydelsegöra detta.
       Något ovanligt för en Wallanderdeckare är att Wallander löser fallet enbart delvis. Så många lösa trådar som lämnas i slutet har han nog aldrig lämnat tidigare. Möjligen har det att göra med fallets karaktär av sekretess, främmande makter och skickliga hemlighetsmakare, men visst vore det intressant att läsa Mankells förslag till lösningar.
       Wallander har blivit till åren kommen, har fyllt 60 år, och har problem med diabetes, blodtryck och diverse andra krämpor. Han lider av åldrandet och tänker ständigt på hur hans helvete kommer att se ut om några år.
       Hans sorgligaste problem är emellertid den förbannade ensamheten, som hänger ihop med frånvaron av kärlek. Han älskar inte ens sitt jobb längre, utan ser det som en ren plikt. Och den som köper en Labrador, den mest sociala bland hundar, och placerar den utomhus i en hundgård dygnet runt, måste vara helt befriad från kärlek.
       Detta är den sista boken om Wallander. Oåterkalleligt. Nej, Wallander dör inte, men ändå kan vi vara säkra på att aldrig mer läsa en Wallanderroman. Den orolige mannen är en värdig final i litterärt hänseende, men ovärdig Kurt Wallander.
       Jag önskade honom något bättre

måndag, augusti 10, 2009

Vad är väl semester?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 090810

Semestern tynar bort så sakteliga. Men vad är denna märkliga företeelse vi kallar semester?
        Inte är det att "ladda batterierna" i alla fall. Det är en outhärdlig metafor, alltför kontraproduktiv för människan; som om semestern vore enbart ett medel för att hålla uppe produktionstakten; som om människan vore enbart en mekanisk maskin som behöver tillföras energi; som om människan vore en Duracellkanin.
        Semestern är en föraning, snarare. En möjlighet att förnimma något som inte låter sig förnimmas under årets arbetsveckor. Vad detta något är, behöver vi hjälp för att förstå. I Bruno K Öijers senaste diktsamling Svart som silver finns dikten Bakom dörren:

"det här huset finns inte
har aldrig funnits
med det är hit du dras
det är här du hör hemma"


Så är det. Huset som metafor för detta något. En ouppnåelig tillvaro där jag hör hemma. Det låter som en motsägelse. Ändå så rätt.
        Denna föraning, denna förnimmelse om ett annat hus kan inte uppfattas under arbetsåret. Varför? Hur lyckas arbetet dölja detta hus?
        I samma dikt av Bruno K Öijer framträder något som kan likna ett svar. Bakom de dörrar som under semestern är låsta och igenbommade låter han oss se oss själva, de vi är när semestern har tynat helt. Där

"hostar dom döda i sömnen
vänder och vrider sig i sina sängar
plågas av mardrömmar
att dom inte ska vakna i tid
inte hinna handla och städa
inte hinna med allt som ska göras"


Semestern som en längtan efter att inte hosta, inte mardrömma; en längtan efter det andra, det som inte finns, inte låter sig infinnas annat än som tankefigur, men som semestern låter oss snudda vid.
        En tankefigur där metaforen "ladda batterierna" blir fullständigt obsolet.