onsdag, oktober 21, 2009

Vetenskap på villovägar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091021

Jerker Virdborg
Kall feber
Bonniers

Ett sätt att diskutera Jerker Virdborgs nya och utsökta roman Kall feber är genom dess litterära intertextualitet; med uppenbara referenser till Karin Boyes Kallocain, till Orwells 1984, till Huxleys Du sköna nya värld, liksom till dystopisk sci-fi-litteratur.
        Jag väljer dock ett annat spår; den synnerligen framträdande vetenskapskritiken som bär berättelsen. Virdborg förnyar skickligt sin litterära form: dystopin, den klaustrofobiska miljön, det uppenbara men skickligt fördolda hotet som huvudpersonerna ständigt lever under, och i.
        Karin Ryd är en blodforskare (sannolikt biokemist) som får en tjänst på ett jättelikt forskningslaboratorium långt utanför civilisationen. Hon börjar genast med stor avundsjuka intrigera och sabotera för kollegor som hon tycker har bättre resurser än henne för sin forskning.
        Hon spionerar, saboterar blodbanker, skickar anonyma upplysningar till institutets ledning, på närmast ett tvångsmässigt normalt sätt – så normaliserat att läsaren måste uppfatta det som ett normaltillstånd i ett forskarsamhälle som befinner sig bara några steg framför dagens forskarsamhälle.
        Virdborgs vetenskapssamhälle är en extrapolering av dagens forskningspolitik; en gradskillnad, men ingen artskillnad. Vad händer i förlängningen av de senaste decenniernas sammanblandning av kunskapsintresse och kommersiellt intresse? Vad händer när endast sådan forskning finansieras som leder till patent, näringslivsutveckling och vinstmaximering på olika marknader?
        Forskning som riskerar döda marknadsområden ges icke anslag. Medicinsk forskning som syftar till att bota sjukdomar finansieras inte, eftersom det är i sjukdomsbehandling det kommersiella intresset finns. Om sjukdomar botas, blir ju deras dyra behandlingar obsoleta, och det kommersiella – överordnade – intresset hotas.
        Forskare som tänker fritt marginaliseras, till förmån för forskare som tänker rätt – där rätt stavas monetär vinst, inte kunskap eller idéer.
        Det är sensmoralen i Virdborgs vetenskapskritik. En sensmoral som borde vara kännbar för varje person som ser Virdborgs forskarsamhälle som enbart en förlängning av dagens.
        Läsaren påminns, apropå blodforskning och blodbanker, om den långvariga konflikten kring biobanken vid Västerbottens landsting/Umeå universitet. Läsaren kan även nicka igenkännande till intrigerna, trots att Virdborgs huvudpersoners intrigerande är tillspetsade.
        Och som varande den klassiska Virdborgöverbyggnaden, vilar ett obestämt hot ständigt över livet på institutionen. Tills Karin Ryds hypermaniska gestalt kommer en del av hotet på spåret – manifesterat i den kalla febern. Då blir hotet något mer konkret.
        Få svenska författare berättar så skickligt, så spännande, så ytterst välavvägt, med till synes små medel, som Jerker Virdborg. Jag tyckte att han var excellent i hans genombrottsroman Svart krabba från 2002 och har undrat när han skulle nå samma nivå igen.
        Kall feber är svaret.

fredag, oktober 16, 2009

Närvaro i en postdigital tid

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091016

Rasmus Fleischer
Det postdigitala manifestet
Ink Bokförlag

Det finns en stark tankefigur om internet (och dess konnotationer informationsrymden, cyberspace, virtuella miljöer och världar). Tankefiguren drar en skarp gräns mellan det digitala och det icke-digitala. Tankefiguren utgår från en rörelse från den aktuella, fysiska världen till den virtuella världen. Ett "här" och ett "där" konstrueras.
        Jag tog själv utgångspunkt i denna tankefigur i en avhandling i mitten av 90-talet, där jag definierade virtualisering som en förflyttning av objekt och aktiviteter från den fysiska världen till den virtuella. Denna process var min utgångspunkt för att förstå kvaliteter i virtuella miljöer.
        Det är i allt väsentligt denna tankefigur som boken Det postdigitala manifestet av Rasmus Fleischer vill göra upp med; en tankefigur som fungerade mellan 1995 och 2005, men som i dag är ersättlig.
        Rasmus Fleischer är medgrundare till Piratbyrån, välkänd debattör i fildelningsfrågor, driver bloggen Copyriot och doktorand i (samtids)historia vid Södertörns högskola. Dessutom utbildad barockmusiker.
        Tillsammans med en handfull personer utgör han den intellektuella överbyggnaden inom piratrörelsen. Emellertid har jag aldrig uppfattat Fleischer som en fildelningsförespråkare, utan som en kopimist – en som företräder uppfattningen om att grunden för moralen, ansvaret och rentav mänskligblivandet har sitt ursprung i imitation, efterlikning och kopiering.
        Naturligtvis är Det postdigitala manifestet inte copyrightskyddad utan kopimiskyddad, det vill säga läsarens rätt att kopiera är skyddad.
        Det är ett manifest för kultur i en tid när vi så smått börjar skönja det digitalas krav på rumslighet, där vi börjar förstå att det inte är på nätet eller i någon virtuell miljö vi uppskattar kulturella upplevelser – utan i ett fysiskt, gemensamt rum. Fleischer tar musik som det (nästan) genomgående exemplet.
        Med en postdigital förståelse av nätet måste vi lära oss att hantera det totala överflödet; den punkt då vi när och var som helst kan lyssna på varje inspelat musikstycke. Men vi kan inte ta del av allt. Hur ska ett postdigitalt urval göras, när dagens urvalssystem där musik är en begränsad resurs satts ur spel?
        Problemet är av socialpsykologiskt intresse. Varför, frågar Fleischer, skulle musiksmak återfinnas hos den enskilde individen? Snarare är musiksmak ett estetiskt system som skapas genom förbindelser, genom andra individer, genom platsers betingelser, genom levda situationer, genom årstider, dygnstider.
        Ett annat sätt att positionera manifestet sker via den rådande fildelningsdebatten. Det postdigitala återfinns varken i den konservativa positionen som vill bevara upphovsrätten och saluföra digitala produkter, eller i den position som hyllar digitaliseringen och talar om gratis produkter med nya affärsmodeller.
        Det postdigitala ska inte förstås som ett brott i ett kulturhistoriskt kontinuum. Den postdigitala insikten är ett resultat av en mognadsprocess av de senaste 15 årens erfarenheter av digitalisering och av internet.
        I en postdigital tid måste internet ses som en resurs för närvaroproduktion. När allt digitalt är totalt tillgängligt inträder behovet av aktualiserade gemenskaper; möten, festivaler, konferenser. Problemet med överflödet av digital kultur pekar ut samma lösning som problemet med fossila bränslen: en betoning av platsens och närvarons betydelse och ett avvisande av naiva drömmar om en värld utan avstånd.
        Läsaren kan med fördel byta ut musik mot egna exempel. Jag tar den utbredda nätundervisningen i högre utbildning som exempel. Från ett postdigitalt perspektiv handlar det inte om att flytta undervisning till internet – utan om att kräva närvaro; att skapa kollektiv kunskapsutveckling i rummet med internet som resurs.
        När all världens universitetskurser finns en knapptryckning bort, kommer vi att behöva mötas i seminarierummet.
        Det är en fin bok Rasmus Fleischer har skrivit; ett originellt manifest; ett koncentrerat idékomplex. Jag försöker gärna nå en postdigital insikt. Ju mer jag inser att jag har omfattats av den gamla tankefiguren om en cyberrymd dit ting och aktiviteter flyttas, desto mer inser jag behovet av att avveckla denna tankefigur.
        Ju mer vi ser upphovsrättsdebatten köra fast i stelnande blålera, desto mer bör vi anamma en postdigital position.
        Ju friare internet vi vill ha, desto postdigitalare måste vi bli.

måndag, oktober 05, 2009

Nya mediers kontraktsbrott

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091005

Att hävda att medielandskapet är stadd i förändring är att meddela en gammal klyscha. Ändå är det icke desto mindre sant. Och förändringen utgör ett dilemma.
         Å ena sidan borde den mediala utvecklingen i form av gräsrotsjournalistik i bloggosfären välkomnas från en demokratisk utgångspunkt. Å andra sidan utgör delar av denna medieutveckling en provokation mot traditionella mellanmänskliga beteenden i offentligheten.
         Helikopterrånet är ett uppenbart exempel. En spektakulär händelse, en självklar medial nyhet att gräva i för såväl professionella journalister som gräsrötter. Men det är när de anhållna ska beskrivas som dilemmat uppstår. Gammelmedia beskriver enligt god pressetisk sed de anhållna som "Piloten", "38-åringen", "21-åringen" och så vidare.
         De nya medierna, de så kallat sociala medierna, ibland till och med benämnda radikala medierna – eller varför inte folkmedierna? – publicerar inte bara namn, personhistorik, släktband, vänskapsband etc, utan även bilder på de misstänkta.
         Flashback är vanligtvis snabbast och har flest och mest intrikata detaljer om helikopterrånarna. Vissa bloggar har specialiserat sig på namn- och bildpublicering av människor som av pressetiska skäl inte namnges i traditionell media, där också annan handel och vandel beskrivs. Och det senaste är att på Facebook har det skapats en särskild offentlig sida som frekvent uppdaterar information i text och bild kring de misstänkta.
         Två frågor inför den mediala utvecklingen infinner sig. Hur meningsfullt är det för gammelmedia att hålla fast vid en uråldrig pressetik kring namnpublicering när nya medier gör namn- och bildpublicering till huvudsak? Hur lång tid dröjer det innan vi lagstiftar mot att nya (eller gamla) medier tillåts publicera namn och bild hur som helst?
         Jag lutar definitivt åt det sistnämnda. Att proffsmedia skulle rucka på en lång tradition av pressetik vore att gräva sin egen grav. Denna pressetik kan liknas med ett socialt kontrakt mellan media och medborgarna. Sådana kontrakt rivs bara inte.
         Tanken bakom Personuppgiftslagen (PUL) var att förhindra publicering av personuppgifter på nätet av sådan karaktär som beskrivits ovan. Men dess initiala utformning var så undermålig att varje namns nämnande blev ett lagbrott. Och när så PUL luckrades upp i början av 2000-talet, framstår den i stället som fullständigt tandlös och harmlös i publiceringsfrågor.
         Det är ingen vild gissning att det för fullt filas på en ny lag för att reglera det framväxande medielandskapet på nätet. Hur många fördelar vi än kan räkna upp med ett fritt internet, utgör de nya asociala mediernas ständigt ökande brott mot sociala kontrakt incitament till reglering.
         De asociala medierna, nota bene, inte de sociala.