Kultursidan Västerbottens-Kuriren 091021
Jerker Virdborg
Kall feber
Bonniers
Ett sätt att diskutera Jerker Virdborgs nya och utsökta roman Kall feber är genom dess litterära intertextualitet; med uppenbara referenser till Karin Boyes Kallocain, till Orwells 1984, till Huxleys Du sköna nya värld, liksom till dystopisk sci-fi-litteratur.
Jag väljer dock ett annat spår; den synnerligen framträdande vetenskapskritiken som bär berättelsen. Virdborg förnyar skickligt sin litterära form: dystopin, den klaustrofobiska miljön, det uppenbara men skickligt fördolda hotet som huvudpersonerna ständigt lever under, och i.
Karin Ryd är en blodforskare (sannolikt biokemist) som får en tjänst på ett jättelikt forskningslaboratorium långt utanför civilisationen. Hon börjar genast med stor avundsjuka intrigera och sabotera för kollegor som hon tycker har bättre resurser än henne för sin forskning.
Hon spionerar, saboterar blodbanker, skickar anonyma upplysningar till institutets ledning, på närmast ett tvångsmässigt normalt sätt – så normaliserat att läsaren måste uppfatta det som ett normaltillstånd i ett forskarsamhälle som befinner sig bara några steg framför dagens forskarsamhälle.
Virdborgs vetenskapssamhälle är en extrapolering av dagens forskningspolitik; en gradskillnad, men ingen artskillnad. Vad händer i förlängningen av de senaste decenniernas sammanblandning av kunskapsintresse och kommersiellt intresse? Vad händer när endast sådan forskning finansieras som leder till patent, näringslivsutveckling och vinstmaximering på olika marknader?
Forskning som riskerar döda marknadsområden ges icke anslag. Medicinsk forskning som syftar till att bota sjukdomar finansieras inte, eftersom det är i sjukdomsbehandling det kommersiella intresset finns. Om sjukdomar botas, blir ju deras dyra behandlingar obsoleta, och det kommersiella – överordnade – intresset hotas.
Forskare som tänker fritt marginaliseras, till förmån för forskare som tänker rätt – där rätt stavas monetär vinst, inte kunskap eller idéer.
Det är sensmoralen i Virdborgs vetenskapskritik. En sensmoral som borde vara kännbar för varje person som ser Virdborgs forskarsamhälle som enbart en förlängning av dagens.
Läsaren påminns, apropå blodforskning och blodbanker, om den långvariga konflikten kring biobanken vid Västerbottens landsting/Umeå universitet. Läsaren kan även nicka igenkännande till intrigerna, trots att Virdborgs huvudpersoners intrigerande är tillspetsade.
Och som varande den klassiska Virdborgöverbyggnaden, vilar ett obestämt hot ständigt över livet på institutionen. Tills Karin Ryds hypermaniska gestalt kommer en del av hotet på spåret – manifesterat i den kalla febern. Då blir hotet något mer konkret.
Få svenska författare berättar så skickligt, så spännande, så ytterst välavvägt, med till synes små medel, som Jerker Virdborg. Jag tyckte att han var excellent i hans genombrottsroman Svart krabba från 2002 och har undrat när han skulle nå samma nivå igen.
Kall feber är svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar