tisdag, mars 30, 2010

Murdoch kapitulerar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100330

Rupert Murdoch har kapitulerat och låtit sig besegrats av framtiden, skriver Jeff Jarvis i The Guardian (26/3). Murdoch avser att om några månader introducera en så kallad paywall på nätupplagorna av The Times och Sunday Times.
           En paywall är helt enkelt benämningen på företeelsen att tidningar på webben blockerar innehåll som inte användaren betalt för. För ett pund om dagen, eller två pund i veckan, får användare tillträde till webbinnehållet i dessa tidningar. Times och Sunday Times blir därmed första tidningar i England att ta betalt för innehåll på nätet.
           Men vad kapitulerar Murdoch inför? Jarvis framhåller två saker. Att han och hans imperium dels är helt utan nya idéer för hur man genererar tillräckliga annonsintäkter på nätet, dels är helt utan idéer om hur koncernen kan bygga värdeskapande relationer med sina läsare.
           Det ska naturligtvis bli intressant att följa, men jag är skeptisk på förhand. Det har alltid varit svårt att ta betalt för digitala produkter och det blir allt omöjligare, desto mer nätanvändare vänjer sig vid att sådant inte kostar.
           Därmed kan vi sluta oss till en tredje sak Murdoch kapitulerar inför: oförmågan att omvandla digitala produkter till tjänster som är möjliga att ta betalt för.
           Den sistnämnda kapitulationen kan bli förgörande.

torsdag, mars 25, 2010

Nätkonst som utmanar upphovsrätt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100325

Det finns konst på Internet och så finns det nätkonst (eller digital konst). Skillnaden ligger i materialet. Konstverk gjorda med fysiskt material såsom målningar på duk, skulpturer i diverse material eller fysiska installationer kan fotograferas, skannas och filmas för att visas på Internet.
             Nätkonst, däremot, är sådan konst där datorprogram, pixlar och nätverk utgör materialet. Ett exempel är umeåkonstnären Linda Bergkvists digitala konstverk. Bergkvists konst kan sägas vara estetiskt inriktad, stilsäker och tekniskt avancerad. Annan nätkonst är politisk, konceptuell och har installationen som form.
             Här tänker jag på den franske konstnären Christophe Bruno och hans senaste installation Logo.Hallucination. Han använder en programvara för mönsterigenkänning av bilder, som han använder för att söka igenom webbens oändliga bildhav för att finna likheter i olika bilders mönster.
             Installationens politiska del handlar om upphovsrätt till företags varumärken. Om ett varumärkes mönster finns i andra bilder, så kan det handla om intrång i någons immaterialrätt.
             Men vems? Vad är original och vad är kopia?
             Bilden av Jan Vermeers målning av en musiklektion äger likartat mönster som logotypen för Atari Games. Bilden av tropiska fisken har en mönsterlikhet som den välkända logotypen för Woolmark. Detsamma gäller fotot av ett kloakgaller, vars mönster känns igen som Microsofts logotyp.
             Fler exempel finns på webbplatsen "Logo.Hallucination", där man också får en liten inblick i hur datorprogrammet upptäcker likheter i mönster hos olika bilder.
             Som en del av installationen skickar Bruno ett allvarligt, men i konstverkets kontext ironiskt, mejl till fotografiernas upphovsmän och påpekar ett "potentiellt intrång i immaterialrätten" genom att bildens mönster helt eller delvis liknar ett känt varumärke. Samt att sådan användning av upphovsrättsskyddat material kan få legala konsekvenser.
             Nätkonstprojekt som detta utmanar många gånger vår föreställning om problemen med upphovsrätt och immaterialrätt i digitala miljöer mer än den bästa och mest förnuftiga argumentationen.
             Vilket är originalet? Hur långt i en mönsterigenkänningsprocess måste man gå för att skydda sin bild? Hur nära ett varumärkes mönster kan man vara med sin egen bild utan att göra intrång i upphovsrätten (eller omvänt)? Vid vilken gräns blir dessa frågor absurda?
             Eller med annan, mer juridisk terminologi, var går gränsen för en bilds unikhet, det vill säga dess verkshöjd?

tisdag, mars 23, 2010

Dödshjälp förändrar förväntningar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100323

Jag har inga problem med att föreställa mig olika situationer där jag skulle efterfråga hjälp att avsluta livet. Min föreställning stödjer sig på en annan föreställning: att människan i en demokrati är en autonom individ som bör ha självklar rätt att bestämma vilken vård denna vill emotse – och inte.
            Frågan om dödshjälp aktualiseras på nytt nu, när en kvinna som överlever endast med respiratorstöd formellt begär hos socialstyrelsen att behandlingen avslutas. Lagstiftningen är grumlig – lagen medger patienten rätten att neka behandling, samtidigt som en läkare som stänger av en livsuppehållande respirator riskerar åtal.
            Trots mitt inledande ställningstagande finner jag minst två frågor som bör diskuteras ytterligare. Den gemensamma nämnaren stavas förväntningar.
            Den första typen av förväntningar berör vilka patienttillstånd som ska införlivas i rätten att få hjälp att avsluta livet. Låt säga att vi kan definiera en viss smärtnivå eller en viss grad av invaliditet eller en viss omfattning av tekniskt livsstöd där vi bortom dessa gränser ges rätt att begära dödshjälp. Då är risken överhängande att människor som befinner sig i sjukdomstillstånd bortom dessa gränser förväntas kräva att avsluta livet.
            Risken är därmed att vi definierar den gräns för vad som avses med ett värdigt liv och att ovärdiga livstillstånd inte ska accepteras. Risken är även att ekonomiska argument kryper fram ur hålorna; vi vill inte bekosta livsuppehållande vård för människor som redan passerat de vedertagna gränserna för värdigt liv.
            Den andra typen av förväntningar berör läkarens roll. Roll är ett begrepp som beskriver de förväntningar och normer som är förknippade med en människas position eller uppgift.
            I socialpsykologiskt avseende innebär rollbegreppet att kraven och förutsättningarna om hur en person ska agera i rollen kommer utifrån; att restriktionerna är givna. Motsatsen benämns karaktär; att personen själv bestämmer restriktionerna för sitt agerande; att restriktionerna är självpålagda.
            Därför bör vi diskutera läkarrollen, det vill säga de restriktioner vi ålägger läkarkåren. Låt säga att några av våra krav på läkarrollen är att alltid betrakta livet som överordnat döden, att alltid söka lösningar för patienter att leva goda liv, att alltid försöka lindra och bota så långt det är möjligt.
            Om vi däremot ålägger läkare att uppfylla patienters krav på att avsluta livet, är risken överhängande att våra krav på läkares roller grumlas. Risken är att vi inte kan lita på att läkare alltid betraktar livet som överordnat döden eller att läkare alltid försöker lindra och bota.
            Risken är helt enkelt misstro. Om läkare aktivt dödar patienter, oavsett omständighet, kan vi inte bortse från risken att människors tillit till läkarkåren kan minska.
            Innan vi lagstiftar för dödshjälp bör vi reflektera över konsekvenserna av dessa förändrade förväntningar på liv och läkare.

tisdag, mars 16, 2010

Det ojämställda RUT-avdraget

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100316

Det var fasligt vad RUT-avdraget kom att handla om enbart ekonomi och arbete. Givet vissa utgångspunkter hävdar somliga att RUT-avdraget är samhällsekonomiskt lönsamt, givet andra är det olönsamt. Men vart tog genusperspektivet vägen?
           Hittills har RUT-avdraget utnyttjats av främst medel- och höginkomsttagare. En kvalificerad gissning är att det är medelklassens kvinnor (och män) som främst utnyttjar subventionen för att underlätta sin karriär, vilket också är syftet med avdraget, enligt många debattörer.
           På så sätt slipper de dubbelarbetet (eftersom merparten av hemarbetet fortfarande utförs av kvinnor), i stället för att fördela hemarbetet jämlikt mellan hushållsmedlemmarna.
           Så ska medelklassens kvinnor få tid att göra karriär: att överlåta hemarbete till andra kvinnor. Då ökas den numerära jämställdheten i näringslivets högre skikt. Är inte det en bra jämställdhetspolitik?
           Nej. Så ser en jämställdhetspolitik ut om man inte införlivar klassbegreppet i genusanalysen. En fortsatt underordning av de lägre klasserna blir nödvändig för att medelklassens kvinnor ska göra karriärer i företagens manligt uppbyggda strukturer.
           Skatteavdrag för hushållstjänster innebär att konservera näringslivets manligt bestämda villkor för dess övre skikt, och att underlätta för kvinnor att agera på dessa manliga villkor. Det är usel jämställdhetspolitik.
           Om vi med politiska medel vill uppnå jämställdhet mellan könen måste detta uppnås på alla nivåer i samhället. Jämställdhet enbart för privilegierade kvinnor skapar eller vidmakthåller en underordning av andra kvinnor. Klassanalysen måste med. För att inte tala om etnicitet; vilka kvinnor är det som städar?
           En bättre jämställdhetspolitik skulle försöka förändra arbetsvillkoren för både kvinnor och män, så att vardagens pussel inte blir oöverstigligt. Det centrala måste vara att produktionen inte överordnas reproduktionen.
           Så länge produktionen överordnas livet underordnas kvinnorna männen, eftersom produktionen organiseras på männens traditionella villkor.
           Och RUT-avdraget bidrar till att konservera denna ojämlikhet.

onsdag, mars 10, 2010

Smickra med Flattr

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100310

Att dela filer är det enda man kan använda internet till, som jag brukar säga. Rent tekniskt, alltså. Ett klick på en webbsida, ett skickat mejl, ett inlägg på en chattsida, en kommentar på en blogg – allt är filer som delas. Men det är inte riktigt vad som avses med termen "fildelning". Fildelning har en social sida som representeras av uttrycket "sharing is caring". Att dela med sig är att bry sig om.
          Vi har dock länge saknat ett system för att av omsorg dela annat än filer. Tills nu. Peter Sunde, medgrundare till Pirate Bay, har skapat en ny delningstjänst på nätet: Flattr: ett monetärt delningssystem, ett donationssystem. Det finns enbart i en betaversion för test i en snäv krets ännu, men det framstår som synnerligen enkelt.
          Du sätter in ett månatligt belopp på ett konto. När du har stött på något intressant på nätet som du vill visa din uppskattning, klickar du på dennes Flattr-knapp. När månaden är slut delas ditt månadsbelopp mellan de Flattr-knappägare du har uppskattat.
          Gammelmedia har redan tolkat Flattr som ett betalningssystem från fildelare till upphovsmän för upphovsrättsintrång. Tongivande bloggare tolkar däremot Flattr som ett donationssystem, ett system som är koherent med fildelningskulturen, inte med en gammelkapitalistisk betalkultur.
          Den som får en skärv via Flattr – blir "flattrad" – ser inte vem som donerat, vilket är en förutsättning för en betalning. Dessutom kan vem som helst flattras, inte enbart artister eller kulturskapare vars verk delas. Och som det sig bör i nätets delningskultur: Det går inte att ta emot utan att själv ge. För att bli flattrad, måste du själv ha ett Flattr-konto.
          Det problem Peter Sunde dock måste jobba med för att få tjänsten att fungera är att minimera omkostnaderna för Flattr-användarna; att reducera transaktionskostnaden, för att tala ekonomispråk. Dennas storlek kan ensamt avgöra om den kritiska massan uppstår.