fredag, april 30, 2010

Nyskapande i gammal ekonomi

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100430

Alldeles oavsett ens musikaliska preferenser, måste man säga att The Ark har skapat en innovativ distributionsteknik för sin senaste skiva In Full Regalia. I stället för att sälja CD-skivan i ett sedvanligt plastkonvolut, säljs skivan som en sorts bilaga till en glättig tidskrift som säljs i alla affärer där tidningar säljs.
       DN:s recensent är lyrisk. "Så ska man naturligtvis göra! Fler försäljningsställen, bättre exponering, lägre moms..." Billigare än nätbutiker som säljer musik i form av plastskivor.
       Men lyrisk kan enbart den vara som vill bevara den gamla ekonomin, det vill säga att distribuera digitala filer i form av fysiska plastskivor, som om internet inte var uppfunnet. Lyrisk kan jag enbart bli av innovativ distributionsteknik i den nya ekonomin, det vill säga att distribuera digitala filer på internet, på ett sätt som också genererar intäkter.
       För vad spelar The Arks nyskapande distributionsmodell för roll när skivan har funnits för gratis nedladdning på The Pirate Bay och andra fildelningssajter sedan i måndags?

fredag, april 23, 2010

Internet eroderar geniet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100423

Finns det fortfarande genier?, var temat för litteraturprogrammet Babel (15/4). Daniel Sjölin hade bjudit in den självklare gästen Stig Larsson, flankerad av två kulturjournalister, Camilla Lundberg och Johanna Koljonen. Larsson har ju för vana att beskriva sig som ett geni och hyllar gärna själva idén om geniet, medan Lundberg och Koljonen försökte anlägga kritiska perspektiv på genibegreppet.
       En allmän uppfattning gav också Maria Schottenius uttryck för i en artikel på DN Kultur (21/1) i samband med en debatt kring genikulten med nämnde Larsson i en av huvudrollerna.
       Schottenius menade att själva idén om geniet är en rest från en förfluten tid, något gammelmodigt som inte har någon plats på 2000-talet. Som argument anförde hon att kulturskapandet professionaliseras, att konstnärlig verksamhet är en betydligt öppnare verksamhet i dag och att vi numera utkräver ansvar från konstnärer.

Gott och väl, men jag vill nog argumentera för att det största hotet mot genikulten är Internet och den deltagarkultur som följer i dess kölvatten, såväl på som utanför nätet.
       En intressant introduktion till fenomenet ges i boken Deltagarkultur (Korpen, 2009) av fyra deltagarna i den multidisciplinära gruppen Interacting Arts – Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing.
       Utgångspunkten är politisk. Medierelationer har en maktdimension. I en envägskommunikation är sändaren en auktoritet; mottagarens möjligheter att påverka innehållet är lågt.
       Detta utgör fundamentet i deltagarkulturens motsats – åskådarkulturen. I en åskådarkultur formas åskådaren till ett kärl som ska fyllas med konstnärens vision, i form av text, bild, teater, skulptur eller vilken uttrycksform konstnären tillämpar. Tråden går bakåt till romantikens konstruktion av det konstnärliga geniet som delar med sig av sin gåva till folket.
       Men, invänder kanske någon, ett verk bör inte betraktas som färdigt förrän läsaren möter boken, åskådaren möter teaterpjäsen, lyssnaren möter musiken. Invändningen är förutsedd, och svaret är nej.
       Konstnärerna i dessa fall har kontroll över ”suggestionsmedlen”, det vill säga de artefakter som åskådaren ska ta del av. Läsaren av en bok har enbart kontroll över sina tolkningar – inte av bokens text.

Några författare och skribenter har börjat tala om Internet som en "distribuerad hjärna". Metaforen är slående. Ju mer vi tar del av den strida ström av texter från Internets otaliga kanaler, desto svårare blir det att särskilja egen textkonstruktion från andras, egen originalitet från andras och egen genialitet från andras.
       Socialpsykologen Johan Asplund för en liknande argumentation i boken Genom huvudet (Korpen, 2003), där han framhåller det orimliga i att se problemlösning som en individuell aktivitet; problemlösning sker inte i huvudet, utan genom det, i en social process.
       I en kultur som betraktar konstutövande och problemlösning som deltagande, sociala processer eroderar geniet.

fredag, april 09, 2010

Med Google får vi ta det onda med det goda

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 100409

Andreas Ekström
Google-koden
Weyler

Don't be evil! Det är pudelns kärna. För dig och mig. För mänskligheten. Och för Google. I ivern att sålla bort alla moralfloskler och klichéer när Googles moraliska ledstjärna en gång skulle formuleras, bevarades denna simpla, icke företagsmässiga, närmast barnsliga treording.
       När den väl formulerats, gick den inte att stoppa. Allt på Google – idéer, projekt, funktioner, programvara – utvärderas enligt denna devis. Alla anställda har inte bara rätt, utan en implicit skyldighet att vägra utföra en arbetsuppgift som inte följer devisen.
       Vad devisen betyder är betydligt svårare att svara på. Vad som är gott och ont vet var och en. När det gäller att etablera en intersubjektiv etik blir det dock mångfalt svårare. Det Google menar är gott för internetanvändare, kan av internetanvändare uppfattas som ont.

Kulturjournalisten Andreas Ekström från Sydsvenskan inledde under förra året sitt reportage om Google med hjälp av ett flertal finansierande mecenater – som det kallas inom kulturbranschen; riskkapitalister om Ekström vore entreprenör. Google-koden är resultatet; den hittills enda svenska bok som haft ambitionen att nå under ytan på fenomenet Google.
       Ekströms berättelse följer en god pedagogisk logik; han börjar i det stora, med företaget, grundarna och kulturen. Berättelsen om företagskulturen på Google är i mina ögon inte särskilt mycket annorlunda än berättelser om andra high-tech företagskulturer. Cool personalpolitik, utmärkande förmåner, hyllandet av nörden.
       Ändå är det samma stenhårda hierarki och prestationsmätningshysteri på Google som på andra företag utan Googles självbild. Ett närmast perverst system för prestationsbedömning tillämpas: kollegor som sätter skriftliga betyg på varandra. Öppet, inte anonymt, med ett belöningssystem påkopplat.

Så långt en lättläst och inbjudande presentation av Google. Det är när Ekström kommer in på tjänsterna och deras konsekvenser som det bränner till. Google skapar ett informationsimperium med själva sökmotorn som central mekanism. Därutöver: hantering av mejl, kalender, dokument, bilder, bloggar, kartor, satellitbilder, rss-flöden, översättning med mera. Köper upp konkurrerande tjänster för att bygga vidare, exempelvis Youtube, eller för att lägga ned, exempelvis Jaiku.
       Att lagra, sortera, kategorisera och indexera all världens information i syfte att göra den sökbar – det är Googles övergripande syfte. All världens litteratur, som i projektet Google Books. Alla människors patientjournaler, som i Google Health, för att kunna kartlägga patologiska mönster. Eller varför inte göra hela det mänskliga genomet sökbart i framtiden.
       Gott enligt Google. Integritetskränkande enligt andra.

Jag drar mig för att använda mer av Google än själva sökmotorn, av samma skäl som jag är ytterst skeptisk till FRA:s rätt att avlyssna all datatrafik som passerar Sveriges kabelnät. Av samma skäl som Googles egen talesman i juridiska frågor; han ger ingen information om sig själv på nätet, lägger aldrig ut bilder, skriver aldrig om pågående aktiviteter och i nätdiskussioner deltar han under pseudonym.
       Skälet kallades i 1980-talets integritetsdebatt dataskugga; den skuggbild av människor som kan skapas ju mer information som kan allokeras. Ju mer information, desto skarpare kan människan framställas ur skuggan. För okända ändamål, som inte nödvändigtvis är goda.
       Integritetsfrågorna kan mycket väl bli Googles akilleshäl. Det är den övergripande pedagogiska utmaningen: att visa att det goda överskrider det onda.
       En annan tänkbar akilleshäl är ambitionen att lägga under sig självaste internet. Samtidigt som Google hyllar nätneutralitet, det vill säga att internet ska vara öppet för alla och inga tjänster ska ha reserverad bandbredd, så blir internet som Google vill att internet ska vara. Ju mer vi använder Googles informationstjänster, desto mer blir internet Google.
       Att traditionstyngda universitet världen över, som exempelvis Lunds, beslutar att all informationshantering ska skötas – gratis! – av Google, innebär att googlifiera studenters och lärares informationshantering.
       Nej, inte gratis naturligtvis, utan "betalningen sker i digital fostran", som Ekström formulerar det.

Andreas Ekström har verkligen lyckats skriva ett intressant journalistiskt reportage. Och ett viktigt sådant; vad Google gör och inte gör angår och påverkar oss alla.
       Min inledande förväntan på en kulturjournalist var dock att bokens anslag skulle vara synnerligen kritiskt. Så är inte fallet. Ekström skriver snarast fridsamt, vill inte ta ställning, visar olika sidor av saker och som själv är ytterst positiv till Googles många funktioner.
       Han låter i stället olika personer framföra kritik mot Google, men han hjälper inte läsaren att förstå gradskillnader i de komplexa problem och dessas konsekvenser som kan förknippas med Google.
       Ekströms främsta bidrag är att lyckas visa att Google inte alls enbart är en smart sökteknik eller en smart affärsmodell – utan att Google är politik. Informationshantering är politik. Integritetsfrågor är politiska. Google Books är ett politiskt projekt. Att tillåta kinesisk censur av Googles kinesiska sökmotor, och sedermera att inte tillåta samma censur, är politiska beslut.
       Att vara en politisk aktör ingår, om jag tolkar Ekström rätt, inte i Googles självbild – men borde ingå.