tisdag, november 30, 2010

Om ett par märkligheter i TPB-domen

Det finns ingen särskild anledning att bedriva lekmannamässig juridisk kritik mot Svea hovrätts dom (mål nr B 4041-09) mot tre av personerna bakom The Pirate Bay. Däremot kan man med ett IT-kritiskt perspektiv uppfatta några passager som visar att juridik och politik alltid är sammantvinnade.

”Om en söktjänst till sin karaktär är sådan att den i första hand är ett värdefullt verktyg i laglig verksamhet och allmänt samhällsnyttig, om denna legitima användning dominerar, men spridning eller överföring av olagligt material trots försiktighetsåtgärder inte kan uteslutas, kan driften av en sådan tjänst i objektivt hänseende komma att bedömas som tillåten med stöd av nyss nämnda teorier.” (Sidan 24.)

Hovrätten för i och kring citatet ovan ett jämförande resonemang mellan Pirate Bay och andra söktjänster på nätet, som exempelvis Google, sannolikt för att förekomma den kritiska invändningen att upphovsrättsskyddat material är lika lätt att finna via Google som via Pirate Bay. Hovrätten menar att Google är att betrakta som ett värdefullt verktyg och allmänt samhällsnyttig. Men frågan är om inte detta i första hand är en epistemologisk bedömning, i andra hand en politisk bedömning och först i senare led en juridisk bedömning. Vi känner inte konsekvenserna av den så kallade googlifieringen av vår tillvaro. Det är orimligt att hävda att vi i dag vet att Google är ett samhällsnyttigt verktyg, därav kunskapsproblemet. Vad som är samhällsnyttiga verktyg beror helt på vilket samhälle vi vill skapa, därav det politiska problemet. Det kan likväl visa sig i framtida analyser att Pirate Bay har haft ett större bidrag till samhällsnyttan än Google.

”Att upphovsrättsintrång genom illegal fildelning är ett samhällsproblem som på senare år spritt sig likt en löpeld framstår enligt hovrätten i det närmaste som ett allmänt känt faktum.” (Sidan 46.)

Var och en delar uppfattningen att illegal fildelning är en spridd företeelse, eftersom det går att mäta. Detta är ett faktum. Att det också är ett samhällsproblem är inte ett faktum, utan en bedömning som kan ses på två sätt. Det ena är rent juridiskt: det rimligt att betrakta en företeelse som innebär att många medborgare bryter mot en viss lag som ett samhällsproblem, på samma sätt som att det är ett samhällsproblem att många medborgare dagligen överträder hastighetsbegränsningar på vägarna. Det andra sättet att se är politiskt: det är inte självklart ett samhällsproblem att det sker en stor spridning av kulturuttryck som bidrar till att medborgare berikas i kulturellt avseende. Det beror, återigen, på vilket samhälle vi vill skapa och vilken betydelse internet ska ha i samhället.

Livsfarlig symmetri

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101130

Torbjörn Tännsjö fick en hel del negativa reaktioner för sin senaste bok Privatliv, främst för den samhällsvision han presenterade. Själv skrev jag relativt positivt om boken här på sidan (101016), med utgångspunkten att man inte behöver dela en författares uppfattning eller slutsatser för att uppskatta dennes verk.
       En princip i Tännsjös resonemang är att övervakningen i ett samhälle bör vara symmetrisk, det vill säga all övervakning ska vara öppen. Den som blir övervakad ska ges lika mycket insyn hos övervakaren. Myndigheter ska inte veta mer om medborgaren än medborgaren om myndigheten.
       Det är en svår princip. Övervakaren har allt att förlora på övervakningssymmetri, medan den övervakade har allt att vinna.
       Ett sätt att tolka Wikileaks återkommande avslöjanden är att Wikileaks håller på att bygga upp en övervakningssymmetri. Den information USA har om världen, bör världen också känna till. USA har allt att förlora.
       Det gäller inte bara USA: Utrikesminister Carl Bildt är bekymrad i Expressen (101129): ”… en massiv läcka av detta slag gör det svårare för stater att ha förtroliga kontakter med varandra”.
       Men visst var detta ett huvudargument hos FRA-motståndarna; att det blir svårare för medborgare att har förtroliga kontakter med varandra om FRA övervakar kommunikationen? På så sätt kan Wikileaks ses som medborgarnas FRA; ett sätt att utjämna obalansen i övervakningen.
       De officiella reaktionerna på Wikileaks publicering talar dock klartext: Övervakningssymmetri är livsfarligt. För övervakaren.

onsdag, november 24, 2010

Om Facebooks seger över människans avsikter

Ofta är det i akademins marginaler de originella tankarna tänks. Mediefilosofen Vilém Flusser är ett typexempel. Som tjeckisk jude tvangs han fly Prag under 30-talet för att tillbringa ett par decennier i Brasilien. Sedermera flyttade han hem till Europa och förde ett kringflackande liv ända till sin död.
       Flusser intresserade sig mycket för bilden och relationen mellan den apparatur som kan bistå människan med bildskapande och dess användare. För att förstå bildsamhället behöver vi läsa Flusser, och då särskilt det enda av hans verk som har översatts till svenska: En filosofi för fotografin från 1983.
       I denna text försöker jag förstå Facebook som en apparatur, i Flussers anda. Metoden är analogin. Relativt nära Flussers text, överför jag Flussers idéer om fotoapparaturen och dess fotograf till Facebook och dess användare.

---------------------------------

Facebook är ett komplicerat objekt. Om vi grovt sett delar in kulturella artefakter i två delar – de som konsumeras och de som används för produktion (verktyg) – blir det svårt att se Facebook som vare sig något som konsumeras eller som ett verktyg.
       Verktyg är förlängningar eller simuleringar av mänskliga organ. När verktygen började utformas med hjälp av vetenskapliga teorier blev de effektivare och större och fick benämningen maskiner. Den industriella revolutionen, med betoning på ”revolution”, definierar Flusser på följande sätt: ”Före den industriella revolutionen omgavs människan av verktyg. Efter den industriella revolutionen är det maskinerna som omges av människor.”
       Facebook är varken ett verktyg eller en maskin. Facebook är inte en del av vare sig det förindustriella samhället eller det industriella, utan det post-industriella samhället. I industrisamhället är arbete essentiellt; såväl verktyg som maskiner arbetar och förändrar världen genom de bearbetningar de utför. ”[Facebook] avser inte att förändra världen, utan att förändra världens innebörd. Dess avsikt är symbolisk”, menar Flusser.
       Facebooks maktspel kan identifieras. Användaren har makt över dennes information på Facebook, medan Facebook har makt över användarens beteende – dennes gester. Denna förskjutning av makt är informationssamhällets egentliga kännetecken.
       I Facebooks resultat, användarens Facebooksida, framträder det karakteristiska för varje postindustriell apparatur – nämligen att apparaturens kategorier påförs kulturella förhållanden för att därefter filtrera dessa kulturella förhållanden. Vad en Facebooksida visar är hur Facebooks kategorier täcker kulturella förhållanden likt ett nät och tillåter oss se det som passerar genom maskorna.
      ”Konsekvensen är [Facebooks] enhetliga masskultur” och allt förstås ”genom samma kategorier, samma maskor”, menar Flusser och tänker på Kant.
       Användarens val av information att lägga upp på Facebook kan tyckas fritt, men är bestämt av Facebooks program. Användarens frihet blir därmed en chimär; en programmerad frihet. Även om Facebook används enligt en användares avsikt, är denna avsikt programmerad av Facebook. Detta är den digitala gesten.
       På samma sätt kan användaren endast lägga upp den information ”som är lämplig att [lägga upp], dvs det som är inskrivet i [Facebooks] program”, menar Flusser. Möjligen tror användaren att det är hans egna estetiska, epistemologiska eller politiska kriterier som han/hon tillämpar vid val av information. Men det är ett falskt medvetande. Dessa kriterier är programmerade i Facebook.
       Varje Facebooksida representerar dels samarbetet mellan användaren och Facebook, dels konflikten mellan dessas avsikter. IT-kritiken – dechiffreringen av datorapplikationer – har som uppgift att visa såväl samarbetet som konflikten.
       IT-kritikens två frågor bör enligt Flusser vara: ”Hur framgångsrik har [användaren] varit i att underställa [Facebook] sina egna avsikter och med vilka metoder? Hur framgångsrik har [Facebook] varit att avleda [användaren] från hans avsikter och med vilka metoder?”
       De goda, de bästa Facebooksidorna är de, där användaren har lyckats få Facebookprogrammet att arbeta utifrån sina syften – det vill säga att Facebook har underkastats mänskliga avsikter.
       Om IT-kritiken inte lyckas visa relationen mellan användarens och Facebooks avsikter, så är inte Facebooksidorna dechiffrerade. Då vidmakthålls föreställningen om att Facebooksidor avbildar situationer i världen. Och då, menar Flusser, programmerar Facebooksidorna ett samhälle i Facebooks tjänst.
       Tyvärr intar IT-kritikern ofta Facebooks position, det vill säga kritikern blir en funktionär av Facebook. ”Kritikern samarbetar med [Facebook] i dess kamp mot [användarnas] subversiva avsikter”, menar Flusser. På så sätt görs Facebook osynligt för användaren, vilket är precis vad Facebook vill.
       Det är en karakteristik för intellektuella och kritiker i allmänhet i det postindustriella samhället, vilket enligt Flusser bidrar till ”[Facebooks] seger över människans avsikter”.

måndag, november 22, 2010

Det öppna internet och dess fiender

Denna bloggpost är tänkt som en exempelsamling på de fiender till ett öppet internet som kan identifieras. Var och en är välkommen att föreslå fler exempel till Internets fiender i kommentarsfältet, som jag sedan införlivar i bloggposten.

Utgångspunkten är ett öppet Internet och att ett öppet Internet utstår såväl aktuella som potentiell hot. Termen ”ett öppet Internet” behöver inte definieras i detalj inledningsvis. Det räcker med att säga ett öppet Internet är ett decentraliserat nätverk av horisontella noder, där nätneutralitet är avgörande och att principen om mere conduit – det vill säga att internetoperatörer är neutrala förmedlare av innehåll – är stark. Den som vill föreslå ytterligare innehåll till definitionen är välkommen.

Exempel 1: Länkförbud till publika webbsidor
I domen B 1230-09 fälldes en person för brott mot upphovsrättslagen när personen på sin webbsida länkade till sportsändningar som streamades från Canal Plus webbplats. Sportsändningarna skyddades inte av några tekniska spärrar, som exempelvis lösenordsskydd, utan får anses vara publika. Om någon av en slump skulle hitta dessa sportsändningar kan dessa beses utan att något dataintrång har förelegat. Sportsändningen ansågs i domen nå verkshöjd och den tilltalade ansågs ha spridit upphovsrättsskyddade verk utan tillstånd från upphovsrättsinnehavaren.

Hotet mot ett öppet internet ligger i de konsekvenser som följer av en dom som denna och dess eventuellt prejudicerande effekt. Webben är en väsentlig del av Internets infrastruktur. Webbens särskilda infrastruktur utgörs av de länkar som görs på olika webbsidor. Om det, enligt ovanstående dom, är förbjudet att länka till upphovsrättsskyddade verk är det i princip omöjligt att länka till någon webbsida överhuvudtaget – om inte tillstånd från webbsidans ägare har inhämtats. Kravet på originalitet är så pass lågt att närmast varje webbsida uppnår verkshöjd.

En generell tillämpning av ovanstående dom skulle innebära att webben, så som den ser ut i dag, i princip förbjuds.

Exempel 2: Lagring av trafikuppgifter
Sveriges tillämpning av EU:s datalagringsdirektiv formuleras i lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG) och i en sammanfattande departementspromemoria. Den förelägger internetoperatörer att lagra trafikdata i sex månader – lokaliseringsuppgifter, identifikation av abonnenter/användare och vilken typ av teknik som använts vid kommunikationen. Denna trafikdata ska av brottsbekämpande myndigheter kunna begäras för kommunikation mellan individer där någon misstänks för något brott, hur liten påföljd brottet än har

En av principerna för ett öppet Internet är anonymitet. Precis som i den fysiska världen är anonymitet normen och identifikationen undantaget. Att myndigheter vid minsta brottsmisstanke ska kunna övervaka medborgarna på nätet och använda trafikdata för ospecificerade ändamål är att ge upp anonymitetsprincipen. Identifikation blir norm och anonymitet undantag.

Att upprätthålla ett öppet Internet leder till att användare i allt högre utsträckning använder sig av kryptering och/eller tunnlar som komplicerar identifikationen i trafikdatan. Detta gäller dock enbart datorer som kommunicerar på Internet via kabel. För den alltmer utbredda användningen av mobiltelefoner för Internettrafik är lösningar till anonymitetens problem mer komplicerade.

Exempel 3: Nätneutralitet
Under 2010 diskuterades olika farhågor om att internetleverantörer reserverade eller misstänktes reservera bandbredd för olika tjänster, så att användare skulle garanteras tillgång till vissa tjänster, men inte andra. Det som främst diskuterades var misstanken om att Telia skulle reservera bandbredd för Spotify, vilket Telia sedermera förnekade. Bland annat gav dessa farhågor incitament till Juliagruppen att inleda en förstudie om behovet av en öppenhetsmärkning av internet. En sådan märkning skulle upplysa konsumenter om vilka internetleverantörer som levererar ett öppet internet och vilka som inte gör det. Förstudien visar två tendenser: att någon diskussion om nätneutralitet inte är särskilt levande i Sverige i dag och att internetleverantörer inte ser öppenhetsmärkning som en särskilt prioriterad fråga.

Exempel 4: Ökat innehållsansvar för internetleverantörer
I dag är ansvarsfriheten för internetleverantörer synnerligen stor. Mere conduit råder, det vill säga budbärarimmunitet. Vilket innhåll som skickas över internet har internetleverantörerna inget ansvar för. Emellertid har staten har vid ett flertal tillfällen initierat diskussion om hur internetleverantörer kan ges eller tvingas till större ansvarstagande för vilket informationsinnhåll som passerar leverantörernas nät (Axhamn, 2010, s 9). Dessa diskussioner och förslag har dock inte lett till någon förändring av mere conduit.

I rapporten Mellanhandsansvar på internet föreslår doktoranden i immaterialrätt, John Axhamn, att internetleverantörerna ska tillmätas ett större ansvar för att filtrera och blockera det han kallar ”oönskat innehåll” på internet som passerar respektive leverantörs servrar. Det bör införas, menar han, en ”särskild bestämmelse som medger att en domstol, efter en bedömning i varje enskilt fall, ges rätt att ålägga en internetlevernatör att förhindra eller upphöra med en överträdelse, t ex genom att filtrera (bort) viss OM [oönskat material] eller blockera tillgång till en viss webbplats eller visst IP-nummer som tillhandahåller om, oavsett om leverantören själv har något straffrättsligt eller skadeståndsrättsligt ansvar för överträdelsen.

Exakt vad Axhamn menar med ”oönskat innehåll” skriver han inte, utan det tycker han bör utredas. Dock ger han några exempel: ”förtal, information som utgör hets mot folkgrupp eller barnpornografi, men även information som uppmuntrar till människohandel, terrrorism, utgör försäljning av falska läkemedel eller olaglig spelverksamhet, eller som utgör otillbörlig marknadsföring eller upphovsrättsintrång” (Axhamn, 2010, s 4). Det är att göra det lätt för sig, enär exemplen inte enbart utgör oönskat innehåll, utan även olagligt. Rent semantiskt måste mängden olagligt innehåll endast utgöra en delmängd av mängden oönskat innehåll – annars vore termerna synonymer.

Därför utgör detta ett hot mot ett öppet internet; vad som räknas som oönskat innehåll blir arbiträrt och flytande. Det är att jämföra med ett ökat ansvar för Posten att upptäcka och förhindra försändelser med oönskat material; det låter sig inte göras med mindre än att Posten bryter mot brevhemligheten. För att internet ska fortsättningsvis vara öppet, är det rimligt att tillämpa lagen om brevhemlighet även på internets datapaket.

Exempel 5: Slutna tjänster
Tjänster på internet som sluter information inom sig växer i antal och storlekar. Nätverkstjänster, så kallade sociala media, som exempelvis Facebook, stänger in all information som användarna publicerar där och gör informationen icke förmedlingsbar eller länkbar utanför Facebook. Ett annat exempel på slutna världar på internet är Apples musiktjänst iTunes, som finns på internet, utan att finnas på det öppna internet. Det går inte att skicka länkar till innehåll på iTunes eller på annat sätt göra information förmedlingsbar. ”You are trapped in a single store, rather than being on the open marketplace" för att tala med Tim Berners-Lee.

EU:s datalagringsdirektiv problem för källskyddet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101122

Källskydd eller meddelarskydd är en viktig princip i en demokrati; att kunna lämna uppgifter till journalister och media utan att identiteten hos uppgiftslämnaren avslöjas. Införandet av EU:s datalagringsdirektiv i Sverige, där nätoperatörer tvingas lagra trafikdata om sina kunders kommunikation, så att brottsbekämpande myndigheter kan begära dessa trafikdata, utgör ett problem för källskyddet.
      Hotet mot medborgarnas integritet är potentiellt stort, medan hotet mot källskyddet är reellt stort.
      För att redaktioner ska kunna garantera uppgiftslämnare källskydd räcker det inte längre att journalister är noga med konfidentialitet och säker dokumenthantering på redaktionerna. Efter datalagringsdirektivets införande måste redaktioner även upprätta säkra data- och teleförbindelser, där den lagrade trafikdatan mellan en journalist och en uppgiftslämnare inte röjer den senares identitet.
      SVT:s Uppdrag granskning lever mycket på tips från allmänheten. På deras webbplats instrueras sedan tidigare uppgiftslämnare hur de ska kryptera e-posten i kommunikationen med redaktionen.
      Alla redaktioner måste i framtiden kunna uppvisa ett enkelt och för uppgiftslämnaren lätthanterligt tekniskt anonymitetsskydd. Tekniker finns: kryptering är nämnt, men bör kunna göras enkelt och automatisk. Vpn-tunnlar som avidentifierar ip-adresser är ett annat anonymitetsskydd. Med mera.
      För det är redaktionernas ansvar att skydda sina källor och ge dem anonymitet – inte källan själv.

tisdag, november 16, 2010

Att gå till näts är politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101116

Christopher Kullenberg
Det nätpolitiska manifestet
Ink bokförlag

Ofta ser vi hur politiska och rättsliga beslut tar sin utgångspunkt i att internet är ett problem, något som måste kringskäras, i stället för det omvända: att utgå från internets existens, med alla dess kvaliteter.
      Att göra det sistnämnda kräver emellertid en medvetenhet om nätpolitik.
      Vad nätpolitik kan vara uttrycks i ett nytt manifest från det lilla förlaget Ink, som specialiserat sig på manifestlitteratur. Det är doktoranden i vetenskapsteori, tillika en av nätets aktivister för ett fritt internet, Christopher Kullenberg som med sin bok Det nätpolitiska manifestet manifesterar nätpolitiken.
      Nätpolitik är naturligtvis en politik om internet, men har betydligt större räckvidd. Att gå till näts, det vill säga att vara aktiv på internet, kan enligt Kullenberg alltid ses som en politisk handling.

Kullenberg rör sig främst med två analytiska begrepp för att förklara nätvaron som politiska handlingar. Det ena är smitta; nätet har en särskild smittontologi. Internetanvändaren drabbas av, och sprider vidare, delar av den enorma informationen på nätet, oavsett man är primärkälla eller en förmedlande nod.
      Hur kraftfull och inflytelserik viss information på internet blir, beror inte på hur högt man skriker, utan på hur smittsamt ens ärende blir, det vill säga i vilken utsträckning informationen kopieras på olika sajter och forum.
      En del av nätpolitisk aktivitet är att skapa smittor.
      Det andra begreppet är panspektrism. Etymologin går tillbaka till Jeremy Benthams panoptikon, som beskrev en modell för social kontroll, där alla övervakas av en osynlig övervakare. Med panspektrism avses icke-optisk övervakning på internet: databaser, loggfiler, datatrafik med mera.
      Denna övervakningsform finns inbäddad i våra vardagsgöromål på internet; sökmotorer som Google lagrar all trafikdata, communities som Facebook lagrar alla statusuppdateringar och kommentarer, kortbetalningstjänster lagrar betalhändelser. Detta är en form av panspektrism.
      En del av nätpolitiken är att motverka panspektrism: Det görs genom kryptering, darknets och andra tekniker för att dölja datoradresser. Nätpolitik som motståndshandlingar.

Kullenberg formulerar nätpolitikens kärna på ett ytterst koncist sätt: ”Nätpolitiken är varken parlamentarisk eller utomparlamentarisk. Den är snarare driven av en vilja att plocka upp delarna av ett givet politiskt system och bygga om det.”
      En annan hörnsten i den nätpolitik som Kullenberg tecknar är bevarandet av ett fritt internet. Jo, internet är hotat. Av såväl regleringsivriga stater som stora mediaaktörer. Det som hotas är nätets decentraliserade, icke-hierarkiska struktur som nivellerar nätets användare.
      Det nätpolitiska manifestet är bland det bästa jag läst i ämnet. Manifestets enda nackdel är att det är kort och koncist skrivet, vilket medför att ju mer förkunskaper man har om nätet och politiken kring det, desto mer får man ut av läsningen.
      Bör dock läsas av alla som är intresserade av att reglera internet.

måndag, november 15, 2010

Om integritet och lagring av trafikdata

1
Lagrådsremissen Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål (2006/24/EG), det vill säga det svenska lagförslaget av EU:s datalagringsdirektiv, omfattar i huvudsak tre integritetskränkande moment. Det är en missuppfattning att själva datalagringen av elektronisk trafikdata är integritetskränkande. Det som är integritetskränkande är inte aktuella trafikdata om medborgares telefoni och meddelanden, utan den potential i användningen av trafikdata som finns. En sådan potential finns i tre avseenden i denna lagrådsremiss.

2
Den första potentialen utgörs av vilken grad av friktion lagstiftaren formulerar rätten att använda av trafikdata i framtiden. Ju högre friktion, det vill säga hög detaljeringsgrad i lagtexten, desto mer begränsad är möjligheten att förändra användningen av trafikdata. Denna potential återfinns i följande nyckeltext: ”Utredningen har föreslagit att själva lagringsskyldigheten ska anges i lag medan den närmare utformningen i huvudsak kan regleras genom förordning. Många remissinstanser har invänt mot detta och anfört att den närmare regleringen av lagringsskyldighetens omfattning bör ske genom lag. […]Däremot anser regeringen inte att lagringsskyldigheten in i minsta tekniska detalj behöver regleras i lag. Den mer tekniska specifikationen av lagringskravet kan ske i förordning.” (Sid 28.) Här ser regeringen till att behålla makten över lagens detaljerade tillämpning, så att lagringsskyldigheten kan förändras utifrån tekniska eller andra förändringar, utan att denna förändring passerar lagstiftaren, det vill säga riksdagen. Det öppnar för en potential av ytterligare data som lagras i fler sammanhang om regeringen ser sådant behov.

3
Den andra potentialen utgörs av ändamålsglidning. Lagrådsremissen är noga med att fastslå att någon ändamålsglidning inte får förekomma hos internetleverantören, genom följande formulering: ”För att fullgöra förpliktelsen att se till att uppgifter som lagras enligt den nya lagringsskyldigheten inte ska kunna användas för andra ändamål, måste den som lagrar uppgifter redan från början se till att lagringen sker på ett sätt som gör att det står klart för vilket eller vilka syften uppgifterna lagras […] Om en uppgift endast finns lagrad för brottsbekämpande syften får uppgiften inte användas för några andra syften, inte ens för att leverantören själv ska kunna förhindra och avslöja obehörig användning.” (Sid 48.) Däremot lämnas utrymme för ändamålsglidning hos regering och brottsbekämpande myndigheter. I en promemoria från Justitiedepartementet står följande: ”Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, dvs. kravet på att fängelse ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår” (Sid 3.) Detta innebär att det tidigare syftet med datalagringen endast skulle kunna tillämpas på brott som ger påföljden fängelse i två år eller mer, redan har glidit till att kunna tillämpas på precis alla brott, oavsett påföljd.

4
Den tredje potentialen medges av de förra två: Möjligheten att skapa så kallade sociogram över väldigt många människor. Ett sociogram är i all enkelhet ett diagram över det sociala nätverk människor ingår i. För att kunna skapa sociogram, krävs tillgång till de kontakter som människor tar med varandra, antingen genom att människor själva uppger sina kontakter, eller genom att människors kontakttagande övervakas och registreras. Med den föreslagna trafikdatalagen, där regeringen både kan utvidga vilka trafikdata som ska lagras och har utökat vilka personer som potentiellt kan övervakas, kan sociogram skapas för varje medborgare som misstänks för minsta brott.

5
Sammantaget kan sägas att integritetshotet är trefalt: a) möjligheten att använda trafikdata på andra sätt i framtiden är stor, b) möjligheten för myndigheter att använda trafikdata för ytterligare ändamål har redan tillämpats och kan tillämpas ytterligare samt c) möjligheten att skapa sociogram för många människor är stor. Hur stort detta integritetshot är har inte diskuterats tillräckligt.

tisdag, november 09, 2010

Skit i affärsmodellerna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101109

Alla kommersiella branscher och företag som har levt på att information är en bristvara som därmed kan försäljas, har under det senaste decenniet sett sina verksamheter hotas av internets kopieringskultur. Inte enbart skivbolag och filmbolag, utan även dagstidningar.
      Stora, amerikanska tidningar som New York Times och The New Yorker, liksom Rupert Murdochs tidningsimperium med The Times och Sunday Times får allt svårare att upprätthålla upplagor och generera intäkter. Och i Sverige lyser upplagesiffrorna rött för många tidningar, inte minst Norrlandstidningarna.
      Ett sätt att hantera problemet har framförts från flera håll: Byt affärsmodell. Sluta betrakta information i form av tidningar, musik och film som produkter och börja betrakta dessa som tjänster. Låt informationen kopieras fritt och skapa tjänster kring informationen som kan tas betalt för.
      Det finns emellertid alltför få tecken på att ett sådant byte av affärsmodell skulle lyckas. Låt oss därför undersöka lösningar bortom affärsmodellerna. I den utmärkta antologin Efter The Pirate Bay av Jonas Andersson och Pelle Snickars (red) föreslår sociologen Karl Palmås en helt annan lösning på problemet.
      Om vi medborgare tycker att dagstidningsjournalistik är alltför viktig för att tillåtas försvinna, borde vi organisera tidningar och nyhetsmedia annorlunda än i dag. Lyft ut verksamheterna ur marknaden och skapa stiftelser. Med en tillräcklig grundplåt kan en tidnings verksamhet bedrivas med stiftelsens avkastning.
      Därmed skulle inte journalistiken vara beroende av upplagan eller av annonsintäkterna. Journalistiken skulle dessutom stå fri från kortsiktigt vinstintresserade ägare, vilket enbart skulle gynna journalistikens förtroendekapital. Och det skulle vara oproblematiskt att det journalistiska innehållet kopieras fritt på nätet.
      Kan vi tänka på musikproduktion och –distribution på samma sätt? Film? Tidskrifter?
      Visst kan vi det – om vi skiter i affärsmodeller och fokuserar på allmänintresset.