fredag, december 31, 2010

Höjdare från kulturåret 2010

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101231

Karl Ove Knausgård bygger ett monument av sin livskamp. 2 700 sidor när allt är klart. Den första delen slår en med häpnad; detaljrikedomen, den filmistiska, den obarmhärtiga detaljrikedomen. Fadersförtrycket är centralt i livskampen; städandet efter faderns död är en kulmen.
       En av Englands främsta regissörer, Andrea Arnold, inte bara bär den engelska socialrealistiska traditionen vidare, utan tar med filmen Fish Tank traditionen ett steg till. Visar trasigheten och vuxenhoten hos en femtonårig tjej i klassisk klassbesudlad betong.
       Wikileaks är en manifestation som manifesterar det öppna internets politiska sprängkraft. Återigen ser vi exempel på nödvändigheten av att agera i världen som om internet existerar. Det är inte spelets regler som ändrats, utan spelplanen som byggs om.

lördag, december 18, 2010

Bokboten som författare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101218

Vad är en bok? Korkad fråga, kanske någon tycker. Dock högst relevant i dag, när marknaden för e-böcker och läsplattor expanderar. Det går inte längre att definiera en bok utifrån dess fysiska form; papperssidor, pärmar, text, författare. Är ett textsjok i en Kindle eller en iPad en bok? Är en pdf-fil en bok? Kan en text utan författare vara en bok?
      Om dessa frågor är knepiga att svara på, blir det än svårare när vi under de senaste åren har kunnat se något vi inte sett förut: automatgenererade e-böcker som säljs på såväl internationella bokhandlare (Amazon), som inhemska (Bokus, Adlibris). Med automatgenerering avses att en boks text inte författas av någon människa, utan samlas in från nätet av ett datorprogram.
      En bokbot, skulle man kunna säga. En robot som genererar böcker. Rasmus Fleischer gjorde en djupdykning i ämnet nyligen (10/12) på bloggen Copyriot.

Heinz Duthel är en ”person” som anges som författare till inte mindre än 399 böcker på Amazon och 89 böcker på Bokus. En del av dessa böcker är utgivna i fysisk form, men de flesta i elektroniskt format för läsplattan Kindle.
      Böckernas titlar skvallrar om en förkärlek för filosofi: Kirkegaard, Feuerbach, Nietzsche, Rousseau, Voltaire, Hegel, Kant etc, men även andra, vitt spridda ämnen förekommer: thailändsk massage, reseguider, buddhism, naturmedicin, you name it. De flesta böckerna är korta, runt 50 sidor.
      Före internet skulle Heinz Duthel vara en renässanskonstnär, ett universalgeni. Efter internet framstår Duthel som en skicklig algoritmkonstruktör som med datorprogram söker på internet efter texter som passar ett visst tema, paketerar texterna som e-böcker eller print-on-demand och lägger dem i boklådornas utbud.
      Heinz Duthel och hans verksamhet är inte unik. I Sydsvenskan (11/12) rapporteras i samma ämne att en viss Frederic P Miller som ger ut boken ”Der Papst und das Papsttum” för 1 017 kr. Bokens författare är dock en bokbot som samlat texter från Wikipedia, möjligen redigerade av någon människa.

Är dessa ”böcker” böcker? Vilka kriterier måste vi anlägga? Någon kanske menar ett lägsta kriterium är att det finns en författare som skrivit texten själv. Är i så fall lagboken en bok?
      Kommer nätbokhandlarna att översvämmas av böcker av dessa bokbotar? Vad kan bokhandlarna göra? Det framstår som osannolikt att genomföra en manuell granskning av varje inkommen bok för att sortera bort dem. Sannolikt kommer man att pröva automatiska granskningsprogram för att se om det går att filtrera dylika böcker, men erfarenheten säger att filtreringsprogram, oavsett ändamål, är synnerligen trubbiga.
      Och vill verkligen nätbokhandeln slippa dessa botböcker och wikipediaböcker – om de säljer? Böcker av detta slag letar sig ju till och med in i biblioteken, som inte har någon kommersiellt intresse, och som skulle kunna ålägga sig rigorösare kvalitetsgranskning.
      Så hur bör vi hantera detta bokbotfenomen? Inte en aning. Först måste vi bestämma vad som är problemet.

lördag, december 11, 2010

Två skäl att inte ljuga

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 101211

Jag läser ett intressant avsnitt om svårigheten att avslöja när en person ljuger i boken Magkänslans anatomi av filosofen Kristoffer Ahlström (Bonniers, 2010). Forskning kring lögndetektering, såväl manuellt som maskinellt, visar svårigheter.
         Att avslöja lögner manuellt görs främst genom att fokusera ansiktsuttryck och orden som lögnaren uttalar, men föga framgångsrikt. Att avslöja lögner maskinellt görs främst genom att mäta små förändringar i lögnarens autonoma nervsystem, men inte heller det är framgångsrikt.
         I stället för att fokusera på att avslöja människors lögner, menar Ahlström att vi bör skapa former för att förhindra lögners uppkomst. Ett sätt att ”skapa incitament för att tala sanning är att institutionalisera transparens”, skriver Ahlström.
         Att institutionalisera transparens betyder helt enkelt att etablera system, rutiner, policyer eller lagar som gör att lögner snabbt kan avslöjas så lätt att det inte finns något skäl att ljuga.
         Två exempel på institutionaliserad transparens slår mig vid läsningen. Det första är Sveriges offentlighetsprincip. När alla (nåja, nästan) handlingar som staten i form av dess myndigheter och annan offentlig verksamhet upprättar eller får sig tillskickade är tillgängliga för varje medborgare, minskar incitamenten att ljuga. Avslöjandet ligger runt hörnet.
         Det andra exemplet som slår mig är Wikileaks.