tisdag, februari 22, 2011

Bortom Wikileaks: lokala nätläckor?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110222

Efter Wikileaks har avhopparen Daniel Domscheit-Berg startat Openleaks; en sajt för nätläckor på samma globala nivå som Wikileaks. Dessa sajter läcker information som är av mer eller mindre globalt intresse. Men det måste ju finnas intresse av även lokala läckor av information?
         Det är ingen vild gissning att vi kommer att se olika webbplatser växa fram som syftar till att läcka lokal information – från offentlig och privat verksamhet. Maktmissbruk och nepotism kan ju förekomma var som helst; i kommunens och landstingets beslutsprocesser, hos små och stora företag, i statliga myndigheters ärendehantering.
         Vi ser redan några exempel på lokala nätläckor. Vaggerydleaks är en nystartad blogg med ambitionen att ta emot lokala läckor inom Vaggeryds geografiska område och publicera dem. Vem som driver läcksajten är emellertid anonym.
         Värmdöleaks är ett annat exempel, men med en avsändare. Det är Stefan Mårtensson som titulerar sig ”grön liberal”, men oberoende observatör i Värmdöpolitiken, som publicerar lokala läckor, främst från den kommunala verksamheten och lokalpolitiken.
         Sveriges Radio meddelade för ett par veckor sedan i ett pressmeddelande att man inom kort startar sajten Radioleaks. Där kan ”alla som vill på ett säkert, krypterat och anonymt sätt delge oss information”, skriver SR. Skillnaden mot de ovanstående exemplen är att SR enbart skapar en ytterligare informationskanal med bättre källskydd för sitt sedvanliga journalistiska arbete, medan de andra exemplen är läckor som hanteras av privatpersoner.
         Kommer vi att få se ett Umeleaks för hela Umeå-regionen, eller kommer det att utvecklas organisationsnära läcksajter som VLL-leaks eller Volvoleaks?
         Om vi hyllar Wikileaks publicering av icke-offentliga dokument för att göra det globala samhället mer transparent, borde vi hylla även lokala initiativ som lyfter fram det fördolda i ljuset och gör lokalsamhället mer genomsiktligt.

torsdag, februari 17, 2011

Transparenta principer i Katrineholm

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110217

I Katrineholm har ett principiellt bråk mellan lokaltidningen Katrineholms-Kuriren (KK) och kommunchefen Mattias Jansson uppstått. På Twitter kallat #kkgate. När KK avsåg att granska kommunchefens användning av sociala medier, använde sig denne av just sociala medier för att besvara ett antal frågor som KK skickat per mejl.
        Mattias Jansson publicerade helt enkelt de frågor KK ställde till honom på sin blogg och använde sig av Twitter och Facebook för att diskutera detta med andra på nätet, med hänvisning till att inkommande brev till kommunen är offentliga handlingar. Det upprör naturligtvis KK, eftersom det uppstår en maktförskjutning i och med att själva granskningsprocessen blir
transparent – inte enbart resultatet av granskningen.
        Janssons hantering av sociala medier hyllas på nätets sociala sajter för den ökande transparensen, samtidigt som KK:s chefredaktör får utstå spott och spe för att denne representant för ”gammelmedia” inte förstår nya medier och för att denne inte begriper betydelsen av ökad transparens.
        Allt har skett med utifrån perspektivet media och journalistik. Det är inte det enda perspektivet, eller kanske inte ens det viktigaste, som bör anläggas på situationen.
        Problemet är inte att Katrineholms kommun publicerar offentliga handlingar på nätet. Problemet är vilka offentliga handlingar som publiceras och vilka beslutade principer för publicering som har fastställts av kommunen.
        I Katrineholm tycks det mig som om kommunchefen publicerar offentliga handlingar helt godtyckligt och i värsta fall enbart handlingar där publiceringen gynnar honom eller kommunen.
        Transparens i detta sammanhang måste också betyda att såväl media som medborgare får veta enligt vilka principer en myndighet hanterar inkomna handlingar och att publiceringen av sådana sker enligt offentliggjorda principer.
        Det är den viktigaste transparensen i Katrineholmsfallet.

onsdag, februari 09, 2011

Vällovligt fotoförbud med vaga villkor

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110209

Förslaget till den nya lagen om olovlig fotografering som av regeringen föreslås införas 2012 är intressant, eftersom den visar sig paradoxal. Paradoxen består i att den låter två viktiga principer kollidera: å ena sidan rätten till ett privatliv och personlig integritet, å andra sidan yttrandefrihet och informationsfrihet.
       I promemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1) anges syftet med lagen att skydda enskilda medborgares personliga integritet. Promemorian tar sin utgångspunkt i situationer där människor fotograferas i synnerligen privata sammanhang, som exempelvis toaletter, duschutrymmen, sovrum, sexuella situationer – sammanhang där var och en av oss vill hålla privata.
       Denna typ av fotografering har tidigare varit tillåten. Spridning av den typen av fotografier har dock kunnat lagföras (förtalslagstiftning, personuppgiftslagen). Nu ska det alltså bli förbjudet att ta själva fotografiet, oavsett om bilden sprids eller inte.
       Detta är gott och väl så långt. Men var går gränsen för vilka foton man får ta på andra människor utan deras samtycke? Det är just här som förslaget brister. Den gränsen formuleras alltför otydligt.
       I princip sägs att för att en kriminalisering av fotograferande ska vara uppfylld, måste detta skett utan medgivande av den fotograferade, det måste ha skett på vissa platser som tillhör den fotograferades privata miljö och det måste ha skett i sådana situationer som utgör en kränkning av den som fotograferas.
       Problemet är alltså lagens krav på rekvisit, det vill säga de villkor som måste vara uppfyllda för att kunna lagföra någon med denna lag. Att en lag har som syfte att skydda medborgarnas rätt till privatliv och integritet bör hyllas, men en lag som har integritetskränkning som rekvisit är dömd att misslyckas.
       För vad är en integritetskränkning? Är den detsamma för dig som för mig? Inte alls alltid. En upplevd kränkning är inte detsamma som en kränkning i juridisk mening.
       En lag som har så vaga rekvisit kommer att leda till två saker: Det ena är att utöver de undantag som redan föreskrivs i lagförslaget, kommer det att ställas krav på allt fler undantag, och därmed bli ännu otydligare vilka typer av fotografier som faktiskt förbjuds.
       Jämför med personuppgiftslagen. När den kom 1998 förbjöds i princip alla personuppgifter utan individers samtycke. Efter flera uppluckringar är lagen så tandlös att den knappt är tillämplig.
       Det andra är risken för en självcensur inom bildjournalistiken. Före denna lag kunde man på redaktionen avgöra om en bild är integritetskränkande eller kan publiceras. Med den nya lagen har fotografen någon sekund på sig att avgöra detta, eftersom det är själva fotograferandet som förbjuds.
       När fotografen inte kan veta när en bild är integritetskränkande, kommer sannolikt färre bilder att tas, för att slippa riskera åtal. Även sådana bilder som inte kränker någon.
       Det är en implicit, men allvarlig inskränkning i yttrande- och informationsfriheten.