Kultursidan Västerbottens-Kuriren 110820
Kravallerna i London och andra engelska städer har öppnat för analyser. Den omedelbara analysen levererades av Englands premiärminister David Cameron: ”We will track you down and punish you”. Det uttalandet byggde på en primitiv idé om orsak och verkan: Kravallernas orsak är att landet har för många och för galna kriminella ligister och därför måste dessa sökas upp och straffas.
Några dagar senare blir Camerons analys något mer eftertänksam och, skulle man kunna säga, sociologisk. England är ett ”trasigt samhälle”, säger han, och anger detta som en högprioriterad fråga. Med trasigt samhälle avser han ett samhälle med stora sociala problem, arbetslöshet, dåliga hemförhållanden, dåliga skolor och så vidare.
I svensk media har analyser av detta slag dominerat. Kravallernas orsak är de avgrundsdjupa klassklyftor som inte går att finna i någon annan liberal demokrati. Frånvaron av social rörlighet är en annan; man föds in i en klasstillhörighet och kan inte ta sig därifrån. När ekonomiska nedskärningar görs drabbas alltid underklassen, aldrig överklassen; ren fattigdom är en ytterligare orsak till kravallerna. Och så vidare.
Vad kommer efter analyserna? Vad gör vi när en mängd orsaker tycks vara inringade? Svaret måste väl vara att bryta korrelationerna, det vill säga eliminera de orsaker som skapar verkan i form av kravaller. Men det är en komplicerad process. Är inte dessa korrelationer högst medvetet konstruerade?
Låt oss se på orsakskedjan. Vi befinner oss ofta inför eller i ekonomiska kriser. Den senaste var finanskrisen 2008 och i dag står vi inför ytterligare en finanskris där starka aktörer som såväl USA som flera EU-länder (Grekland! Italien! Spanien!) har stora problem. Ekonomiska kriser brukar orsaka två verkningar framför andra: ekonomiska nedskärningar och arbetslöshet.
Både nedskärningar och arbetslöshet orsakar fattigdom, eftersom arbetslöshetsförsäkringar ofta är minimalt tilltagna och nedskärningar ofta drabbar de som behöver samhällsstödet bäst.
Fattigdom i ett konsumtionssamhälle orsakar defekta och diskkvalificerade människor, har sociologen Zygmunt Bauman lärt oss genom sina studier av konsumtionssamhället.
Fattiga människor som upplever sig som ofullständiga medborgare och som inte ens kan vara konsumenter orsakar i sin tur desperation; när upplevelsen av att alla rättigheter och möjligheter är fråntagna, finns inget att förlora. Desperationen är nära.
Att befinna sig en längre tid i desperationens närhet orsakar uppror.
Om vi köper denna hårt sammanfattade analys är det dessa korrelationer som politiken måste bryta. Om vi börjar uppifrån: Ekonomiska kriser bör inte orsaka nedskärningar och arbetslöshet. Nedskärningar och arbetslöshet bör inte orsaka fattigdom.
Den politik som försöker bryta dessa orsakssamband bryter emellertid mot den politik som har byggt upp dessa samband.
Och den politiken är stark, närmast hegemonisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar