fredag, december 28, 2012

Klarsynt och vemodigt om forskningens politik

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121228

Kunskapens människa
Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken
Stefan Svallfors
Santérus

Det händer ibland att forskare tar sig tid att skriva om livet i akademin. Etnologen Billy Ehn skrev Universitetet som arbetsplats och med Orvar Löfgren Hur blir man klok på universitetet? för runt tio år sedan. Ungefär samtidigt skrev ekonomerna Kaj Sköldberg och Miriam Salzinger-Mörling boken Över tidens gränser, också den om det akademiska livet, alla med viss anknytning till Umeå universitet.
           Professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors, gör nu sammaledes med boken Kunskapens människa. Denna bok berör främst forskaren, forskningsprocesser och forskningspolitik. Samtidigt läser jag boken som ett slags testamente, trots att Svallfors bara är drygt 50 år och knappast avser att sluta forska.
           Svallfors uttrycker en stark frustration över att de som styr över forskningens politik inte har en aning om hur forskning går till. Det visar storskaliga satsningar på excellenta forskningsmiljöer och stora centrumbildningar. Ingen vet om sådana forskningsmiljöer genererar bättre forskning än småskaliga miljöer, men ändå satsas det på dem.
           Forskningsresultat kan inte administreras fram, men administratörer kan effektivt hindra god forskning. Det sammanfattar hans frustrerade kritik av forskningspolitiken.

Svallfors tes är att det är gruppen som ger optimala förutsättningar för forskning. En grupp är tillräckligt stor för att kunna uppvisa nödvändiga olikheter för att driva forskning framåt och tillräckligt liten för att den nödvändiga tilliten mellan människor ska kunna uppstå.
           Svallfors uppehåller sig mycket kring forskares relationer till varandra. I akademins goda rum finns många mötesplatser utan hierarkier, där man törs lägga fram teser och resultat för att få konstruktiva synpunkter som leder arbetet framåt.
           Akademins onda rum exemplifierar Svallfors med en doktorand som presenterade sitt doktorandprojekt i ett seminarium, där hon fick veta att det hon höll på med saknade existensberättigande inom ämnet och att ingen borde syssla med sådant. Hon blev skadeskjuten, hon dög inte, hon skämdes något oerhört och kände sig usel. Snart slutade hon inom akademin.
           Hon kände sig som en bluff; den rädsla som finns i varje rum, sitter i varje vägg inom akademin. Fraud anxiety. Det är hur lätt som helst att medelst dåligt framförd kritik få studenter, doktorander, lärare och forskare att känna sig som en bluff, men i den goda forskargruppen uppstår inte den känslan.

Är boken bara ett gnäll från en välrenommerad, aktad och priviligierad forskare? Så kan den ondsinte läsa Kunskapens människa. Jag läser den som ett synliggörande av hur mycket god forskning som skulle kunna bli gjord med en annan forskningspolitik. Det är en klarsynt och uppriktig bok.
           Även känslor som sorgsenhet, vemod och viss uppgivenhet präglar boken. I november 2007 stod Svallfors inför rektors bedömningsgrupp med en ansökan om ett forskningscentrum vid Umeå universitet. Och kände sig illa till mods. Tvingades svara på nonsensfrågor om ”mervärden” och ”visioner”.
           Svallfors fick inga forskningsmedel vid det tillfället, men kände oändlig lättnad: ”Jag slipper. Och kanske det är över nu.”
           Enligt egen utsago har han har nu handlett sin sista doktorand vid Umeå universitet, han städar ur sitt rum och lämnar Umeå.

söndag, december 23, 2012

Digital drift


Jag har publicerat en ny bok; spridda essäer som sammanfogats. Titeln är Digital drift. Den finns tillgänglig på exempelvis Adlibris, CDON och Bokia, liksom fritt i pdf-format.

Digital drift innehåller fjorton essäer som var för sig söker fånga teknikens drift, internets förändring och hur det allestädes närvarande internet påverkar vår tillvaro. Vilket inflytande har vi över våra nätjag? Hur förändras vårt beteende i en tid när övervakningen av oss medborgare ökar?

Internet förändras ständigt, samtidigt som vi överför beteenden från internet till våra liv utanför nätet. Om det fortfarande är möjligt att särskilja en tillvaro utan internet från en tillvaro med internet, vill säga. Digital drift pekar snarare på en sammansmältning.

lördag, december 22, 2012

2012 års bästa kultur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121222

Med skakig handkamera i bästa dogmastil gjordes årets skräckfilm. Filmen är synnerligen obehaglig – men är årets viktigaste film i avslöjargenren. Jag tänker naturligtvis på Expressens publicering av Kent Ekeroths dokumentär, där några av våra lagstiftare brutalt bekräftar den rasism och järnrörsmentalitet som är Sverigedemokraternas fundament.
            Mitt grymma öde är en barock bok om en barock person i en barock tid. Idéhistorikern Carl-Michael Edenborg skriver en affektfiktion om kompositören Händels liv; inte dokumentärt, utan affektivt. Omöjlig att lägga bakom sig. Omöjligt att tänka bort bilderna av hur kastratsångare blev till.
            What money can’t buy av filosofen Michael Sandel är en skrämmande analys av övergången från en marknadsekonomi till ett marknadssamhälle – där varje uns av den mänskliga tillvaron utgår från marknadsvärderingar. Hur vi till och med låter oss belönas för att låta oss styras av marknadskrafter. Den normförskjutningen är inte att leka med.

fredag, december 21, 2012

Vägra vuxnas nätbeteende

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121221

Jag läser på SvD Brännpunkt en undersökning från antimobbningsorganisationen Friends, apropå Instagramupploppen i Göteborg. I artikeln anges att en stor andel barn och ungdomar önskar se en större vuxennärvaro på nätet, att vuxna talar mer med ungdomar om hur man ska bete sig på nätet, för att medverka till ett bättre socialt klimat.
           Samtidigt, i Aftonbladet, läser jag en skakande rapport av kulturchefen Åsa Linderborg om det huvudlösa, måttlösa, vanvettiga hat hon får utstå via högerextrema sajters kommentarsfält, sms, brev. Rena dödshot, hot om våldtäkt, hur hatande horder av män vill trasa sönder hennes underliv.
           Nej ungdomar, vuxenvärldens nätbeteende är inget att eftersträva. Ni är utelämnade till er själva och ert förnuft att skapa vettiga sociala normer för en tillvaro som blir allt mer sammanflätad av nätvaro.

tisdag, december 18, 2012

Imitationer gör samhället möjligt

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121218

Språket är arbiträrt. Jag är fri att kalla den lysande tingesten i taket sklorgurit i stället för lampa om jag vill, eftersom det inte finns någon relation mellan ett ord och det objekt vi avser beteckna med ordet. Däremot skulle kommunikationen mellan människor bli synnerligen ineffektiv om var och en använder godtyckliga ord för att beteckna objekt.
          En väsentlig faktor som gör att kommunikation fungerar effektivt är imitation. Även om nya termer ständigt konstrueras, är dessa oanvändbara så länge inte andra imiterar dem. Det är med imitationerna vi bygger ett gemensamt språk.
          Imitationens betydelse gäller inte enbart språk och terminologi, utan återfinns på många andra samhällsområden. Tänk på innovationer i största allmänhet. Förutsättningen för att en innovation ska få fäste i ett samhälle är imitationen. Om inte människor tar till sig, använder en innovativ produkt eller tjänst dör den.
          På samma sätt måste vi förstå lagar och levnadsnormer; tillkomna för att bejaka imitationen och förhindra att samhällets invånare beter sig godtyckligt. Utan att kopiera varandras beteenden vore inte en gemenskap möjlig.
          Den som tidigast belyste betydelsen av imitationen var Gabriel Tarde, en något bortglömd, eller möjligen marginaliserad, samhällsforskare i en tid när samhällsforskningen knappt var uppfunnen, i slutet av 1800-talet. Han var samtida med klassiska samhällsforskare som Emile Durkheim och Max Weber, som i dag tillsammans med Karl Marx utgör en väsentlig grund i samhällsstudier.
          Korpen Koloni har som första förlag översatt Tarde till svenska. Även om det enbart är det första kapitlet i boken The Laws of Imitation (1903) är kapitlet Universell repetition en god introduktion till Tardes tänkande om imitation, repetition och reproduktion. Kapitlet Universell repetition inleder den nyutgivna boken Tre klassiska texter, där Tarde följs av Durkheims Sociologins metodregler och Webers Samhällsvetenskapernas objektivitet.

Tarde tar det mänskliga vetandet som exempel på imitationens betydelse. Om inte företeelser i naturen reproduceras eller repeteras, skulle vi aldrig kunna konstruera kausala samband. Sådana samband kräver att en orsak har samma verkan över tid. Om planeternas rörelser vore sporadiska, om kemiska ämnen skulle reagera slumpmässigt, om biologiska individer skulle reproduceras godtyckligt utan ärftliga drag, skulle vi aldrig kunna veta något om naturen.
          Inom experimentell vetenskap är dessutom imitationen ett viktigt metodologiskt kriterium för att nå sanning. För att ett resultat från ett experiment ska vara sant i vetenskaplig mening, krävs vanligtvis repeterbarhet. Först när experiment har kunnat repeteras med samma resultat, kan resultatet göra anspråk på att vara sant.
          När mänsklighetens historia beskrivs och tolkas sker det vanligtvis genom att beskriva omvälvningar av olika slag; epokskiften, samhällsförändringar och tekniska uppfinningar. Med Tarde förstår vi att förutsättningen för att en omvälvning, av vilket slag som helst, ska kunna äga rum är repetition och imitation.
          I varje samhälles början var imitationen, menar Tarde, eftersom ”i den mån varelser är sociala är de också i grunden imitativa”. Ett exempel som på flera sätt bekräftar Tardes tes är internet, som ju i allt väsentligt förutsätter imitation i form av kopiering av filer. Uppfinningen av det tekniska nätet och den programkod som får det att fungera, är värdelös utan kopiering. Internets sociala och kommunikativa utveckling är ett uttryck för människans vilja att kopiera.
          Vi ser emellertid inte kopiering som enbart positivt. Upphovsrättslagen är sträng beträffande kopiering av upphovsrättsskyddat material, vilket vi har sett genom olika åtgärder för att förhindra illegal fildelning. Så är dock inte fallet i alla kulturer. Synen på originalitet, äkthet, kopiering och slutgiltiga verk varierar.

I en ny bok med titeln Zhanzhai, även denna från Korpen Koloni, beskrivs den traditionella östasiatiska synen på originalitet och kopiering. Författaren Han Byung-Chul är ursprungligen från Sydkorea och numera professor i filosofi i Tyskland.
          Zhenji är den kinesiska termen för original, men betydelsen skiljer sig från vår. Ett konstverk är aldrig slutgiltigt, förslutet eller avslutat, utan är föremål för ständiga omvandlingar. Konstverk är flergestaltiga, i motsats till Platons idé om verk som engestaltiga.
          Tvärtom, ju mer ett kinesiskt verk högaktas, desto mer förändras det. Det är en kultur som föredrar kontinuitet, process och förvandling framför essens, varande och diskontinuitet. Kinesiska målningar lämnar till och med fysiskt utrymme för framtida kompletteringar och förändringar. Konstverken är kommunikativa och samskapande.
          Termen för kopia är fuzhi och förekommer i två betydelser. Den ena är imitationer som skiljer sig från originalet, likt små modeller av byggnader. Den andra är imitationer som är exakta reproduktioner. Någon värdeskillnad mellan reproduktion och original finns inte. Därför är sällan syftet i östasiatisk kultur att skapa unika objekt, utan snarare att skapa reproducerbara objekt. Objekt som lätt låter sig kopieras, men även varieras.
          Så till boktiteln: Shanzhai betyder fejk, förfalskning. Shanzhai är närmast att likna vid en produktionskultur. Shanzhaiprodukter är förfalskningar av originalprodukter. En shanzaitelefon kan vara en avbild av en iPhone eller Samsung, men med funktioner som kreativt anpassas och modifieras till olika situationer och användningsområden.
          Shanzhai är en subversiv verksamhet sett med västerländska ögon. Men shanzhaiprodukter syftar inte till att bedra, eftersom man inte försöker dölja att det är förfalskningar. Shanzhai, menar Han Byung-Chul, är ytterst ”ett av-skapande”. Ett skapande emot identitet och originalitet, till förmån för process och variation.

Internets remix- och kopieringskultur har mycket gemensamt med shanzhaikulturen. Vi ser allt oftare ser betydelsen av digitala remixer och masskopiering, en betydelse som benämns viral i marknadsföringssammanhang. När ett budskap får enorm spridning genom kopiering på internet har budskapet blivit viralt och upphovspersonen/marknadsföraren lyckats.
          Detta är vad Tarde kallar ”the imitative ray” – den imitativa strålen. På Tardes tid såg man imitativa strålar i främst modet, språket och liknande. I dag borde vi studera hur imitativa strålar både uppstår och kan skapas på internet.
          Den som designar en digital innovation i dag och i framtiden, måste förstå hur imitativa strålar kan designas in i själva innovationen, så att man når optimal kopiering och repetition. Annars tvingas man förlita sig på att innovationen kopieras enbart av en slump. Och slumpen är en oberäknelig följeslagare.

tisdag, november 13, 2012

Rätten att forma sitt nätjag

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121113

Vi har designat ett informationsnätverk som minns allt och glömmer inget. Är det ett problem? Frågan är för närvarande uppe på EU-nivå. Under arbetet med att ta fram en ny persondatalag för hela EU, har man diskuterat att i lagstiftningen införa rätten för den enskilde medborgaren att bli glömd på internet.
         Hur detta rent konkret ska gå till är oklart, men tanken är att var och en ska kunna kräva av webbplatser, bloggar och sociala medier att radera uppgifter om den egna personen. Här hänvisas bland annat till en undersökning (Eurobarometer, 2011) som säger att 75% av européerna önskar en sådan rättighet. Om du är omskriven på någon Facebooksida, eller om någon har lagt upp en bild på dig på en blogg, så ska Facebook respektive bloggägaren vara skyldig att radera denna information om du vill det.
         Rätten att bli glömd på nätet diskuteras även i vetenskapliga sammanhang. I det senaste numret av tidskriften International Review of Information Ethics (nr 17, 2012) söker Meg Leta Ambrose vid University of Colorado lösningar. Hon menar, i likhet med diskussionen inom EU, att vi bör uppfatta funktionen att bli glömd på internet som en rättighet.
         Även Ambrose hänvisar till undersökningar, i detta fall amerikanska, som visar att många människor efterlyser möjligheten att radera gammal information – egen text, andras text, bilder, filmer – om sig själv, på sig själv i sökmotorer, sociala medier och andra platser på nätet.
        ”Du är vad Google säger att du är”, skriver hon, och menar att du bör ha större rättighet än Google att kontrollera hur du beskrivs på nätet. Rätten ska, menar hon, innefatta två saker: Dels rätten att andra ska glömma gammal information om dig, dels rätten att du ska slippa konfronteras med din historia på nätet.
         Hur skulle själva glömskefunktionen kunna utformas? Hur kan ett sociotekniskt system som internet glömma?

Ambrose pekar på några relativt konkreta lösningar, som möjligen behöver samverka för att fungera. En lösning är att förändra omsorgen om människors integritet från paternalism till maternalism. De som ansvarar för stora mängder persondata i olika databaser inte enbart ska tillämpa traditionella kvalitetskriterier på information som exempelvis precision, aktualitet, tillförlitlighet och konsistens.
         Ambrose menar att omsorgen måste även innefatta att vårda informationsrymden för långsiktiga ändamål och att webben måste uppfattas som en betydelsefull del av hela vår sociala existens. Att vårda information på nätet bör alltså innefatta ett förtroende från de som berörs.
         Notera här könsstereotypen som säger att termer som korrekthet, konsistens, aktualitet hör till den manliga sfären, medan termer som vårdande och omsorg tillhör den kvinnliga. Denna genderisering av hantering av persondata bidrar inte med något.
         En metod för att skapa en glömskefunktion går rakt på programkoden. När nu Google och andra söktjänster arbetar för att personalisera sökresultat, bör man även överväga att värdera information utifrån dess ålder mer än man gör nu.
         Genom att tagga gammal information om individer som lågt värderad och ointressant, kommer sådana webbsidor så långt ned i sökningens resultat att ingen hittar informationen. Twitter har delvis en sådan funktion inbyggd; systemet sparar inte gamla inlägg.
         En annan metod som Ambrose presenterar är genom normpåverkan. Även om många handlingar från myndigheter är offentliga, är det inte självklart att de bör ges fri spridning, på grund av de personuppgifter de innehåller. Ett svenskt exempel är när någon gav tillgänglighet på Pirate Bay till förundersökningen till mordet på två barn, med intakta personuppgifter i form av namn och bilder på offren.
         Sådan offentlig information bör fortfarande vara offentlig i enlighet med offentlighetsprincipen, men borde kunna taggas på ett överenskommet sätt, så att sökmotorerna inte indexerar dessa dokument. Dokumenten är således tillgängliga på webben, men inte sökbara via sökmotorer.
         På så sätt, menar Ambrose, skapas normer för vilken information som inte bör ges spridning och normer för hur vi ska vårda såväl medmänniskor som vår gemensamma informationsrymd.

Det tycks vara en variant av rättighetsetik Ambrose företräder; rätten till sina personuppgifter och därmed rätten att kontrollera bilden av sitt nätjag. Denna rätt ger människor större möjligheter att låta nätjaget vara mer autentiskt, det vill säga mer likt jaget utanför nätet.
         Det är en moraltradition som sannolikt appellerar till många, men som inte är invändningsfri. Denna form av rättighetsetik riskerar nämligen inskränka andras informationsfrihet.
         Med informationsfrihet avses rätten att dels söka och införskaffa information, dels lämna ifrån sig information. Med det sistnämnda avses yttrandefrihet i tal och skrift och det är denna form av informationsfrihet som rätten att bli glömd måste kontrasteras mot. Yttrandefriheten är dock som bekant aldrig total, men frågan är om den tål fler inskränkningar.
         I vår hederskultur är yttranden som utgör såväl förtal som förolämpning lagstridiga. Andra exempel på inskränkningar i yttrandefriheten är barnpornografi, hets mot folkgrupp och uppviglig. Bakom dessa inskränkningar finns en bred uppslutning.
         Att enskilda individer skulle kunna tvinga publicister att radera information om individerna skulle utgör en ytterligare inskränkning i yttrandefriheten. Den som bedriver en litteraturblogg och skriver kritiskt om litteratur, skulle kunna tvingas radera text som misshagar författare. Eller, trots att den som i ett nätforum skriver allmänt och harmlöst om, säg, ett möte med en person, skulle ändå denne person kunna kräva att denna information raderas.
         Ändamålsglidningen är aldrig långt borta i frågor som dessa. Varför nöja sig med individperspektivet? Varför inte också ge företag och organisationer rätten att bli glömda på nätet? Den som har en konsumentblogg som likt konsumentprogrammet Plus på SVT publicerar kritiska inlägg om företags olika tjänster och produkter skulle då tvingas radera inlägg om företag så önskar.

Vid en ytlig och egocentrisk betraktelse av idén om rätten att bli glömd på internet verkar den tilltalande. Vid en närmare analys framstår den som orimlig. Om rätten att bli glömd skulle bli absolut och oinskränkt blir det ytterligt svårt för grävande journalistik att nå resultat.
         Rätten att bli glömd leder även tankarna till historierevisionism, där varje medborgare tvättar sitt förflutna på nätet inför nya uppdrag eller anställningar.
         I ett fritt och öppet samhälle kan inte informationen om den enskilde ägas helt av den enskilde. Vill vi ha ett demokratiskt samhälle måste informationsfriheten i form av yttrandefrihet väga över det eventuella obehag det innebär att utstå kritik eller se en bild av sig själv på nätet.
         Det bör dock inte hindra oss att handskas varsamt och omsorgsfullt med information om människor på nätet.

torsdag, november 01, 2012

Medicin mot tidningsdöd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121101

Svenska Dagbladet bantar tidningen rejält och raderar ut hela sportredaktionen för att hellre köpa in sportmaterial från andra redaktioner. Newsweek lägger ned sin pappersedition till årsskiftet för att enbart satsa på webbversionen. Rykten hävdar att The Guardian och The Observer överväger samma sak, det vill säga fortsätta som webbtidningar, men slopa papperet.
          Inte heller mindre tidningar kommer undan. Två tredjedelar av de anställda hos Dala-Demokraten har nyligen varslats om uppsägning. VK och VF har slagit ihop sina sportredaktioner till en för att effektivisera.
          I olika diskussionsforum på nätet vittnar journalister om hur svårt det är att sälja artiklar och reportage, eftersom tidningar tenderar att köpa in allt mer material från stora textbyråer. Billigare förvisso, men också mer allmänt hållen journalistik som ska passa så många som möjligt.

Är ovanstående trender uttryck för den tidningsdöd som många förutspår i kölvattnet av femton års gratisläsning på nätet? Jag tror inte det. Vilka mediciner skulle kunna vara verksamma? Jag föreslår nedan två mediciner vars möjligheter bör utredas. Men före det visar jag en medicin som har motsatt verkan.
          The Times har infört en så kallad betalvägg för sin webbedition. Resultatet är enligt Martin Jönsson på SvD (8/10) följande: "Före betalväggen hade The Times på nätet 21 miljoner läsare varje månad. Idag har de… trumvirvel!… 130 000 betalande. Ingen annanstans i tidningshistorien har så många läsare – och annonsörer – skrämts bort så effektivt".
          Dessutom minskade försäljningen av papperstidningen under denna period från 570 000 per dag till 397 000. Betalväggen resulterade enligt Jönsson i färre prenumeranter, minskade intäkter och ett svagare varumärke. Betalväggar är ingen bra medicin. Snarare ett gift.

Ett första förslag till botemedel följer den postdigitala insikten och som formulerades på ett intressant sätt av Thomas Steinfeld i DN (25/10). Papperstidningar ska lämna nyhetsrapporteringen åt den digitala editionen. Människor har vant sig vid att få nyheter snabbt via digitala medier. När de kommer i papperstidningen morgonen efteråt är de ointressanta.
          Steinfeld menar att "Tidningens största tillgång i detta avseende är dess begränsning, alltså bundenheten till ett fysiskt närvarande material". Det är den postdigitala insikten, att ju fler och snabbare nyheter vi får på nätet, desto mer kommer vi att efterfråga ett fysiskt, stabilt och närvarande material.
          Men då måste också innehållet vara i paritet med formatet. Kommentarer, reflektion, analyser, bakgrundsinformation – sådant som inte bär på ett dagsaktuellt hastighetsok, sådant som läsaren föredrar för långsam och noggrann läsning på papper.

Ett andra förslag till botemedel har med mediernas ekonomiska organisation att göra. I stället för att finansiera journalistiken enligt en traditionell marknadsmodell (som inte behövde ta hänsyn till internet), bör det utredas om det är möjligt att driva tidningar i form av stiftelser.
          Om vi medborgare menar att journalistik är av synnerlig vikt för ett samhälles fortlevnad, borde vi inte tillåta tidningskriser. Med stöd i avkastningen från en stiftelse, skulle inte journalistiken vara beroende av intäkter från annonsörer och exemplarförsäljning. Då skulle inte heller det vara ett problem att licensiera texter och bilder fritt på nätet.
          Vad som bör utredas är naturligtvis hur mycket kapital som behövs för en tidning med stiftelsen som finansieringsform. Vad som med lätthet kan utredas är om ett samhälle behöver journalistik. På den frågan är svaret ja.

lördag, oktober 20, 2012

Politik och politik i litteraturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121020

När Mo Yan fick Nobelpriset handlade närmast alla efterföljande kommentarer om politik, trots att priset handlar om litterära kvaliteter. Det är inte så märkligt, av två skäl. Det första är att knappast någon har läst Mo Yan, vilket gör det litterära samtalet svårare.
          Det andra är att Nobelpriset i litteratur ofta har tolkats politiskt, trots Akademiens ständiga invändningar mot sådana tolkningar.
          Det är dock rimligt att politisera en författare som förhåller sig så pass nära en förtryckande makt som Mo Yan gör. Alla författare från diktaturländer behöver naturligtvis inte vara dissidenter i exil, men med ett medlemskap i enpartistatens parti svänger pendeln för långt.
          Själv ser jag ändå fram emot att Mo Yans litterära kvaliteter kommer i centrum för samtalet, när förlaget väl lyckas distribuera mot efterfrågan.

När däremot E L James säljer mer än 40 miljoner exemplar av 50 nyanser av honom (och läses kanske av det dubbla eller mer) kommenteras inte bokens politik i någon särskild utsträckning, utan enbart dess frånvaro av litterära kvaliteter – samt självfallet inslagen av BDSM-sex och vaniljsex.
          Det är synd, för den borde politiseras. Boken appellerar både till stereotypen av den unga kvinnan som drömmer om en snygg, muskulös, omhändertagande och sträng fadersgestalt, och till stereotypen av den medelålders mannen som drömmer om en ung oskuld att äga, fostra och inviga i sexuella mysterier.
          Vilken påverkan kan en bok som vill flytta tillbaka könsrollerna ett halvt sekel ha på de minst 40 miljoner människorna som läser den? Vilken backlash innebär en sådan bok på jämställdhetssträvanden?

tisdag, oktober 09, 2012

Små steg mot Spotifysamhället

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121009

Varför spotifierar man inte sändningarna från fotbolls-EM, utropade jag högt i somras, när jag bänkade mig framför teven. Mitt fotbollsintresse sträcker sig inte längre än till de stora turneringarnas slutfaser, men jag uppskattar samtalen om fotboll, ibland mer än själva matcherna. Därav mitt utrop.
         Ett flertal EM-sändningar förmedlades nämligen via en reklamfinansierad tevekanal. Samtalen före och efter matcherna hade inga reklamavbrott, utan samtalen utgjorde snarare korta avbrott i reklamen. Så upplevdes det. Uppstyckat, upphackat, snabbt kanalbyte, missat fotbollssnack, reklam, kanalbyte – då ger man upp. I alla fall jag.
         Och ropar efter spotifiering, trots att jag är tveksam till fenomenet. Spotify är den där internettjänsten som alla ropade efter som ett lagligt alternativ till illegal fildelning av musik. Musiken kan avlyssnas på två sätt. Det ena är att inte betala någon månadsavgift, men som motprestation tvingas lyssna till reklam.
         Det andra sättet är att betala en månadsavgift om en hundralapp och få tillgång till exakt samma tjänst – men slipper höra reklamen. Detta fenomen har kommit att kallas spotifiering: Att betala för att slippa reklam.
         Jag spårar begreppet till flera blogginlägg hos tidningen Arbetarens kulturredaktör Fredrik Edin, det första i februari 2009, på bloggen Skumrask. Redan 2010 tog sig ordet in på Språkrådets årliga nyordslista och definierades där som att ”lägga sig till med något som tidigare var gratis och erbjuda det fritt mot att kunden måste acceptera reklam eller andra restriktioner”.

Det finns fler exempel på existerande spotifiering, och det är inte svårt att föreställa sig hur samhället kan spotifieras ytterligare. När ett torg i en stad omvandlas till en galleria sker en spotifiering av torget, för att ta ett av Edins paradexempel. Där köps allmän mark upp av privata ägare, bygger en inomhusgalleria som förvisso är gratis att besöka, men som vanligtvis består av stora, nationella kedjor med likartat innehåll som andra städers gallerior.
         På torget kunde man sätta sig en stund för att beskåda folkvimlet. I gallerian kan vi också finna platser att sätta sig på – mot att vi betalar för en kaffe, eftersom de enda sittplatserna som finns, finns på kaféerna.
         Spotifieringen av vårt resande uppstår när den väsentligaste skillnaden mellan första- och andraklasskupén på tåget, eller mellan affärsklass och ekonomiklass på flyget, är att slippa reklam. Det är inte benutrymme eller bättre mat på flyget som motiverar ett högre biljettpris, utan frånvaro av reklamskyltar, reklamfoldrar, reklamskärmar och kabinpersonal som ropar ut reklam.
         Det är också möjligt att lyfta spotifiering en abstraktionsnivå – från reklamuttryck till marknadsmekanismer. Då handlar spotifiering om att undslippa marknadskrafterna för olika verksamheter. Vilka blir då tänkbara spotifieringar? Att betala en periodisk avgift utöver själva medicinkostnaden till apotek för att garantera att min medicin alltid finns när jag behöver den?

Detta leder oss till den amerikanske filosofen Michael Sandel och hans senaste bok What Money Can’t Buy (Allen Lane, 2012). Här argumenterar han för att vi de senaste decennierna har gått från att vara samhällen som tillämpar marknadsekonomi, till att vara renodlade marknadssamhällen.
         Denna analys utgör ingen kritik mot marknadsekonomi i sig, men är en kritik av att samhället allt mer blivit en marknad, där marknadsmekanismer styr. Och att detta passerar en moralisk gräns som inte bör passeras.
         Den signifikanta skillnaden är att marknadsekonomin är ett verktyg för att organisera produktion i ett samhälle. Ett marknadssamhälle är en livsform där marknadsvärderingar flätar in sig i minsta beståndsdel av mänsklig tillvaro.
         Han tar upp flera exempel på denna samhällsförskjutning. Han ser tendenser på att vi allt oftare erbjuds att köpa oss förbi köer – på flygplatser, läkarmottagningar, nöjesparker. Du får den plats i kön som du betalar för. Den som inte har råd, får vänta. Den rike glider förbi.
          När exempelvis daghem och förskolor inför böter för föräldrar som hämtar barnen alltför sent, med det goda syftet att dels minska personalens övertid, dels minska barnens vistelsetid, förvandlas boten till en avgift för föräldrarna. Det innebär en lättnad för föräldrar som ofta hämtar sent; det kostar lite mer, men det är det värt.

Andra exempel i Sandels bok handlar om ett slags omvänd spotifiering – inte hur vi betalar för att slippa marknadskrafterna, utan hur vi belönas för att vi låter oss styras av marknadsmekanismer. Det innebär att marknadsekonomins incitamentstruktur införlivas i verksamheter som traditionellt varit undantagna marknaden.
         Skolor som vill att eleverna ska prestera bra på nationella prov och få höga betyg har börjat pröva ekonomiska incitament till eleverna. Just det, ju bättre prestation på provet och ju högre betyg eleven får, desto bättre betalt får eleven. Varför betala elever för att lära sig mer? För att skolan vinner marknadsandelar på att de egna eleverna uppvisar höga prestationer.
         Ett liknande exempel är skolor som betalar elever i lägre årskurser för att läsa böcker, med antagandet att med en tidig träning i läsförmåga kommer eleverna att lyckas bättre med framtida studier. På så sätt tränas människor att läsning är en aktivitet som ska göras mot betalning, inte för lärande eller nöje.
         En ytterligare omvänd spotifiering hämtar Sandels från vårdsektorn. Patienter som inte tar förskriven medicin enligt ordination kostar samhället mycket pengar i form av ytterligare vård som inte skulle behövts. Därför prövar man att ge patienter ekonomiska belöningar för att ta sin medicin, eftersom det antas vara billigare än den vård som krävs om patienterna inte tar medicinen.

”I Spotifysamhället är du dessutom tvungen att jobba ytterligare några timmar för att har råd att slippa sådant du absolut inte vill ha”, skriver Fredrik Edin sammanfattande i sitt första blogginlägg om spotifiering.
         I den omvända spotifieringen förleds vi att ta emot pengar för att göra det vi ändå självklart ska göra som samhällsmedborgare, vilket i förlängningen kan påverka oss att enbart utföra sådant som vi belönas ekonomiskt för. Hur påverkar sådan normförskjutning utformningen av samhället?
         Spotify var en lösning på den illegala fildelningens problematik och hyllades som en innovativ lösning. I förlängningen, om man problematiserar företeelsen, visar det sig att Spotifys grundläggande affärsmodell bidrar till ett samhälle som tänjer de moraliska gränserna.

torsdag, september 27, 2012

När integritetsanalys och kritiskt tänkande saknas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120927

Om psykologiska tester av människors arbetsförmåga har jag inte någon särskild detaljkunskap, men ärendet kring Umeå kommuns hantering av konsultföretaget Personalpartners personlighetstester handlar än mer om integritet och kritiskt tänkande. Vilket ligger mig varmt om hjärtat.
        Eftersom enkäterna syftar till att undersöka enskilda personer, föreligger ingen anonymitet. Därför är det särskilt viktigt att värna undersökningspersonernas integritet. Två faktorer är av yttersta betydelse:
        a) Att frågorna som ställs i enkäten svarar mot ett tydlig angivet och adekvat syfte så att de framstår som relevanta.
        b) Att man är synnerligen försiktig när frågor ställs som kan utgöra känsliga personuppgifter, som exempelvis hälsotillstånd, sexualliv, politiska åsikter och religionstillhörighet.
        Utifrån VK:s rapportering uppvisar Umeå kommun låg förståelse för integritetsfrågor i detta ärende. Kommunen verkar inte heller hålla det kritiska tänkandet särskilt högt i sitt personalarbete. Min favoritdefinition av kritiskt tänkande hämtar jag från en avhandling i filosofi av Jan Willner: Kritisk granskning (Thales, 1986, sid 3) där tre områden beskrivs:
”Det första är då det gäller intellektuella benägenheter som manifesteras i att man själv försöker ta reda på hur saker egentligen förhåller sig; motsatsen är en benägenhet att passivt acceptera påverkan.
        Det andra är då det handlar om beredskapen att ompröva och att söka alternativ; sådan beredskap saknas hos dogmatiker och auktoritetsberoende.
        Det tredje området är vid nyttjandet av metoder som gör det möjligt att underkänna svaga påståenden och resonemang; här är godtrogenhet parad med okunnighet motsatsen.”
När personalchefen säger att hen ”… kan själv inte bedöma om de testerna håller hög kvalitet”, utan måste ”lita på att det företag vi anlitar använder seriösa metoder”, brister man i det första och sista området i citatet ovan: passiv acceptans och godtrogenhet. Man hade självfallet kunnat ta reda på om detta är ett adekvat sätt att bedöma arbetsförmåga.
        När personaldirektören för Umeå kommun hävdar att man ”… omedelbart avbryter arbetsförmågebedömningarna” med argumentet att ”vi ska inte göra saker som väcker anstöt”, antyder detta i förstone att man har beredskap att ompröva sina beslut.
        Men snarare visar detta att trots facklig kritik har inte någon kritisk granskning av Personalpartners undersökning överhuvudtaget genomförts; för att omprövning skulle ha utgjort en del av ett kritiskt tänkande, skulle den gjorts långt innan media nystar i saken.
        Om kommunen gjort en integritetsanalys och tillämpat ett kritiskt tänkande, skulle kommunen inte ha ens påbörjat dessa personlighetstester.

tisdag, september 11, 2012

När hatet bekräftas

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120911

På lördagen skriver Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson en viktig artikel om det utbredda hatet – och hoten – mot kvinnliga feminister i media. ”Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld. Bombmattan av könsord och våldtäktsfantasier”, skriver hon.
           Hat mot andra grupper i samhället tas på allvar, menar hon, men inte hatet mot kvinnor som driver feministisk debatt.
           Genast väller artikelkommentarerna in under artikeln på Aftonbladets webb, som samstämmigt bekräftar hennes problembeskrivning. Horder av hatande män i skriver att hatet mot kvinnor och feminister är rättmätigt, att de inte förtjänar bättre och att det är feminismens manshat som slår tillbaka med en naturlig pendelrörelse.
           Fy fan. Skammen jag känner över den delen av mänskligheten, över män som känner sig hotade av att de kritiseras för sitt kvinnohat.
           Problemet med tidningarnas kommentarsfält har aldrig handlat om anonymitet. Det är och har alltid varit ett pseudoproblem. Aftonbladets kommentatorer ståtar med namn och ofta bild, utan att de hatande horderna försvunnit.
           Problemet med kommentarsfälten är att de i många fall – detta är ett typexempel – dränker det övertänkta och betydelsefulla med allehanda utspydda villfarelser.
           Antingen betraktar vi öppna kommentarsfält som ett socialt experiment för att studera de becksvarta delarna av mänskligheten som öppnar sig där, eller så tar tidningarna ett ansvar för att enbart publicera det som är betydelsefullt.
           Dessa kvinno- och feministhatare har inga problem att finna andra forum i ett oändligt nätverk.

tisdag, september 04, 2012

Myter och sken på ett internet i förändring

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120904

Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta. Låt oss undersöka vad som fortfarande är mytologiskt.
          Fredrik Alverén kommer från insidan av IT-branschen med erfarenheter från såväl USA som Sverige. Han menar att eftersom så många på allvar tror att det som är gratis på internet inte har någon kostnad, måste myten om att alla tjänster vi använder utan att betala avmystifieras. Det gör han i boken Såld på nätet – Priset du betalar för gratis (Ordfront).
          Han gör det grundligt. Även den som har hygglig allmänbildning om internet har sannolikt något att hämta från det stora antal exempel på hur företag samlar in persondata om oss när vi använder gratistjänster som Google, Facebook, men även andra, mindre kända webbplatser som finansierar sin verksamhet med annonser.
          Vad vi än gör på nätet, varje klick, varje sökord, varje inlägg på Facebook, varje tweet på Twitter, de artiklar vi läser i tidningar och tidskrifter, det vi läser och skriver på bloggar och i kommentarsfält – utgör vårt informationsbeteende. Detta beteende är hårdvaluta i gratisvärlden. Det är med vårt informationsbeteende vi betalar för att använda gratistjänsterna.
       
Det är inte enbart de företag som levererar gratistjänsterna som samlar in våra nätbeteenden i syfte att förbättra tjänsten, utan även andra företag. Alverén exemplifierar med Bluekai, ett företag som dammsuger nätet på persondata och informationsbeteende, för att sedan sälja detta på auktioner. Köpare är annonsföretag som vill skräddarsy annonser åt internetanvändare.
          Alverén vill upplysa oss och tipsar även om olika sätt att förhålla sig till myten om gratis. Men han har svårt att se ur det annars skulle fungera. För handen på hjärtat, hur mycket skulle vi vilja betala i pengar för de olika gratistjänster vi använder i dag? Hur stor är betalningsviljan för att använda Facebook?
          Han är dock inte helt tillfreds, utan hyser viss oro för vad all persondata kan användas till i framtiden. Samtidigt har vi ännu inte sett några tydliga tecken på negativa konsekvenser av att företag kartlägger vårt informationsbeteende, utöver personifierade annonser och sökresultat. Kanske det är ett skäl till att vi inte upprörs särskilt.
          Om Fredrik Alverén för ett ytterst detaljerat och exempelrikt resonemang kring en myt – gratismyten –, så är avsikten med antologin Myten om internet (Volante) att avliva ett flertal myter. Närmare bestämt nio. Redaktörer är Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket och Per Strömbäck, talesperson för datorspelsbranschen och som driver opinionsbloggen Netopia.
          Den som anknyter till Alveréns myt om gratis är främst den amerikanske journalisten och författaren Robert Levine, som vill dissekera myten om affärsmodellen, den affärsmodell som ingen hittills har formulerat men som ständigt efterfrågas: Hur upphovspersoner kan generera intäkter samtidigt som verk sprids fritt på nätet. Ja, det är möjligen en myt att en sådan etablerad modell finns.
          Däremot lämnar Levines sätt att avliva myten en del att önska. Levines idé om en affärsmodell postulerar att det finns enbart en affärsmodell: att ta mer betalt för en produkt än det kostar att producera den, samtidigt som producenten har total makt över distributionen. Det är en pre-internetmodell. Den viktiga frågan är hur en affärsmodell kan se ut i en miljö där producenten saknar kontroll över distributionen. Levine förkastar dock allt som hotar hans postulat.
          Något lösare, men ändå anknuten till Alveréns bok är Anders R Olssons kapitel som rör myten om integriteten. Olsson är Sveriges nestor på integritetens och informationsfrihetens område och skriver en kortfattad och initierad historik kring integritetshotens framväxt. Hotbilderna har varit flera och intensiteterna i debatten har varierat. Men har något integritetshot realiserats? Har någon skadats?
          Olsson vill avliva den myt som säger att om många harmlösa uppgifter om oss medborgare samlas in, bearbetas och sammanställs utgör detta ett integritetshot. Om så vore, borde inte någon lyckats visa att någon människa skadats av personuppgifter? Olsson avfärdar därmed en grundbult i den svenska idén om integritetsskydd: den om att många sinsemellan harmlösa personuppgifter om medborgare kan generera en totalbild som kan användas emot medborgarna.
       
Myten om Twitterrevolutionen i Nordafrika är ändå den intressantaste mytkrossen. Miriam Kirollos är egyptisk aktivist, akademiker och en av de som genom Twitter uppmärksammade omvärlden vad som skedde i Nordafrika, särskilt Egypten, under revolutionen 2011.
          Hon vänder sig kraftfullt mot benämningar som ”Twitterrevolutionen” eller ”Facebookrevolutionen” för människors frihetskamp i Egypten, Tunisien och andra länder. Visst, i viss mån kunde sociala medier både mobilisera människor och föra ut information till omvärlden.
          Men det blir missvisande mot bakgrund av att den stora majoriteten i Egypten inte har tillgång till internet och att många dessutom är analfabeter. Endast en privilegierad minoritet äger tillgång till nätet, vilka också har blivit ”Twitterkändisar” och som missvisande fått representera det egyptiska folkets revolution.
          Revolutionens uppkomst, menar Kirollos på klassiskt revolutionsromantiskt språk, var martyrernas blod och det stora antalet människor som var beredda att dö för friheten – inte sociala medier.
          Per Strömbäck, en av redaktörerna, vill i sitt bidrag avliva myten om den farliga staten, men landar som han så ofta gör i att propagera för en utvecklad reglering av internetanvändning, i stället för att bidra till en utvecklad användning av internet.
          Den myt han egentligen söker avliva är teknikdeterminism; att teknikens utveckling står utom vår kontroll. Men teknikdeterminismens motsats – att tekniken är socialt konstruerad under vår kontroll – innebär ju att såsom internet fungerar i dag, vill vi att internet ska fungera. I annat fall hade vi omkonstruerat nätets funktionalitet.
          Här bidrar den andre redaktören, Pelle Snickars, med en motbild: myten om ett öppet internet är en myt som förtvinar i samma takt som Apple och Facebook låser in sina verksamheter, sluter sig i egna ekosystem och skapar egna regleringar av hur deras del av internet får och inte får användas.
          Internet regleras nämligen för fullt. Dock inte av stater eller folkvalda församlingar, utan av marknadens mäktigaste aktörer. Med vårt goda minne, eftersom det är vi som använder Apples och Facebooks produkter och tjänster som möjliggör denna reglering.

onsdag, augusti 15, 2012

Rikt och lärorikt om pengar

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120815

Andreas Cervenka
Vad är pengar?
Natur & Kultur

Även för den mest ointresserade finns det ett gott skäl att läsa Svenska Dagbladets näringslivsdel. Där skriver nämligen Sveriges främste ekonomiskribent, Andreas Cervenka, analyser av ekonomiska händelser. Det finns främst tre skäl till att han är särskilt läsvärd.
         Det ena är hans stil. Till skillnad från det vanliga torra rapporteringsspråket som är legio inom ekonomijournalistiken, skriver Cervenka med ett rikt och oväntat bildspråk.
         Det andra är hans pedagogiska ambition. Han vill verkligen att läsaren ska förstå ekonomi och de mekanismer som styr såväl stora som små skeenden.
         Det tredje är hans kritiska förhållningssätt. Varken det ekonomiska systemet eller dess aktörer stryks medhårs. I sina analyser är han tvärtom synnerligen kritisk till hur systemet är uppbyggt och hur olika aktörer utnyttjar det på ett orimligt sätt.
         För den som har missat Andreas Cervenka i SvD, finns nu boken Vad är pengar? i behändigt pocketformat. Här har han samlat ett antal av sina tidningsartiklar under olika teman.
         Det är inte det lättaste att forma en bok utifrån artiklar som har publicerats under en tid. Jag vet, jag gjorde det själv för några år sedan. Cervenka lyckas dock utmärkt med såväl tematisering som undvikande av upprepningar.

Det är som sagt lärorikt att läsa Cervenka. På makronivå förklarar han varför det är särskilt värdefullt för skuldsatta stater att hålla sig med en så låg styrränta att den blir negativ när man räknar med inflationen. I samma andetag förklarar han på mikronivå varför låga räntor är ren penningförstörelse för pensionärer och småsparare.
         När han visar sig från sin allra mest kritiska sida, slår han med ett järnrör särskilt hårt mot några företeelser. En sådan är rekordlöner och bonusar till direktörer och andra ledningspersoner i företag. Med snygga hänvisningar till motivationsforskning trasar Cervenka sönder principen om att högre bonusar skapar bättre resultat.
         Studier visar till och med att extremt höga belöningssystem kan ha negativa effekter på personernas prestationer och resultat. Bonussystemet, menar Cervenka, dödar kreativitet, skapar kortsiktighet och uppmuntrar människor att bete sig oetiskt. Det är andra krafter som driver människor på denna nivå än monetära belöningar.
         En annan av Cervenkas käpphästar är relationen mellan stat och finansmarknad. Självfallet fortsätter banker att spela hasard med våra pengar, så länge de upplever en garanti från staten att bli räddade när bankerna kraschar. Bankerna tar få risker, staterna nästan alla.
         Vinnarna är de kortsiktiga ägarna med sina höga avkastningskrav. Förlorarna? Take a wild guess.

Som den ekonomiske analytiker han är ligger hans fokus på ekonomiska mekanismer i Europas krishärdar. Men till och från närmar han sig ekonomins självklara bundsförvant: politiken. Det som sker i ekonomin har ju möjliggjorts genom politiska beslut.
         Cervenka efterlyser ett större demokratiskt inslag i det som skapar ekonomiska kursändringar, särskilt på EU-nivå, där besluten enligt honom fattas snabbt, men utan ett gemensamt beslutsfattande. Ekonomisk administration, i stället för ekonomisk politik, skulle man kunna säga.
        ”Ur ett enögt marknadsperspektiv vore kanske det snabbaste sättet att rädda euron att helt avskaffa demokratin”, skriver han, men menar själv att den enda räddningen för Europa är att göra tvärtom. Rädda demokratin genom att avskaffa euron.
Tillsammans med en likasinnad politisk analytiker skulle Cervenka åstadkomma underverk.

Så vad är då svaret på den fråga som är bokens titel: Vad är pengar? Det bästa svaret jag utkristalliserar i boken är att ”Pengar är vad människor kommer överens om är pengar”.
         Samtidigt är detta ett problematiskt svar även om det är sant. Allt flyter, inget är fast, allt förflyktigas.
         Vilket svar får vi om vi ställer samma fråga till poeterna? ”Pengar”, skaldade Nils Ferlin, ”är alltid ett interpunkteringsfel”.

måndag, juni 04, 2012

Robotjournalistikens tsunamivåg

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120604

Robotar, i form av smarta datoralgoritmer, gör intåg på allt fler arenor. I majnumret av tidskriften Wired presenteras en växande verksamhet i form av robotjournalistik, det vill säga texter för media som författas, inte av människor, utan av datorprogram.
           Företaget Narrative Science utvecklar algoritmer för produktion av nyhetstexter inom olika områden. Företagets VD, Kristian Hammond, förutspår att inom femton år kommer 90 procent av all nyhetstext att produceras av datorers algoritmer. Vi kommer att översköljas av robotjournalistikens tsunami, som han säger.
           Nå, han talar i eget intresse, naturligtvis. Men verksamheten växer i takt med att texternas kvaliteter förfinas. Textkvalitet? Den främsta robotjournalistik som Narrative Science producerar är relativt enkel, men snabb rapportering av händelser, utan vare sig analyser eller intervjuer.

Sportnyheter och finansiella nyheter har hittills lämpat sig bäst i test, men man prövar även andra nyhetsområden. Hur likriktat och entonigt blir språket med robotjournalistik?
           Inte nödvändigtvis värre än de stora nyhetsbyråernas nyhetstelegram, eftersom den tidning eller media som köper robotprogram från Narrative Science också ges möjligheter att med olika parametrar ställa in olika språkliga stilar i form av tonfall, ordval, komposition och liknande.
           Allt från en snustorr analytisk rapportering av finansläget till en euforisk sportkommentators glädjevrål över det lokala lagets vinst. Just denna personalisering av algoritmernas språk är under stark utveckling.
           I dag ser Hammond en marknad främst för texter som aldrig skulle produceras utan robotjournalistik, eftersom det är för dyrt för media att bevaka alla tänkbara små händelser och evenemang på skilda platser. Förutsättningen för robotjournalistiken är att uppgifter om nyhetshändelser redan finns i någon form på internet, för att samlas upp och formas till nyhetstexter.
           Nästa steg tror Hammond är att journalistiska texter samproduceras av människor och algoritmer. Enkla, faktabaserade brödtexter sköter algoritmerna, liksom vissa typer av kvantitativa analyser, medan den mänskliga journalisten sköter intervjuer med människor och kvalitativa analyser.

Kommer detta att innebära att journalister ersätts med robotar? Absolut inte, svarar Hammond. Narrative Science ersätter ingen journalistik, menar han, utan utökar det journalistiska innehållet med sådant vi annars aldrig skulle få ta del av.
           Men så sägs det alltid i början av en automatiseringsprocess för att minska motståndet. Farhågan är självfallet rimlig. Blir texter billigare och håller rimlig kvalitet med algoritmer i stället för människor, så är rationaliseringen förestående.
           Då återstår den sista frågan: Skulle denna artikel kunna ha skrivits av en robot; komponerats av en algoritm; automatgenererats av ett datorprogram?

tisdag, maj 29, 2012

Friktion är informationsålderns nya svarta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120529

I slutet av 1700-talet skissade filosofen Jeremy Bentham på en helt ny utformning av fängelser. Denna idé utgjordes av en byggnad om fyra till sex våningar som var cylinderformad, som rymde enmansceller och som hade ett observationstorn i mitten av byggnaden. Från detta torn kunde fängelsevakter på varje våning se in i varje cell utan att fångarna kunde se vakterna i tornet.
          I toppen av tornet befann sig fängelsedirektören, placerad så att denne också kunde se fångarna utan att de såg honom, men även vakterna fanns inom direktörens synhåll utan att vakterna såg direktören.
          Bentham kallade denna fängelsemodell panoptikon. Det har med tiden blivit betydligt mer än en fängelsemodell; panoptikon är en tankefigur för den perfekta hierarkin för mänsklig kontroll. Genomskinligheten är total uppifrån och ner. Nerifrån och upp är kontrollen totalt osynlig.
          En av egenskaperna i ett panoptikon är att de övervakade aldrig vet när, om eller av vem de är övervakade. Det innebär att de övervakade alltid måste agera såsom de vore övervakade, det vill säga ett panoptikon förändrar beteenden radikalt. En annan egenskap är att de övervakade aldrig skulle möta övervakarna, eftersom ett huvudsyfte med ett panoptikon är att skydda vakterna från fångarna, skydda övervakarna från de övervakade.
          Denna modell för övervakning har prövats i fängelser och man har även sett antydningar i arbetsplatsers utformning. I informationsåldern blir emellertid panoptikon som tankefigur något missvisande, eftersom den utgår från materiella förhållanden och mänsklig, visuell övervakning. Därför behövs ett begrepp som bibehåller tankefigurens kontrollideal, men anpassat till datornätverkens villkor för övervakning.

I en artikel i tidskriften Glänta (4/2008) formulerar Christopher Kullenberg och Karl Palmås begreppet panspektrism. Även om begreppet panspektron redan 1991 formulerades av filosofen Manuel De Landa i boken War in the Age of Intelligent Machines, anknyter Kullenberg och Palmås med panspektrism till dagens informationstekniska verklighet.
          De Landa formulerade skillnaden mellan panspektron och panoptikon som att ”… i stället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en mångfald av sensorer kring alla kroppar”. Dessa sensorer kan förstås som de olika möjligheter som myndigheter har att övervaka vår elektroniska kommunikation genom datalagringsdirektivet, genom FRA:s signalspaning, genom lättnader i lagen om elektronisk kommunikation och så vidare.
          En annan skillnad är att panoptikon betonar det visuella i övervakningsprocessen (optik handlar om seende och ljus), medan panspektrism betonar resultatet av en övervakningsprocess (spektrum handlar om en finfördelad uppdelning av ljus sett genom ett prisma). Resultatet av elektronisk övervakning kan ses som sociala diagram eller sociogram, där människors kommunikation finfördelas och kartläggs utifrån de sökbegrepp och mönster som övervakaren är intresserad av.

Det finns självklart möjligheter att begränsa övervakningen i Benthams panoptikon, genom att exempelvis reglera när övervakning får ske, även om någon begränsning i den ursprungliga fängelsemodellen aldrig var intressant. Däremot är det intressant att reflektera över begränsningar i panspektrismen, vår tids datorbaserade övervakning. Sådana begränsningar kan vi kalla friktion i övervakningen.
          Friktion är nödvändig för att kunna definiera och vidmakthålla en viss grad av personlig integritet, det vill säga situationer där vi som medborgare vet att vi inte kan övervakas. Ett tydligt exempel på friktion är inrättandet av Datainspektionen på 1970-talet, vars uppgift delvis är att övervaka övervakarna, så att inte otillbörlig övervakning sker.
          Ett annat sätt att skapa friktion i en panspektrisk kontrollmodell är att lagstiftaren definierar vad som är tillbörlig, och därmed otillbörlig övervakning. Det görs genom att riksdagen redan i lagtexter formulerar begränsningar i hur övervakaren får tillgång till personuppgifter i vår dator- och telekommunikation.
          När det gäller att skapa friktion i lagtexter kan man något förenklat säga att ju högre detaljeringsgraden är i lagtexten, desto högre friktion har lagstiftaren skapat. Och därmed ett starkare skydd för den enskildes integritet. Hög detaljeringsgrad innebär att det blir svårare och omständligare att använda personuppgifter på nya, oförutsedda sätt.
          Friktion i lagtexter kan också utgöras av bestämmelser om vem som har rätt att förändra friktionen. Om lagstiftaren enbart tillåter lagstiftaren själv att ändra friktionen utgör detta ett högre skydd än om denna rätt överlåts till annat organ som inte behöver överväga förändringar på samma sätt som riksdagen.

Ett ytterligare annat sätt att skapa friktion är ett förändrat kommunikationsbeteende hos människor som använder mobiltelefoni och internet. Inledningsvis skrev jag att ett panoptikon förändrar alltid de övervakades beteenden. Detsamma kan sägas om panspektrism.
          Vilka förändrade beteenden är tänkbara hos medborgare som vet att deras kommunikationsuppgifter lagras och är tillgängliga hos tele- och internetoperatörer, som vet att FRA spanar i datatrafiken?
          Den främsta beteendeförändringen är att försöka dölja sin identitet på nätet, främst genom att maskera den IP-adress som kan identifiera mig som användare. Det görs genom att köpa anonymiseringstjänster, där ditt IP-nummer slumpmässigt byts ut och därmed görs ospårbart.
          En annan är att dölja även innehållet i sin kommunikation på internet. Det görs genom kryptering; en teknik som i takt med ökad grad av övervakning sannolikt kommer att bli enklare att hantera och rentav byggas in i datorers operativsystem. En ytterligare beteendeförändring är att skapa så kallade darknets; mindre nätverk inuti internet, nätverk som inte är publika, som är krypterade och som därmed är svåra att avläsa.

Betydelsen av friktion i övervakningen kan inte överskattas. I det ovanstående har jag ändå enbart skrivit om statens panspektrism genom myndigheters övervakning, och hur friktion kan förstås och skapas i detta sammanhang.
          Bland marknadens panspektriska aktörer återfinner vi självfallet Google och Facebook, men även andra aktörer som vill samla elektronisk information om sina kunder. Alla som vi betalar med elektroniska pengar ingår i en panspektrisk rörelse; stormarknader, nätshoppar, you name it. Hur vi skapar friktion till denna panspektrism är delvis annorlunda.
          En sak är dock säker: Friktion är informationsålderns nya svarta.

onsdag, maj 02, 2012

Akademins dinosaurier

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120502

”Vad är det för dinosaurier som gör sig breda på Göteborgs universitet, min gamla arbetsplats?”, twittrade Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria för någon vecka sedan. En sådan tweet väcker naturligtvis intresse.
            Liedmans fråga utgår från en färsk rapport från Göteborgs universitet med titeln Jämställda fakulteter. Där har två av universitetets fakulteter undersökts med avseende på arbetsfördelning och normer med utgångspunkt i genus och jämställdhet. En del av rapporten är en ren kartläggning av faktiska förhållanden, medan den andra delen är en intervjustudie med 93 deltagande doktorander, adjunkter, lektorer, professorer och administrativ personal.
           Det som fick Liedman att ta till brösttoner som ”dinosaurier” kommer från intervjuerna. Där undersöker rapportförfattarna normer kring genus, jämställdhet och olika förutsättningar för personer med olika kön att göra akademiska karriärer.
           Intervjuerna ger en idealbild av den akademiske läraren och forskaren som en människa som arbetar långt mer än 40 timmar per vecka och som ger arbetet total uppmärksamhet. Denna idealbild förutsätts doktorander och övriga anpassa sig till.
           Bland de i studien som står inför att välja en karriär inom akademin, uppger flera att de är tveksamma, eftersom de inte ser någon möjlighet till ett jämställt familjeliv – eller ett privatliv överhuvudtaget – om de måste anpassa sig till akademins idealbild.
           Särskilt svårt har kvinnor med denna anpassning. Och forskarna högt i hierarkin bekräftar hellre kvinnors svårigheter än att ifrågasätta den idealbild de själva bidrar till att skapa. Även rent konkret: När forskningsledare ska välja deltagare till forskningsprojekt, uppvisar de tveksamheter att välja kvinnor med barn, eftersom de antas frånvara mer än män i samma situation.

Det som föranleder dinosaurieepitetet är dock de närmast biologistiska förklaringsmodeller som vissa intervjupersoner anför som skäl till att kvinnor inte klättrar i akademins hierarkier i samma takt som män.
          ”Män är mer tävlingsinriktade och det är nog inte kvinnor”, säger en person som belägg för att kvinnor inte passar in lika bra i akademin. ”Kvinnor är duktiga på att hålla ordning och då passar administrationen bra”, menar en annan som argument för att kvinnor passar bäst med administrativa sysslor, som är lågt värderade i akademins hierarki.
           Det mest anmärkningsvärda är emellertid följande citat av en manlig professor, som avser att belysa varför enligt hans mening inte kvinnor gör akademisk karriär i samma utsträckning som män: 
”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på det slags abstrakt tänkande och analys som är grunder för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.” 
Det finns fler citat än som får plats här som understryker hur grumliga normer om kvinnors förmågor legitimerar mäns överordning i akademin. Denna undersökning säger naturligtvis inget om värderingar och normer kring genus på andra lärosäten, utan enbart på Göteborgs universitet.
           Samtidigt vore det en osannolik tanke att universitetet i Göteborg skulle vara så extremt apart och unikt att inte liknande värderingar kan återfinnas på andra lärosäten.
           Därför bör den läsas av alla som har någon anknytning till högre utbildning.

onsdag, april 25, 2012

Priset noll en signal för kreativitet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120425

Allt fler tidningar börjar ta betalt för delar av sitt material i nätversionerna. Internationella tidningar som Wall Street Journal och New York Times har prövat en tid och hävdar positivt resultat. I Slovakien har man samlat de största tidningarna bakom en gemensam betalvägg, i stället för en betalvägg per tidning. I Sverige har DN och Sydsvenskan infört betalväggar i år, och landsortstidningar som Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens- Kuriren planerar att införa detsamma.
          Det kan tyckas självklart att ta betalt för redaktionellt innehåll som distribueras digitalt, när man tar betalt för samma innehåll som distribueras på papper. Det är emellertid inte alls så självklart. Minst tre faktorer talar mot att det är en värdefull utveckling; att betalväggar på tidningar till och med kan vara kontraproduktivt för nyhetsjournalistik.
       
För det första är det mig veterligt enbart internationella tidningsjättar som rapporterar positiva resultat av betalväggar, det vill säga tidningar som har läsare runt om i världen. För mindre tidningar varierar erfarenheterna, minst sagt.
          För att ta betalt för lokala nyheter måste dessa ge ett väsentligt mervärde i förhållande till all annan lokal bevakning i bloggar och andra sociala medier.
          För det andra har läsandet av nyheter utvecklats att allt mer vara en social aktivitet i stället för en individuell. Vi diskuterar mycket och gärna nyheter på Facebook, Twitter, bloggar och diskussionsforum, men om nyheterna inte är länkbara, kommer de inte att vara intressanta att läsa från ett socialt perspektiv. Då läser man hellre det som är länkbart, eftersom länkbarheten är en viktigare kvalitetsfaktor än vad som faktiskt skrivs.
          Den journalist som verkligen vill bli läst och få genomslag i nyhetsbruset bör verka för att inte publicera sig bakom betalväggar.
          För det tredje håller uppfattningen om vad som är värdefullt på nätet sakta men säkert på att förändras, och det har pågått en tid. Om något kostar pengar är det per definition mindre värt än det som inte kostar något. Det som är gratis betingar alltid ett högre värde.
          Priset noll signalerar helt enkelt högre kvalitet än om något kostar pengar. Priset noll signalerar att tidningen eller medieföretaget är kreativt och har lyckats lösa mervärdesfrågan på annat sätt än att ta betalt för digitala exemplar. Sådant hålls högt på internet.

Mervärdet av att bibehålla ett fritt utbyte av nyheter är att det bidrar till att skapa ett gemensamt läsande och som bidrar till att bli uppenbara referenspunkter för ett offentligt samtal. Min erfarenhet är att diskussioner i sociala medier kring nyheter, hur intressanta de än är, dör om de inte är länkbara.
          Hur mycket intressantare blir inte denna artikel du nyss läst när du kan länka till den och diskutera den i sociala medier?

tisdag, april 17, 2012

Inhägnader och allmänningar i digitala miljöer

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120417

Den centrala frågan i konflikten mellan upphovsrättsindustrin – främst musik- och filmbranschen samt numera även bokbranschen – och internets öppenhetsförespråkare har under mer än ett decennium lytt på följande sätt: Hur är det möjligt att skapa ekonomiska mervärden på symboliska produkter i form av musik-, film- och textfiler om de cirkulerar fritt på nätet?
         Eftersom inget svar på den frågan har accepterats av upphovsrättsindustrin, har den traditionella kapitalistiska tankefiguren i stället växt sig allt starkare: För att säkra intäkter från kreativa verk, måste lagstiftningen kring upphovsrätten skärpas och möjligheterna att kontrollera att dessa lagar efterlevs måste öka. Således har lagar skärpts och kontrollmöjligheter i form av Ipred inrättats.
         Den starka tankefiguren kan benämnas inhägning. Endast genom att stänga in – reglera, kontrollera, äga – det som man vill kapitalisera, kan ekonomiska mervärden skapas. Motsatsen – öppna allmänningar – genererar enligt denna tankefigur aldrig ekonomiska mervärden.
         Nu har en färsk doktorsavhandling i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola publicerats, där Peter Jakobsson undersöker denna tankefigurs motsats: Hur kan en medieindustri kapitalisera en verksamhet som baserar sin verksamhet på öppenhet i stället för slutenhet, på allmänningar i stället för inhägnader, på fri spridning av digitalt material i stället för kontrollerad försäljning av digitalt material?
         Avhandlingens titel är dess studieobjekt: Öppenhetsindustrin. Det är en ambitiös och analytisk avhandling, där själva grundantagandet är tydligt: Det är inte självklart att en stark upphovsrätt är nödvändig för att en medieindustri ska fungera på en marknad. Tvärtom vill Jakobsson med begreppet öppenhetsindustrin visa att det går att kapitalisera på digitalt material med en uppluckrad och svagare upphovsrätt.
         Här identifieras tre typer av företag som ingår i det Jakobsson avser med öppenhetsindustrin. Den första är företag som exploaterar användargenererat innehåll på en egen webbplats och finner sätt att generera intäkter på annat än innehållet. Ett exempel är YouTube.
         Den andra typen är företag som enbart bidrar till att distribuera, göra effektivt sökbart och tillgängligöra upphovsrättsskyddat material på internet. Ett exempel är Google; inte enbart sökmotortjänsten, utan flera andra av företagets tjänster – Google Books, Google Scholar med flera.
         Den tredje företagstypen är de som producerar och/eller säljer produkter eller tjänster för användning av upphovsrättsskyddat material, men som inte själva hanterar det. Ett exempel är tillverkare av mp3-spelare.
         Gemensamt för dessa tre företagstyper är att de tjänar på en svag reglering av upphovsrätten, eftersom cirkulationen av digitalt material därmed kan öka på internet.

Med en ideologisk djupdykning hävdar Jakobsson att öppenhetsindustrin har ett visst stöd i de senare decenniernas nyliberala utveckling. Han menar att upphovsrättstraditionen har sitt starkaste fäste i den liberala ideologin och går tillbaka till John Locke för att belägga detta. Den skapande individen och dess verk måste skyddas på marknaden, genom att anknyta till äganderätt och egendom i regleringen av skyddet. Upphovsrätten har alltså långtgående rötter i den liberala ideologin och är därmed svår att bryta.
         Den nyliberala ideologin har inte samma historik, och kan därför betrakta företeelser mer instrumentellt. Om det är möjligt att marknader utvecklas och nya entreprenörer kan berikas genom en uppluckrad upphovsrätt, är det inte bara förenligt med nyliberal ideologi att luckra upp upphovsrätten, utan dessutom nödvändigt. Annars framträder osunda monopol som korrumperar marknaden.
         Öppenhetsindustrin menar alltså i samklang med nyliberalismen att det är marknaden som ska avgöra vilken grad av upphovsrätt som ska gälla för digitalt material – staten eller lagstiftaren ska inte gynna någon av de två industrityperna.
         En annan förutsättning för öppenhetsindustrin är att massans kreativa potential uppvärderas. Upphovsrättsindustrins utgångspunkt är det ensamma geniet; den professionelle författaren, filmmakaren eller låtskrivaren. Helt tvärtemot YouTube, som måste förutsätta att alla människor kan bidra med kreativt innehåll utan att kräva monetär betalning.
         Öppenhetsindustrin erbjuder nämligen andra belöningar. YouTube erbjuder de som publicerar film där en plats i en gemenskap och inte en plats på en marknad (vilket förvisso kan bli en bieffekt). På olika sätt erbjuder YouTube en potential till informationsålderns allt värdefullare vara: uppmärksamhet och popularitet. På detta sätt genereras värden i uppmärksamhetsekonomin genom en växande cirkulation av öppet material.
         Upphovsrättsindustrin skulle å sin sida hävda att detta inte är möjligt, eftersom en avsaknad av kontroll av innehållet gör det omöjligt för marknader att existera, samtidigt som incitamentet för kreatörerna försvinner.
         En intressant och sannolikt för flertalet okänd företeelse analyseras i avhandlingen. EU:s nätpolitik har präglats av ett starkt upphovsrättsskydd. EU har samtidigt en agenda att verka för öppna marknader. Så när Jakobsson analyserar material från EU-kommissionen rörande immaterialrättigheter, visar det sig att det huvudproblem som formuleras är ”Brist på tillgång till kreativt material för spridning på internet och brist på aktiv licensiering av rättigheter på nya plattformar”.
         Annorlunda uttryckt: Förutsättningen för utvecklingen av en fri onlinemarknad är tillgång till kreativt innehåll, men där nuvarande brist kan tillskrivas en sträng upphovsrätt. Emellertid ska inte EU-kommissionen överge idén om en starkt upphovsrätt, utan försöka finna en lösning som kombinerar öppenhet med slutenhet. Det är en paradox, ett dilemma, som svårligen kan kombineras. En öppen inhägnad eller en inhägnad allmänning – vad är det?
         Problemet för EU:s onlinemarknad är främst rättighetsorganisationerna till musik-, film- och litteraturbranscherna. Dessa organisationer företräder ofta nationella intressen och skapar monopolsituationer som går tvärt emot EU:s marknadsideal. I en digital europeisk marknad kan inte sådana inslag tillåtas.

Den stora förtjänsten med denna avhandling är att den på ett övertygande sätt lyfter upp den digitala, kulturella allmänningen till beskådande och debatt. Det görs med samma medel som upphovsrättsindustrin: ekonomi. Inga internetideologiska teser om att information vill vara fri, inte heller något som riskerar låta som piratpartipolitik, utan med ekonomiska mervärden som analytisk grund.
         En annan förtjänst är att Peter Jakobsson inte betraktar informationstekniken och internet som en svart låda, utan visar i analyserna hur teknisk uppbyggnad av såväl webbplatser som nätverk kan gynna såväl öppenhet som slutenhet.
         Genom att exploatera en företeelse som öppenhetsindustrin, lyckas han dessutom bidra till att komplicera relationen mellan ägande och allmänning. Den komplikationen är särskilt intressant när vi har att hantera ett material som är lättkopierat, lättdistribuerat och flyktigt, som det digitala materialet är.

onsdag, mars 28, 2012

Storebror ser dig

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120328

Så har datalagringsdirektivet röstats igenom i riksdagen. Internet- och teleoperatörer blir skyldiga att lagra trafikuppgifter från alla kunder, utan urskiljning, med syftet att underlätta brottsbekämpning. Detta utgör ett av de starkaste integritetsintrången på svenska
medborgare vi har sett, av flera skäl.
         Ett skäl är att alla medborgares kommunikation övervakas, inte enbart medborgare som misstänkts för brott. Ett annat är den uppenbara risken för ändamålsglidning. Om det skulle visa sig vara effektivt att använda trafikdata även för andra ändamål, är manegen krattad för framtida beslut om att utvidga användningsområdet. Ett tredje skäl är
de sociogram som kan skapas.
         Ett sociogram är i all enkelhet ett diagram över de sociala kontakterna mellan ett antal människor. Även om enbart misstänkta brottslingars teletrafik får övervakas, kommer alla, även oskyldiga, som stått i elektronisk kontakt med dem att ingå i de sociogram som skapas.

Även utöver integritetsintrånget är datalagringsdirektivet synnerligen komplicerat. Måns Jonasson är webbansvarig på Stiftelsen .SE, den organisation som ansvarar för toppdomänen .se – med andra ord, den svenska delen av internet. På sin blogg har han försökt utröna några centrala frågor för att detta direktiv ska kunna upprätthållas.
         En central fråga är vem som är skyldig att lagra trafikdata, det vill säga vem som definieras som operatör. En annan central fråga är vilka trafikdata som innefattas i lagringsskyldigheten, eftersom det finns många sätt att kommunicera elektroniskt.
         Han söker svar i olika rapporter hos Post- och telestyrelsen. Han studerar Lagen om elektronisk kommunikation. Han läser det EU-direktiv som är själva utgångspunkten för det svenska beslutet.
         Två slutsatser kan skönjas efter Jonassons utredning. Det är på intet vis klart vilka utöver de stora kommersiella aktörerna på marknaden – exempelvis Telia – som är skyldiga att lagra trafikdata. Ingår mindre webbhotell i skyldigheten? Oklart.
         Den andra är att det inte heller klart vilka sorts elektroniska meddelanden som operatörerna måste lagra. Den data- och teletrafik som utgörs av gammal kommunikationsteknik, såsom vanlig telefoni, mobiltelefoni, SMS och e-post, kommer att lagras och de som använder den blir potentiellt övervakade.
         De mer tekniskt framsynta, de som använder Skype för att tala med varandra, exempelvis iMessage för att skicka textmeddelanden med mobiltelefonen och e-post via ett litet webbhotells webbmejlsystem, kommer inte att omfattas av datalagringsdirektivet. Denna datatrafik kommer alltså inte lagras.

Den preliminära slutsatsen blir att datalagringsdirektivets främsta effekt blir att alla som vill undkomma denna övervakning bara behöver uppgradera sitt tekniska kunnande och sin tekniska apparatur.
         Eller med andra ord: Om bara skurkarna tar en snabbkurs i ny mediekommunikation, så kan de fortsätta sin verksamhet i lugn och ro.

tisdag, mars 13, 2012

Med internets filterbubblor förtvinar allmänintresset

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120313

Vi lever allt mer i bubblor; filtrerade informationsbubblor. Allt mer av den information vi söker och tar del av på internet är personaliserad. Det innebär att programvaror med olika algoritmer ständigt försöker mejsla fram din profil, vad du brukar läsa och lyssna på, vilka människor du har kontakt med. Utifrån denna profil anpassas – filtreras – svaren när du söker på Google och denna profil bestämmer vilka annonser du ska få ta del av.
        För knappt ett år sedan skrev Eli Pariser boken The Filter Bubble (Viking, 2011), där han bedriver en ingående kritik av den personalisering som de stora aktörerna på internet bedriver. Filterbubblan är något vi aldrig behövt hantera förut. Visst har information alltid filtrerats av diverse medieaktörer och anpassats till olika målgrupper, men aldrig personaliserats ner på individnivå tidigare.
        Filtreringsförespråkarna beskriver ett skräddarsytt informationsflöde för varje individ som passar våra preferenser med stor exakthet. Vi slipper information som retar upp oss, som tråkar ut oss, som vi upplever onödig. Vi får information som är en spegelbild av våra intressen och våra begär.
        Priset? Att vi ständigt levererar information om oss själva. Men det är inte särskilt uppoffrande, eftersom den informationen levereras medan vi använder olika webbsidor. Nätets två största personaliseringsaktörer uppvisar två olika sätt att konstruera våra nätidentiteter, från vilka slutsatser dras om vilken information som tilltalar oss.
        Googles fundamentala idé är att en sökmotor ska förstå exakt vad du menar med ditt sökord och ge dig exakt det svar du vill ha. Det uppenbara problemet är vilken information som är relevant för den enskilde användaren. Googles filtreringssystem är baserat på vilka platser du besöker på webben och vilka länkar du klickar på. Med dessa två parametrar antas din identitet framträda.
        Facebooks personaliseringsprocess är något annorlunda. Även Facebook mäter dina länkklick, men är mer intresserad av vilken information du delar med dig på Facebook och med vilka människor du interagerar.

En filterbubbla består av tre fundamentala egenskaper, menar Eli Pariser. För det första är du ensam i bubblan, eftersom den information som filtrerats enbart har utgått från dina preferenser, ingen annans. För det andra är bubblan osynlig. Du vet inte med säkerhet vilka webbplatser som använder personaliserad filtrering och du vet absolut inte hur dessa informationsfilter fungerar. För det tredje kan du inte välja att befinna dig utanför bubblan, med mindre än att du inte alls använder webben.
        Själva idén om personalisering och filterbubblor kan spåras tillbaka till 1950-talet och forskning kring cybernetik. Ett cybernetiskt system är ett självreglerande system som, i all enkelhet, samlar in och analyserar information som systemet sedan använder för olika aktiviteter, där ytterligare information samlas in från aktiviteterna, som används för att skapa nya aktiviteter eller förfina existerande aktiviteter.
        Likt Googles och Facebooks personaliseringsprocesser. Den information vi levererar till Googles sökmotor eller Facebooks sidor, blir viktig information för dessa inför nästa tillfälle vi uppdaterar vår Facebook-status eller söker på Google. Det sker en ständig, upprepad, förfiningsprocess utifrån våra preferenser.
        I ett nästa steg ser vi andra mediektörer pröva samma koncept. Även i pappersform har dags- och kvällspress publicerat olika editioner av samma tidning i olika delar av landet, med antagandet att läsaren i Umeå vill ha ett något annat innehåll än läsaren i Malmö. Men detta sker inte på individnivå, utan, som det heter, på en aggregerad nivå.
        När tidningar satsar allt intensivare på webbupplagan, ligger det nära till hands att pröva olika personaliseringsalgoritmer, för att ge läsaren det man tror läsaren vill ha. Om vk.se personaliserar sitt nyhetsflöde, får du en annan förstasida när du klickar på vk.se än den förstasida jag får, givet våra skillnader i läshistorik som algoritmerna utkristalliserar via vårt klickande.
        Nästa medieaktör är självfallet tevebranschen. Det enda som fattas är att teven konvergerar med datorn och kopplas upp mot internet. Då kommer samma personaliseringsalgoritmer att skapa individuella tevetablåer, utifrån individuella preferenser. Enbart de teveprogram – eller de typer av teveprogram – som du tidigare visat intresse för kommer att visas i din tevetablå.
        Pariser införlivar naturligtvis även våra smarta telefoner i personaliseringstrenden. En sådan skulle konstant kunna göra informationssökningar utifrån var jag är någonstans. Om jag promenerar i Paris, skulle telefonen ständigt kunna uppdatera mig med information om byggnader, historiska händelser, affärer, museer, utställningar, vad som helst som algoritmerna med allt större säkerhet vet intresserar mig.

Detta är en ny form av redaktörskap i informationsåldern. Redaktörens främsta uppgift är att göra ett urval av vilken information som ska tryckas, sändas eller presenteras. Men till skillnad från den granskande redaktören på tidningen eller nyhetsbyrån, sker redaktörskapet på internet allt mer av datorer med effektiva algoritmer.
        Den allra främsta skillnaden mellan det traditionella redaktörskapet och informationsålderns redaktörskap är emellertid allmänintressets förtvinande. Allmänintresset, det vill säga det intresse som man på goda grunder kan anta att alla omfattas av, har alltid varit ledstjärnan och det huvudsakliga argumentet för publicering i olika medier. Personaliseringstrenden medför att allmänintresset blir obsolet, till förmån för individintresset.
        Inga tecken tyder på att personalisering av information kommer att avta. Snarare tvärtom. Skälet stavas låga kostnader och kundnöjdhet. Att samla in och bearbeta information om vårt beteende på nätet är numera en billig metod för att anpassa informationsinnehåll på individnivå. Och om det dessutom genererar mer nöjda användare, så kommer det att accelerera.
        Frågan är bara hur det påverkar ett demokratiskt samhälle. I allt väsentligt fungerar en demokrati bäst om medborgarna inte enbart utgår från egenintresset, utan även värderar samhällsutvecklingen utifrån andra människors livsvillkor. Den gemensamma välfärden är viktigare än den privata. En stark personaliseringstrend kan i värsta fall bidra till ett demokratiskt underskott i samhället.

tisdag, februari 28, 2012

Troppo geniale

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120228

En stor skådespelare är borta. Att sammanfatta Erland Josephsons liv som skådespelare är en uppgift värdig en avhandling. Vad som kan sägas här är personliga minnen, enstaka upplevelser.
         Ett minne är Erland Josephsons medverkan och fantastiska närvaro i två av mästerregissören Andrej Tarkovskijs filmer: Nostalghia (1983) och Offret (1986).
         I en tidskrift, jag minns inte vilken, minns jag dock ett reportage från inspelningen av Nostalghia i Italien, där det beskrivs hur Tarkovskij finner sig manad att regissera Erland Josephson på ett något okonventionellt sätt, på italienska:
        ”Erlando, Erlando, troppo geniale, troppo geniale.” Troppo betyder ”alltför” och geniale betyder, ja, just det, ”genialt”. Syftet med regin var att uppmärksamma Erland Josephson på att inte göra sin roll så fruktansvärt perfekt, utan tona ner en aning så att övriga skådespelare inte skulle dränkas i hans genialitet.
         Troppo geniale. Så minns jag Erland Josephson. Alltför genial.

lördag, februari 11, 2012

Systemkritiska lösningar framför ”nej”

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120210

Svaret från oppositionen till statsministerns utspel om att vi måste överväga en förlängd pensionsålder till 75 år för att kunna garantera pensionerna i framtiden blev ett rungande ”nej”. Flera fackförbund menar att deras medlemmar inte kan arbeta så länge på grund av de förslitningar medlemmarna får av sina arbeten.
        Premissen är emellertid rimlig. Vi lever allt längre och är – åtminstone i genomsnitt – allt friskare i högre ålder. Därför kommer kostnaderna för pensionerna att öka och därmed måste finansieringslösningar diskuteras.
        Statsministerns finansieringslösning är en systembevarande lösning. Genom att förlänga arbetstiden för medborgarna behövs ingen diskussion om någon ekonomisk omfördelning av resurser från den privata sektorn till den offentliga. Därmed kan den systembevarande politiken upprätthållas: att bibehålla och fortsätta överföringen från krympande offentlig sektor till en expanderande privat sektor.
        Om oppositionens ”nej” till statsministerns lösning på pensionsfinansieringen ska framstå som trovärdig, måste en alternativ lösning presenteras. Den lösningen bör vara systemkritisk, inte en annan form av systembevarande lösning.
        Den lösningen bör utgå från möjligheterna att omfördela ekonomiska resurser från privat sektor för att stärka det offentliga pensionssystemet och visa att vi kan garantera framtidens pensioner genom en annan fördelningspolitik.
        Ett blankt ”nej” inger inte förtroende. En systemkritisk, väl underbyggd lösning på problemet har goda förutsättningar att vinna gehör.

tisdag, februari 07, 2012

Mot ett ubikvitärt samhälle

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 120207

Det är möjligt att ett tecken på att vi lever i en brytningstid är svårigheten att bestämma vad för slags samhälle vi lever i. Åtminstone i backspegeln har de senaste århundradena kunnat benämnas industrisamhälle, och före det jordbrukssamhälle. Vad kallar vi dagens samhälle?
       Redan på 70-talet myntades begreppet det postindustriella samhället för att enbart peka på brytningen med industrisamhället. Sedermera har vi sett benämningar som pekar på att vi lever i tjänstesamhället, kommunikationssamhället, informationssamhället, kunskapssamhället, konsumtionssamhället och nätverkssamhället. Samt säkert fler ändå.
       När framtidsforskare på senare år har studerat framtiden har ett nytt förled för samhället dykt upp: det ubikvitära samhället. Institutet för framtidsstudier publicerade för något år sedan rapporten Ubikvitär framtid? IT-perspektiv på stat och samhälle av Markus Gossas och Torbjörn Lundqvist. Där tecknas och diskuteras en framtidsbild av ett ubikvitärt samhälle.
       Vår önskan om att förutsäga framtiden har alltid varit stark. Metoderna varierar, men tre metoder tycks mer framträdande än andra. Oraklet i Delfi, som förutspådde framtiden, har gett namn åt en av metoderna, Delfimetoden. Den utgår från att utvalda experter på olika områden är bäst skickade att förutsäga framtiden.
       En annan är scenarioteknik, som har sitt ursprung i Platons beskrivning av idealstaten i boken Staten och Thomas Mores beskrivning av idealsamhället Utopia i boken med samma namn. En tredje metod har kortare rötter. Trendframskrivning är en metod för att med statistik förlänga utvecklingstendenser med matematiska metoder.
       Framtidsstudiers resultat är aldrig vetenskaplig sanning, men om de utförs systematiskt och är kunskapsmässigt välgrundade, kan de utgöra värdefulla underlag för samhällsplanering och förberedelser inför tänkbara framtider.

Tillbaka till det ubikvitära samhället. Ubikvitär är en översättning av den engelska termen ubiquitous, som betyder ungefär ”allestädes närvarande”. Såväl på engelska som svenska förknippas termen med informationsteknik, särskilt internet. Ett ubikvitärt samhälle är ett samhälle där informationstekniken och internet är inbäddade inte enbart i våra skrivbordsdatorer eller mobiltelefoner, utan i varje produkt och miljö där någon kan finna mervärde i en nätuppkoppling.
       En relativt synonym term är ”Internet of things”, eller ”sakernas internet”, som också pekar på att vi inte enbart kommer att själva vara uppkopplade mot internet för att kommunicera med andra människor, utan även objekt kommer att vara uppkopplade. Varje ”sak” ges en identitet, likt en dator har en internetadress, och teknik för trådlös kommunikation. Då kommer sakerna att kommunicera med både varandra och med oss.
       Här torde uppfinningsrikedomen vara oändlig. Genom antingen sensorer eller RFID-teknik (minimala radiosändare) kan varje enskild produkt följas från produktion över distribution till slutkonsumtion. Sådan data kan stödja effektiviseringen av transporter och avfallshantering.
       Mycket kan automatiseras. Om krockkudden i bilen löses ut, kan en signal skickas från bilen till larmcentralen så att tiden minimeras mellan olycka och larm. I hemmet kan kyl och frys hålla koll på vad du har hemma, om hållbarhetstiden börjar gå ut och automatiskt uppdatera din inköpslista i din mobiltelefon.
       Självfallet kan den mänskliga kroppen kopplas upp mot internet. Med sensorer på kroppen eller inplanterade i kroppen avläses olika organs funktion. En patient med högt blodtryck har en sensor som ständigt skickar information till vårdgivaren för att se hur blodtrycksmedicinen fungerar. Genom ständig delning av information om våra kroppar, kan vården effektiviseras genom att minska behovet av läkarbesök.
       Men det stora användningsområdet torde bli den enorma aggregeringen av persondata som blir möjlig. Mänskligt beteende kommer att kunna kartläggas, analyseras – och därmed korrigeras! – i en omfattning som inte är möjlig i dag. Sådan persondata kan användas oidentifierad för att exempelvis styra människors fysiska kommunikationer i stadsmiljöer, så att inte vissa områden korkas igen av trafik.
       Persondatan kan även användas för att kartlägga enskilda individers beteende för att korrigera oss i olika avseenden. Om mitt konsumtionsbeteende uppvisar alltför hög andel av varor som inte är bra för mig – kolhydrater, mättat fett, tobak, alkohol – torde det vara enkelt att automatiskt begränsa mina inköp av sådant genom att kassasystemet inte släpper igenom vissa varor.

Du som läser kan säkert komma på betydligt fler och mer oväntade framtidsscenarier än ovanstående. Oavsett hur den ubikvitära tekniken utvecklas, kommer vi att leva i ett allt mer internetberoende samhälle. Internet kommer att uppfattas på samma sätt som vi uppfattar luft eller vatten, något som bara finns och som något vi tar för givet och inte märker – förrän det inte fungerar.
       Ett ubikvitärt samhälle är framför allt ett mer transparent samhälle. Personinformation kommer att delas i en utsträckning vi inte är i närheten av i dag. Direkt personinformation via de sensorer som informerar om min hälsa, mina aktiviteter, mina rörelser. Indirekt personinformation via de sensorer som finns i de saker jag köper, använder och inte använder.
       Detta leder oss till de viktiga frågorna. Vilka saker ska tillåtas kopplas upp mot internet och för vilka ändamål? Vem ska ges rätt att avgöra detta? Vi kommer knappast att få välja mellan att köpa uppkopplade produkter och icke-uppkopplade dito. Då faller sannolikt mervärdet av uppkopplingen. Varje nätverk är som bekant beroende av sina noder för att fungera.
       Integritetsfrågorna bör bli viktigare än teknikfrågorna. Vad vi ska tillåta bör bli viktigare än vad som är möjligt att göra. Notera att jag skriver ”bör”. Av erfarenhet är jag skeptisk till att integritetsfrågor tillmäts särskilt stor vikt, när de ställs mot förmågan att med teknik effektivisera olika delar av samhället.
       Jämför den politiska hanteringen på nationell och europeisk nivå av FRA-lagen, IPRED-lagen och Datalagringsdirektivet. I dessa fall har integritetsfrågorna vägt synnerligen lätt mot de intressen dessa lagar och direktiv stödjer. Varför skulle integritetsfrågor väga tyngre än andra intressen i det ubikvitära samhället?
       Det är här betydelsen av framtidsstudier som genomförs av andra än teknikindustrins utopister behövs. Med framtidsstudier som underlag ges vi bättre möjligheter att diskutera etiska, politiska, sociala frågor som, i denna essä, en ubikvitär framtid ställer.