Medicin mot tidningsdöd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 121101

Svenska Dagbladet bantar tidningen rejält och raderar ut hela sportredaktionen för att hellre köpa in sportmaterial från andra redaktioner. Newsweek lägger ned sin pappersedition till årsskiftet för att enbart satsa på webbversionen. Rykten hävdar att The Guardian och The Observer överväger samma sak, det vill säga fortsätta som webbtidningar, men slopa papperet.
          Inte heller mindre tidningar kommer undan. Två tredjedelar av de anställda hos Dala-Demokraten har nyligen varslats om uppsägning. VK och VF har slagit ihop sina sportredaktioner till en för att effektivisera.
          I olika diskussionsforum på nätet vittnar journalister om hur svårt det är att sälja artiklar och reportage, eftersom tidningar tenderar att köpa in allt mer material från stora textbyråer. Billigare förvisso, men också mer allmänt hållen journalistik som ska passa så många som möjligt.

Är ovanstående trender uttryck för den tidningsdöd som många förutspår i kölvattnet av femton års gratisläsning på nätet? Jag tror inte det. Vilka mediciner skulle kunna vara verksamma? Jag föreslår nedan två mediciner vars möjligheter bör utredas. Men före det visar jag en medicin som har motsatt verkan.
          The Times har infört en så kallad betalvägg för sin webbedition. Resultatet är enligt Martin Jönsson på SvD (8/10) följande: "Före betalväggen hade The Times på nätet 21 miljoner läsare varje månad. Idag har de… trumvirvel!… 130 000 betalande. Ingen annanstans i tidningshistorien har så många läsare – och annonsörer – skrämts bort så effektivt".
          Dessutom minskade försäljningen av papperstidningen under denna period från 570 000 per dag till 397 000. Betalväggen resulterade enligt Jönsson i färre prenumeranter, minskade intäkter och ett svagare varumärke. Betalväggar är ingen bra medicin. Snarare ett gift.

Ett första förslag till botemedel följer den postdigitala insikten och som formulerades på ett intressant sätt av Thomas Steinfeld i DN (25/10). Papperstidningar ska lämna nyhetsrapporteringen åt den digitala editionen. Människor har vant sig vid att få nyheter snabbt via digitala medier. När de kommer i papperstidningen morgonen efteråt är de ointressanta.
          Steinfeld menar att "Tidningens största tillgång i detta avseende är dess begränsning, alltså bundenheten till ett fysiskt närvarande material". Det är den postdigitala insikten, att ju fler och snabbare nyheter vi får på nätet, desto mer kommer vi att efterfråga ett fysiskt, stabilt och närvarande material.
          Men då måste också innehållet vara i paritet med formatet. Kommentarer, reflektion, analyser, bakgrundsinformation – sådant som inte bär på ett dagsaktuellt hastighetsok, sådant som läsaren föredrar för långsam och noggrann läsning på papper.

Ett andra förslag till botemedel har med mediernas ekonomiska organisation att göra. I stället för att finansiera journalistiken enligt en traditionell marknadsmodell (som inte behövde ta hänsyn till internet), bör det utredas om det är möjligt att driva tidningar i form av stiftelser.
          Om vi medborgare menar att journalistik är av synnerlig vikt för ett samhälles fortlevnad, borde vi inte tillåta tidningskriser. Med stöd i avkastningen från en stiftelse, skulle inte journalistiken vara beroende av intäkter från annonsörer och exemplarförsäljning. Då skulle inte heller det vara ett problem att licensiera texter och bilder fritt på nätet.
          Vad som bör utredas är naturligtvis hur mycket kapital som behövs för en tidning med stiftelsen som finansieringsform. Vad som med lätthet kan utredas är om ett samhälle behöver journalistik. På den frågan är svaret ja.