tisdag, januari 29, 2013

Från massproduktion till digital slöjd

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130129

Den trend som på engelska kallas Do It Yourself (DIY) och som på svenska blir gör det själv, är en trend som har haft sina toppar och dalar. Termen dök upp på 1950-talet och beskrev människor som exempelvis byggde med elektronik eller publicerade egna tidningar. I någon mening var sjuttiotalets punkvåg också ett uttryck för denna trend; för att spela i ett band behöver man inte vara professionell musiker.
           Trenden finns även inom heminredning och husrenovering. Hellre än att anlita hantverkare eller köpa färdiga möbler gör man det själv – målar, lägger golv, bygger bokhyllor, snickrar altaner. Odlar grönt i stället för att köpa.
           På internet har gör-det-självtrenden alltid varit stark. Bygga webbsidor, skapa bloggar, skriva finurlig programkod, sätta upp egna servrar i stället för att förlita sig på professionella programmerare eller tillhandahållare av webbtjänster.
           Men däremellan? Mellan materialitet och digitalitet? Mellan bitar och atomer? Även där kan trenden skönjas. Egna digitala fotografier som antingen skrivs ut på hemmaskrivaren eller skickas till en fotobyrå för utskrift. Egna texter som publiceras som böcker med hjälp av print-on-demandförlag.

Nu ser det ut som om trenden accelererar ytterligare i utrymmet mellan det digitala och det fysiska. På MIT finns Center for Bits and Atoms, en forskningsavdelning som studerar gränserna mellan det fysiska och det digitala. Närmare bestämt hur man kan omvandla digitala data till fysiska objekt – och omvänt, fysiska objekt till data.
           Om denna trend har Chris Anderson skrivit boken Makers: The New Industrial Revolution (Crown Business, 2012). Han är en av tidskriften Wireds redaktörer och är främst känd för att ha uppfunnit det användbara begreppet The Long Tail (den långa svansen) i boken med samma namn.
           En maker är en sorts gör-det-självperson; en innovativ hemmapulare. Men med maker som term pekar Anderson på de som rör sig mellan det digitala och det fysiska, till skillnad från traditionella gör-det-självpersoner som enbart arbetar med fysiska material.
           Den centrala tekniken, utöver datorn, är 3D-skrivaren. Det är en ”skrivare” som skapar tredimensionella, fysiska objekt utifrån digitala ritningar som skapats i datorn. Det vanligaste ämnet för dessa skrivare är ett slags plastmaterial, men Anderson pekar på experiment med flertalet andra material, såsom metaller och trä. Inte långt borta tycks heller vara att ”skriva ut” elektronik på kretskort.
           Än så länge är dock dessa 3D-skrivare både dyra och lite skrymmande för att återfinnas i varje hem. Men så talades det även om 2D-skrivarna för tjugofem år sedan. Nu köps såväl bläckstråle- som laserskrivare för under tusenlappen. Men precis som det finns print-on-demandförlag som gör fysiska böcker utifrån pdf-filer, finns det, åtminstone i USA, särskilda 3D-byråer där man kan ladda upp en digital ritning och få ett utskrivet objekt.

Det finns redan en makerkultur, menar Anderson, som har uppstått i mötet mellan gör-det-självkulturen och nätkulturen. Det finns särskilda makergemenskaper på nätet, där man delar digitala ritningar mellan varandra. Det är starkt influerat av rörelsen öppen källkod, där allt är inte bara fritt att ladda ned, utan även fritt att modifiera och förbättra.
           Dessa makergemenskaper finns inte enbart på internet, utan även utanför nätet, så kallade maker spaces. Det är lokaler där likasinnade kan mötas och använda gemensam teknik, dela kunskap och verktyg och utveckla ritningar. Dessa brukar beskrivas som en blandning av datorlabb och slöjdsal, och kallas ibland även fabrication laboratories.
           Open design. Kollaborativ design. Gemensam design. Vi blir alla designers. Makerrörelsen konnoterar även med en annan rörelse i tiden, nämligen individualiseringen. Det finns ett sug efter det unika objektet; att slippa visa upp ett hem fyllt av massproducerade Ikeaprylar, men ett hem med egendesignade föremål, står sannolikt högt på mångas önskelista.
           Det behöver som sagt inte innebära att alla designar från ingenting, utan snarare laddar ned en ritning från något makergemenskap och modifierar den utifrån egna preferenser. Och om man inte har koll på sina preferenser, kommer algoritmerna att ha det. Precis som Google lagrar data om dina sökningar för att förfina sökresultaten utifrån dina preferenser, kommer någon nättjänst att göra detsamma med dina makerpreferenser.

Anderson förutspår massproduktionens död i och med denna framväxande rörelse och ger rörelsen epitetet den nya industriella revolutionen. Precis som ångmaskinen, elektriciteten och andra uppfinningar drev fram 1800-talets industriella revolution som skapade fabriker för organiserad massproduktion, menar Anderson att 3D-skrivarna kommer att omvandla industriproduktionen lika omvälvande.
           Ett enkelt sätt att kritiskt granska framtidsscenarier är att ställa frågor om det är möjligt, sannolikt och önskvärt. Svaret på första frågan är ja: att 3D-tekniken kommer att utvecklas, förfinas och skapa möjligheter till individbaserad produktutformning torde vara ställt utom tvivel.
           Om det är sannolikt att massindustrin försvinner och all produktion individualiseras är något mer tveksamt, även om det är ytterst sannolikt för vissa typer av produkter, där den individuella utformningen är särskilt önskvärd. Det är emellertid lika sannolikt att massproduktionen bibehålls för produkter där individualitet inte är intressant, eftersom massproduktion sannolikt kommer att vara billigare per enhet.
           Är utvecklingen av individuellt utformade objekt önskvärd? Det är jag närmast övertygad om. Det är dessutom önskvärt ur andra perspektiv än individperspektivet. I stället för att transportera fysiska objekt långa sträckor, transporteras digitala ritningar över nätet och produceras lokalt, vilket minskar miljöpåverkan.

Är det önskvärt för alla? Som Chris Anderson säger till läsaren, när han hjälper dottern att skriva ut möbler till hennes dockhus: ”Om du vore leksakstillverkare, borde detta ge dig rysningar”. Vi får se vilka fler branscher som darrar inför denna teknikutveckling.
           Rip. Mix. Burn. Så löd Apples reklamslogan för iTunes för tio år sedan. En slogan för dagens tillverkare av 3D-skrivare skulle kunna vara: Rip. Mod. Fab. Kopiera, modifiera, fabricera.
           Det blir självfallet även intressant att se vilka branscher som kommer att göra sitt bästa för att stoppa utvecklingen. Jag förutspår att likt musik- och filmindustrin kommer alla producenter med övervärderade varumärken att vilja skydda sina immateriella rättigheter.
           Att ladda ned en ritning av en sko från Nike, modifiera den och skriva ut den hemma torde inte gillas. Av Nike. Men skulle tas för givet av de som växt upp med remix och fildelning på nätet.
           Även regeringar kommer att vilja reglera utvecklingen. Redan i dag talar man i USA om hur man ska stoppa 3D-utskrifter av fullt användbara pistoler och gevär. Som om inte våra existerande vapenproblem vore tillräckliga.

tisdag, januari 15, 2013

Aaron Swartz och rättvisan

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 130115

Det kan naturligtvis finnas många orsaker och omständigheter kring en människas självmord. Aaron Swartz blev 26 år och avled den 11 januari. Han var en amerikansk öppenhetsaktivist i bästa bemärkelse.
          Han blev känd på internet redan i tidiga tonåren som den som skrev programkoden till den välanvända prenumerationstjänsten RSS, den som hjälper oss att automatiskt fånga uppdateringar på webbplatser, bloggar och liknande. Han bildade opinion mot SOPA, det amerikanska lagförslag som syftade till en extremt ökad kontroll av informationsflöden på internet. Han var även medlem av Harvards Center of Ethics.
          Swartz brann för ett öppet internet, mot inlåsning av information. För två år sedan åtalades han för att ha laddat ned en stor mängd vetenskapliga artiklar från JSTOR, ett digitalt bibliotek för akademiska tidskrifter.
          Detta bibliotek är dock inte öppet, utan tillgängligt enbart för universitet, bibliotek och forskningsinstitut. Eller mot betalning, ofta till ohemult höga priser. Ett stickprov visar att en enskild artikel kostar mellan 80 och 130 kronor.

Alex Stamos, en amerikansk expert på IT-säkerhet var expertvittne inför den rättegång mot Swartz som var planerad till april i år, där Swartz riskerade 35 år i fängelse och böter i miljondollarklassen. På sin blogg skriver Stamos ingående vad Swartz egentligen gjort.
          Det handlar inte om något dataintrång, utan om nedladdning av vetenskapliga artiklar i stor skala i ett nätverk som i allt väsentligt var öppet och obevakat. Hur, och om, Swartz skulle göra dessa artiklar publika är höljt i dunkel, eftersom han snabbt blev uppspårad och anhållen, till stor del beroende på att Swartz inte på något sätt försökte dölja eller sopa igen de tekniska spåren av sitt förehavande.
          Den amerikanska regeringen slog på stora trumman och beskrev Swartz som en tjuv, en rånare, ja, närmast som en terrorist, som med sitt tilltag tillskansat sig ”egendom” värd miljontals dollar.
          Men, som juridikprofessorn Lawrence Lessig skriver på sin blogg: ”Den som påstår att det finns pengar att hämta från en gömma av AKADEMISKA ARTIKLAR är antingen en idiot eller en lögnare”. Lessig hyllar Swartz som en som alltid arbetade för det allmännas bästa, och avslutar sin text med att sammanfatta sitt budskap till den amerikanska rättvisan med ett ord: ”Shame”.

Bara någon dag efter att Aaron Swartz självmord blev känt, formligen exploderade Twitter med hashtaggen #pdftribute. Det är världens akademiker som hedrar Aaron Swartz genom att göra sina vetenskapliga arbeten publika.
          Det är synnerligen vackert. Ännu vackrare vore det om världens akademiker sätter ned foten och kräver att deras vetenskapliga artiklar alltid publiceras under Open Access, det vill säga publikt, för vem som helst att ta del av.
          Forskning som betalas av det allmänna ska naturligtvis vara allmänt tillängligt i digitalt format.