torsdag, december 31, 2015

Kulturåret 2015 – samtid och dåtid speglad i kulturen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151231

Domaren av Ian McEwan presenterar årets bästa moralfilosofiska dilemma: Är du den som är bäst skickad att styra över ditt eget liv, alltid? Ska domaren i familjerätt Fiona May fälla ett avgörande utifrån sekulära, humanistiska principer mot en persons vilja, eller ska personens religiösa, dogmatiska övertygelse tillåtas döda honom?
         Den andra maskinåldern av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee utgör ett helhetsgrepp över samhällets digitalisering, där författarna menar att nu börjar utvecklingskurvan peka uppåt på ett sätt vi inte sett förut. Och förklarar detta med riskornet och schackbrädet. Effekterna är både enkla och komplicerade: överflöd och klyftor.
         Vi bara lyder av sociologen Roland Paulsen är en liten berättelse om Arbetsförmedlingen och de positiva lydnadsprocesser som formar dess verksamhet, och samtidigt en del i en stor berättelse om ett samhälle i omvälvning. Akademisk opinionsbildning när den är som bäst.

torsdag, december 17, 2015

Ubers samhällsnytta

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151217

Bland de framväxande företagen i den så kallade plattformsekonomin torde Uber och Airbnb vara de mest kända. Med plattformsekonomi avses att en digital plattform på nätet samlar och distribuerar tjänster från en mängd aktörer, där handeln sker på själva plattformen.

        Uber distribuerar transporttjänster med privata personbilar och Airbnb distribuerar boendetjänster i privatägda boenden.
         Dessa nya företeelser får emellertid utstå skepticism och kritik. Främst Uber. Taxinäringen i flera länder menar att Ubers verksamhet bryter mot lagen och man försöker förbjuda verksamheten. Det finns även kritik mot Ubers konkurrensmetoder, oklara förhållanden mellan transportörer och plattformsägare med mera.
         Men finns det kvaliteter? Två forskare vid Temple University i Philadelphia har studerat förekomsten av alkoholrelaterade dödsfall i trafiken samtidigt som Uber X har etablerats. (Uber X är den billigaste varianten av Ubers transporttjänster.)
         Studien genomfördes i Kalifornien och visar några intressanta resultat. Viljan att köpa transporttjänster ökar om dessa dels är billiga, dels har hög tillgänglighet. Vilket kanske inte är så märkligt.
         Det främsta resultatet från studien är att där Uber X har etablerats i Kalifornien, har den alkoholrelaterade dödligheten i trafiken minskat med 3,6-5,6 procent. Med billigare transporttjänster, väljer fler berusade bort den egna bilen.
         Om resultaten för Kalifornien skulle vara representativa för hela USA, beräknar forskarna att ungefär 500 liv skulle räddas och mer än 1,3 miljarder dollar skulle sparas.
         Naturligtvis finns invändningar: detta är en enskild studie och fler skulle behöva genomföras, gärna i olika länder, för att bekräfta sambandet.
         Men om sambandet håller även i bredare studier, är detta en intressant signal till politiker och lagstiftare om att den här typen av tjänster har en otvetydig samhällsnytta som inte enkelt kan förbjudas.

tisdag, december 01, 2015

Råder mobilens tyranni eller moralpanik?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151201

Denna höst nås vi av en anstormning av teknikkritiska texter, av regleringar av teknikanvändning, av en vilja att begränsa människors relation till mobilteknik och internet.

         Den kanske mest stadigvarande kritiken mot internet och mobilteknik över tid, handlar om tiden unga människor lägger på datorspel. I denna kritikfåra har begrepp som datorspelsberoende och internetberoende skapats för att förstärka diskrediteringen av dylika beteenden. Genom att patologisera något, hoppas man att människor ska ändra sig.
         Höstens kritiska röster mot mobilteknik och internet är något mer mångfacetterade. Det handlar om att barnmorskor i Norge och Sverige menar att nyförlösta mödrar inte ska använda mobiltelefoner i samband med amning eller annan omsorg om barnet. Argumentet är risken för sämre kontakt med barnet och därmed sämre förmåga att förstå sitt barns signaler.
         Liknande appeller kommer från personal i förskolan. Det händer att föräldrar som hämtar sina barn på förskolan möts av en skylt som säger något i stil med: "Vänligen stäng av telefonen. Du ska på ditt livs viktigaste möte... mötet med ditt barn". Argumentet är att barn inte ska uppleva sig sekundära i förhållande till mobiltelefonen.
         Även i grundskolan går lärare ut i debatten och förordar förbud mot mobiler i klassrummet. Att lärare samlar in elevers mobiltelefoner inför lektioner tycks inte vara så ovanligt, enligt kommentarerna till ett debattinlägg. Argumentet är att mobiler genererar stress och stjäl uppmärksamhet.

Kritiken är likaså tydlig högre upp i utbildningssystemet. Amerikanska universitetslärare debatterar frågan och flera hävdar att de förbjuder användning av bärbara datorer och mobiler i lärosalarna. Argumentet är studenters bristande uppmärksamhet, men det syns även referenser till studier som visar att studenter som antecknar för hand lär sig mer än studenter som antecknar med digital teknik.

         I Umeå införs ett så kallat "skärmförbud" i kommunens simhall, det vill säga förbud mot att ta med mobiltelefoner eller andra datorer till själva bassängområdena. Argumentet är att drunkningsolyckor riskerar öka om föräldrarna brister i uppsikt över barnen.                    
         Mobilkritik går även att skönja som konstnärliga uttryck. Fotoserien Removed av fotografen Eric Pickersgill är ett intressant verk i svartvitt som gestaltar människor som interagerar med sin mobiltelefon i olika situationer – men där själva mobiltelefonen är bortretuscherad.
         Paret som ligger bredvid varandra i dubbelsängen med ryggen mot varandra och med ögonen fästa på sina handflator. Det nygifta brudparet som sitter på motorhuven på sin "just married"-bil och fingrar på var sin osynliga mobiltelefon. Kritiken i gestaltningen är tydlig: vi isolerar oss i rummet och syns vara beroende av mobiltelefonerna många situationer.
         Ett gemensamt argument mot mobilteknik bland alla exempel kan utkristalliseras: Risken att vi brister i uppmärksamhet till vår omedelbara omgivning i rummet.

Om vi vänder oss till några nyligen publicerade böcker, återfinner vi motsvarande kritik. Som en fortsättning på sina tidigare internetkritiska böcker, har Andrew Keen skrivit boken Internet är inte svaret (Volante, 2015). Här smäller han friskt på.

         Här beskrivs internet som orsaken till en mängd negativa företeelser: framväxten av monopolföretag som Amazon, Google och Facebook, att företag som saknar tillgångar eller ens går med vinst köps för mångmiljardbelopp, att företag automatiserar arbetsprocesser som gör att arbetstillfällen går om intet, att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar, att människor uttrycker hat mot varandra i sociala medier. Internet är enligt Keen ett gigantiskt misslyckande.
         Problemet med Keens resonemang är inte de identifierade företeelserna, utan att han sammanblandar korrelation med kausalitet. Internet är inte orsaken till att ekonomiska klyftor i samhället ökar; det är avsaknad av politisk reglering av ekonomin. Det är inte internet som orsakar ökad automatisering i företag; rationalisering är en del av den kapitalistiska logiken. Och så vidare.

Sherry Turkle befinner sig på ett korståg med sin nya bok Reclaiming Conversation (Penguin Press, 2015), i syfte att befria oss från mobiltelefonins tyranni. Hon vill att vi återtar samtalet ansikte mot ansikte i rummet. Reduceras sådan konversation, reduceras även vår empatiska förmåga, menar hon med referenser till gjorda studier. Vi behöver inte ta samma hänsyn till andras känslor när vi textar dem med mobilen, menar hon.

         Flykten från konversationen är en flykt från ett moraliskt förhållningssätt till medmänniskorna. Turkle önskar telefoner som designas för att användas så lite som möjligt; som avleder användarens uppmärksamhet från tekniken. Och hon oroas för nästa steg i teknikanvändningen: Att vi inte enbart talar med andra genom digital teknik, utan att vi alltmer talar med digitala prylar.

Vad bottnar dessa teknikkritiska uttryck i om vi vänder oss till den kritiska teknikfilosofin?

         Är det Oswald Spenglers undergångstankar? Enligt Spengler är tekniken i det moderna samhället dömd att bidra till samhällets undergång, främst genom att allt organiskt, allt naturligt i människans värld förgiftas av den artificiella maskinen. På det följer att vi blir teknikens slavar, i stället för omvänt.
         Är det Paul Virilios dystopiska teknikfilosofi? Virilio menar att dagens teknik har gjort oss beroende av närhetssimulatorer – teve, webben, mobiltelefoner. Denna informationstekniska utveckling är den mest dystopiska människan skådat.
         Eller är det Vilém Flussers mediekritik? Flusser poängterar människans svårigheter att underställa tekniken sina egna avsikter, i det att vi tror att vi är fria att använda tekniken i vår tjänst. Snarare underställer vi oss teknikens avsikter, på det att tekniken programmerar ett samhälle i teknikens tjänst.
         Frågan denna essä lämnar oss med är: Bör vi reglera människors användning av mobil teknik och internet betydligt mer än vi gör i dag? Eller bör vi betrakta viljan att reglera teknikanvändningen som ett uttryck för moralpanik?

onsdag, november 11, 2015

Utsläppsskatt riktad mot de rikaste

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151111

Vi har länge omhuldat tankefiguren att det är på nationsnivå vi måste diskutera lösningar på klimatkrisen och få bukt med de ökande koldioxidutsläppen. Därför har vi särskilt tittat på utsläppsstatistik för enskilda stater.

        Frågan är om det inte är än viktigare att bryta ned denna statistik på individnivå, för att komma åt problemet. Den frågan väcker de franska ekonomerna Thomas Piketty och Lucas Chancel i en färsk forskningsrapport (Carbon and inequality: from Kyoto to Paris).
        Piketty blev ett världsnamn inom ekonomisk forskning med boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Där visade han främst hur inkomstfördelningen i olika nationer liksom globalt blir allt mer ojämlik. Det är den rikaste gruppen bestående av endast en procent av befolkningen vars inkomster ökar allra mest. Och inkomstkoncentrationen bara ökar.
        Med en likartad ansats visar Piketty och Chancel hur koldioxidutsläpp koncentreras till den rikaste delen av befolkningen inom länder.
        Den rikaste procenten av befolkningen i Nordamerika, Luxemburg, Singapore och Saudiarabien släpper ut mer än 200 ton koldioxid per år. Den andel befolkning med lägsta inkomster i Honduras, Moçambique, Rwanda och Malawi släpper ut runt 0,1 ton koldioxid per år.
        De visar att 10 procent av världens befolkning från olika länder står för 45 procent av världens koldioxidutsläpp.
        Detta kräver andra, mer riktade strategier för att minska utsläppen, menar Piketty och Chancel. Utöver att sätta upp nationella mål för att minska utsläppen, måste vi ha ett individfokus. Koldioxidskatter måste vara mer riktade mot de rikaste och mest utsläppsbenägna individerna.
        De föreslår en progression i uttaget av koldioxidskatt, så att de individer som utgör kombinationen av höga inkomster och höga utsläpp, beskattas högre än andra. Ett illustrerande exempel skulle vara att införa särskild skatt på flygresor: Beskatta förstaklassbiljetter med 180 dollar och ekonomiklassdito med 20 dollar.
        Vad Piketty och Chancel öppnar dörren till är att rikta ljuset på individers utsläpp och inleda en diskussion om hur vi med progressiva skatter kan reglera de rikaste individerna som står för de största utsläppen.

lördag, november 07, 2015

Svarta aforismer att slå twitterfölje med

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151107

De bästa twittrarna är de som lyckas formulera aforismer på 140 tecken, om jag får bestämma kvalitetskravet. @NeinQuarterly är den främste jag sett i denna smala genre.
       Bakom twitterkontot finns Eric Jarosinski, en amerikan som kallar sig själv en ”failed intellectual”, en misslyckad intellektuell.
        Misslyckandet består i att han inte lyckats få den position han önskat vid något av de bättre universiteten i USA. Samtidigt är han synnerligen beläst inom tysk litteratur, med förkärlek till den tyska kritiska teorin, särskilt Adornos filosofi.
        Samtidigt som han är twitteraforismens mästare, är han även kolumnist i olika tidningar, som exempelvis New Yorker, Wall Street Journal med flera. Nu har Eric Jarosinski samlat sina bästa aforismer i boken Nein. A Manifesto (Black Cat).
        Hans aforismer måste karakteriseras som bittra, melankoliska och nihilistiska, och äger en sällsynt svärta. Referenserna går inte enbart till Adorno, utan även till Nietzsche och andra filosofer i den riktningen. Några axplock (i min översättning).

Först: Djuplodande teknikkritik i aforismformat.

De goda nyheterna:
Tekniken har fört oss närmare varandra
De dåliga nyheterna:
Var vänlig läs ovan


Sedan: Närmandet till nihilismens brännande kärna.

Läs Nietzsche
Se gud dö
Läs Nietzsche på nytt
Se inget som reser sig från de döda


Sist: Den kolsvarta, destruktiva självdystopin.

Mitt hopp: halvt förlorat
Min poesi: halvt funnen
Mitt glas: halvtomt
Min grav: halvfull


@NeinQuarterly har i skrivande stund 119 000 följare på Twitter. Den som, likt undertecknad, älskar skickligt konstruerade aforismer läser hans bok och slår twitterfölje.

tisdag, oktober 27, 2015

Mot en accelererande optimeringskultur

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 151027

Vanligtvis söker människan optimera sig eller sina prestationer inför ett test eller ett prov eller en granskning. Det är sällan som människan medvetet försöker sänka sin förmåga att prestera vid tester eller prov. Den som inte vill optimera sin prestation på ett prov, brukar avstå provet.

        Det mest uppenbara exemplet är idrott. Självfallet ser varje idrottare till att toppa formen till stora mästerskap eller tävlingar, så att den egna prestationen optimeras. Själva tävlingen har upprättade regelverk inom vilka gränser optimeringen får förekomma.
         Andra exempel är när vi söker arbete. Vad de flesta gör är att optimera bilden av sig själv, så att man framstår som den mest lämpade för ett visst arbete. Eller när vi löneförhandlar; vi vill optimera den bild av oss som ger den bästa löneutvecklingen.
         Vi kunde nyligen läsa att Umeå universitet har klättrat i en prestigefylld internationell rankning över världens universitet. Det är självfallet glädjande. Vad Umeå universitet och andra universitet som klättrar i rankningslistor gör för att klättra, är att försöka optimera sin verksamhet i förhållande till det regelverk som bestämmer vad som mäts i ett rankningssystem. I detta fall forskningspublicering och citeringar.
         Varje år deklarerar vi våra ekonomiska verksamheter, så att skattemyndigheten får ett underlag för sin taxering. Det innebär i flera avseenden att optimera sin ekonomiska verksamhet så att skatteuttaget blir så gynnsamt som möjligt för den enskilde, men inom ramen för existerande regelverk för taxering.
         Men inte bara människor försöker optimera sina prestationer inför prov och tester; självfallet gäller detta även våra maskiner.
         Googles sökmotor är ett mycket typiskt exempel. Googles sökmotoralgoritmer avgör i vilken ordning svaren listas när vi söker med Googles sökmotor, genom att lagra och analysera våra sökningar. Eftersom det är viktigt att hamna högt i träfflistan, försöker många företag, organisationer och privatpersoner optimera sina webbplatser så att de hamnar högt i träfflistan vid sökningar och därmed synliggörs bättre.
         Frågan för denna essä är inte om vi är på väg mot en optimeringskultur, eftersom optimering är en företeelse lika gammal som människan. Frågan är snarare hur tillåtande vi är att datorer och datorstyrda maskiner optimerar sina prestationer.

Ett aktuellt skäl till att formulera frågan på detta sätt är den uppmärksamhet Volkswagen har fått för de utsläppstester som uppvisat olika resultat. På en teknisk detaljnivå är det knappast klarlagt vad och hur Volkswagen har gjort för att optimera testade bilars utsläpp, men i stora drag vet vi.

         Volkswagen har med olika typer av sensorer, kopplade till den testade bilens dator, känt av vilken situation bilen befinner sig i. Om sensorerna känner att bilen står inför ett avgastest i ett testlaboratorium, är bilens dator programmerad så att bilmotorn optimerar sin prestanda i förhållande till vad testet mäter.
         En av de viktigaste parametrarna var motorernas utsläpp av kväveoxid. Det innebär att när bilens dator känner av testsituationen, optimerar datorn motorstyrningen så att utsläpp av kväveoxid optimeras, det vill säga blir så litet som möjligt.
         När så forskare testade Volkswagens bilar utanför testsituationen, på vanlig landsvägskörning, visade utsläppen av kväveoxid betydligt högre värden än testerna. Det berodde på att bilarnas datorer inte kände igen någon testsituation och ställde därför inte om motorstyrningen till att optimera utsläpp av kväveoxider.
         Landsvägskörning är en situation där andra parametrar ska optimeras, som exempelvis kraftöverföring, acceleration och liknande.
         Nu anklagas Samsung för något liknande: När dess teveapparater testas i laboratoriemiljö optimeras ljusstyrkan, så att elförbrukningen blir så låg som möjligt. En europeisk forskargrupp har gjort ett test, liknande det som gjordes på VW-bilar, där de hävdar att elförbrukningen är betydligt högre vid vanlig användning av teven. Det ska dock sägas att Samsung har kraftfullt motsatt sig anklagelserna.

Händelsen med Volkswagens avgastest ovan är ett lysande exempel på hur vi bygger in situationsanpassad optimering i våra datorer och datorstyrda maskiner. Vi kan kalla detta anpassningsoptimering. Ju bättre datorerna blir på att avläsa sin omvärld med ständigt utökade sensoriska förmågor, på att avgöra vilka situationer datorerna befinner sig i, desto optimalare kommer datorernas prestationer att bli i förhållande till situationerna.

         Varför skulle inte datorer optimera sin prestanda utifrån rådande situation?
         På systemnivå kan vi föreställa oss många datorstyrda system, där detta är högst önskvärt. Jag föreställer mig att eldistribution styrs av datorer som känner av från vilka energikällor det är mest optimalt att distribuera elektricitet.
         På individnivå ser vi början på anpassningsoptimering som styrs av våra mobiltelefoner. En grupp spanska forskare har utvecklat en mobilapp som känner av när dess användare är uttråkade och börjar då aktivt rekommendera olika typer av aktiviteter, som exempelvis ta del av information på nätet, läsa meddelanden, kolla sociala medier och annat.
         Man anpassar mobiltelefonens användning till individens känslotillstånd, för att optimera tråkighetens och ledans motsats.

Volkswagenexemplet belyser även vad vi kan benämna empirisk närsynthet. Med det menar jag att vi har lätt för att rasa över ett enskilt exempel, men svårare att uppfatta de strukturer eller den samhällsutveckling exemplet är en del av.

         Att Volkswagen och andra som tillverkar datorstyrda maskiner bygger in någon form av anpassningsoptimering borde inte förvåna oss. Särskilt inte mot bakgrund av den optimeringskultur som människan omhuldat länge, och som nu i allt högre takt implementeras i datorer.
         Problemet med Volkswagens optimeringsstrategi är således inte anpassningsoptimeringen i sig. Problemet är avsaknad av transparens i hur optimeringen genomförs.


tisdag, september 15, 2015

Orsaken till kaos även möjlighet till lösning

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150915

Under 1980-talet inleddes den postmoderna kritiken av de stora berättelserna och varslen om deras förestående död. Stora berättelser är universella, sammanhållande tankesystem som förklarar företeelser och människors beteenden i samhället. Ideologier (marxism) och religioner (kristendom) är typexempel på stora berättelser som förtvinar.
         En stor berättelse har emellertid överlevt, men håller nu på att mötas av stark kritik och ifrågasättande. Det är kapitalismen, det ekonomiska system som genomsyrar i stort sett hela världen, såväl på systemnivå som på individnivå.
         Kapitalismen som stor berättelse förstärktes av Francis Fukuyamas tes om historiens slut i början av 90-talet: Den liberala marknadsekonomin är det enda och slutgiltiga alternativet för samhällens existens. Kapitalismen har blivit ett slags naturtillstånd. Nu höjs allt fler kritiska röster mot den oreglerade, nyliberala kapitalistiska berättelsen.
         Rasmus Fleischer menade i sin bok Tapirskrift (Axl Books, 2013) att vi har nått kapitalismens kulmen: ”För första gången i kapitalismens historia är det mer arbetskraft som görs överflödig, än vad som absorberas i produktionen av nya konsumtionsvaror.”
         Roland Paulsen röner stor uppmärksamhet för sina arbetskritiska texter i böcker som Arbetssamhället (Gleerups, 2010) och Vi bara lyder (Atlas, 2015), samt som skribent på DN:s kultursidor. En av hans poänger är att kapitalismen skapar onödig produktion som vida överskrider vad miljön och klimatet tål, och därmed så mycket onödigt arbete.
         Thomas Piketty visar i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (Karneval, 2015) med historiska dataserier hur den ekonomiska ojämlikheten eskalerar och hur inkomsterna ökar mest hos den rikaste procenten av befolkningen. Kapitalismen har skapat en inkomstkoncentration av ett slag vi aldrig sett.

Går det att skönja någon framtidsvision, något uttryck för ett alternativt ekonomiskt system? Återreglering av finanssektorn, behovsprövning av produktionen, arbetstidsförkortning och medborgarlön är exempel på enskilda pusselbitar, men utan att själva pusslet benämns eller beskrivs.

         Den brittiske ekonomijournalisten och ekonomiredaktören på brittiska Channel 4, Paul Mason, gör ett försök och samlar sin ekonomijournalistiska erfarenhet till att beskriva kapitalismens kollaps och ett ekonomiskt system efter kapitalismen i boken Postcapitalism (Penguin Books, 2015). Mason menar att vi ser enorma kriser som kommer att skapa kaos i ett kapitalistiskt system om vi inte förändrar systemet radikalt.
         Vi ser klimatförändringar, främst i ökningen av jordens medeltemperatur, som riskerar leda till katastroftillstånd. Vi ser en växande åldrande befolkning i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, vilket genererar försörjningsproblem. Vi ser en växande ekonomisk ojämlikhet. Vi ser stater drunkna i skulder. Vi ser den ekonomiska elitens förnekande av problemen; en elit som är övertygad om att marknaden kan lösa alla problem.

Antingen låter vi kapitalismen kollapsa och bygger något nytt ur ruinerna, eller så försöker vi förekomma kollapsen, tycks vara Masons tes. Vi har ett enastående verktyg för att bygga ett nytt system, menar han. Informationstekniken fungerar som en del av kapitalismens kollaps, i och med att allt fler arbeten kan automatiseras och därmed reducera behovet av arbetskraft. Informationstekniken har också raserat den traditionella relationen mellan arbetsinsats och lön.

         Informationstekniken fungerar även som en del av lösningen. Mason pläderar för ett ekonomiskt system kallat Project Zero. Nollprojektet. I en informationsekonomi tenderar marginalkostnader att gå mot noll. Att skapa och distribuera digitala kopior kostar nästan inget. Traditionella prismekanismer kollapsar. Han ser Wikipedia som ett typexempel för en informationsekonomi: människor som genom nätverkande och samarbete genererar stora värden för ingen lön.
         Vad ser Mason utöver att utveckla informationsekonomin? Nu är vi har verktyg för att skapa hyggliga förutsägelser om framtiden, bör vi använda dessa som beslutsunderlag i stället för att låta marknaden agera med sin osynliga hand. Dessutom: socialisera monopolen. Om monopol ska finnas, ska de ägas av det gemensamma. Socialisera även det finansiella systemet, för att undvika skenande krediter och marknadsbubblor.
         Med en basinkomst för alla, klipper vi banden mellan arbete och lön, lyfter människor från prekariat samt skapar ett motgift till det onödiga arbetet. Den åtgärd i Projekt Zero som får mig att le i mjugg är ”Liberate the one per cent”. Den rikaste procenten, den som äger mer än den fattigaste halvan av världens befolkning, måste befrias från det ok denna ohemula rikedom innebär.

Kritikerna, de som vill bevara ett kapitalistiskt system, har snabbt reagerat mot Masons postkapitalism. Kapitalismen, menar de, är det allra mest adaptiva system människan skapat. Därmed kommer kapitalismen att anpassa sig till de tekniska förändringar kapitalismen själv bidragit till. Samt som den främsta kritiken: hur är det överhuvudtaget möjligt att byta ett globalt ekonomiskt system?

         Om kapitalism är en naturlig form av ekonomiskt system, som bygger på att människan är en konkurrerande egoist och att marknader styrs av ”osynliga händer”, är det människans uppgift att lämna naturtillståndet för ett moraliskt tillstånd. Ett moraliskt tillstånd utgår från att människor är samarbetar och är välvilliga mot andra samt att vi i högre grad utformar gemensamma regler för olika verksamheter.
         Filosofen Thomas Hobbes menade redan på 1600-talet att varje naturtillstånd är en form av krigstid, där alla är allas fiende. Ett naturtillstånd är fasansfullt för alla.
         Paul Masons bidrag är att stödja läsaren att föreställa sig rörelsen från ett ekonomiskt naturtillstånd till ett moraliskt tillstånd. Eller med andra ord: det kapitalistiska tillståndet är inte ett historiskt nödvändigt tillstånd, utan ett hypotetiskt tillstånd. Och därmed möjligt att förändra.
         Men det kommer att avkräva människor en stark och hög moral.

torsdag, augusti 20, 2015

Ett löjets skimmer över upphovsrättsförsvararna

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150820

Sannolikt har många, likt undertecknad, gjort en liten semestertripp i sommar och fotograferat såväl för minnets som för vännernas skull och publicerat semesterbilder på Facebook, Instagram och Twitter.
         Ingen har väl övervägt om detta skulle kunna vara olagligt så länge inte bilderna kränker människors integritet. Det kan dock vara ett brott mot upphovsrättslagen, om bilderna föreställer offentliga konstverk och är fotograferade i länder där inte panoramafrihet råder. 
         Med panoramafrihet avses rätten att fotografera eller filma byggnader och konstverk som finns i det offentliga rummet – och att publicera dem. Råder panoramafrihet i Sverige? Det är oklart. Organisationen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige har stämt Wikimedia för deras publicering av bilder på offentlig konst, och något avgörande har jag inte sett. 
         I övriga Europa råder det definitivt inte panoramafrihet i Italien, Frankrike och Belgien. I exempelvis Storbritannien, Norge och flera andra länder råder panoramafrihet under förutsättning att bilder inte publiceras för kommersiellt bruk. 
         Och där blev semesterbilder på skulpturer eller annan offentlig konst olagliga att ladda upp på Facebook och Instagram, eftersom dessa sajter i högsta grad är kommersiella.
         I EU är frågan om panoramafrihet under debatt. Den tyska parlamentsledamoten Julia Reda har föreslagit att EU beslutar att panoramafrihet ska råda i alla medlemsländer, medan den franske parlamentsledamoten Jean-Maria Cavada argumenterar för motsatsen. 

Sannolikt har många, likt undertecknad, ätit på restaurang under sommaren och fotograferat maträtten för att minnas och kanske fresta vännerna i sociala medier. Att fotografera och publicera en maträtt man har betalat för kan väl ändå inte vara olagligt?
         I Tyskland är frågan uppe till diskussion: att en arrangerad maträtt på tallrik utgör ett konstnärligt verk som bör åtnjuta skydd av upphovsrätten. I en artikel i tyska Die Welt hävdas att kocken ska ses som en kreatör och den som vill publicera ett foto av kockens kreationer bör inhämta tillstånd från denne.
         Med visst juridiskt stöd: samma artikel anger att en federal domstol har uttryckt att upphovsrättsskyddet ska gälla arrangerad mat på tallrik och att kocken bör ses som upphovsrättsinnehavare.

Samhällets pågående digitalisering har länge utmanat den traditionella upphovsrättsregleringen. Det har vanligtvis handlat om tillgängliggörande av andra upphovspersoners musik- och filmalster – piratkopiering, med andra ord. 
         Om upphovsrättsorganisationer i upphovsrättsskyddet även inkluderar byggnader och konstverk i vår gemensamma offentlighet samt en middagstallrik jag köpt för att äta, nöter de på vår allmänna rättskänsla.
         De riskerar att dra ett löjets skimmer över upphovsrättsförespråkarna, med konsekvensen att människors respekt för upphovsrätten förtvinar.

torsdag, juli 30, 2015

I mörkret är alla män lika

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150730

Jag läser tre artiklar som på ett träffsäkert sätt var för sig formulerar kvinnliga insikter och feministisk kritik kring Hagamannen och dennes frigivande från fängelset: Elza Dunkels i Feministiskt perspektiv (29/6), Ida Östensson i Expressen Kultur (26/7) och Sara Meidell i VK (28/7). Det gör ont att läsa, men är så värdefulla texter.
        Det är emellertid en helt annan smärta som inträder när jag under de senaste veckorna har läst vad företrädesvis män skriver i kommentarsfält till tidningsartiklar och i sociala medier.
        Genom individen Hagamannens monstruösa handlingar, tar många män tillfället i akt att ytterligare försöka inskärpa skillnaden mellan "mig" och "honom" eller mellan "vi" och "dem". Ett av de främsta uttrycken är att de "goda" männen ska göra sitt bästa för att göra livet surt för Hagamannen om han skulle visa sig i Umeå. Agera lynchmobb, alltså.
        Många män tycks så märkligt säkra på hur enkelt det är att dela in män i "onda män", sådana som misshandlar och våldtar kvinnor, och "goda män", sådana som inte förgriper sig på kvinnor. Den indelningen är förrädisk av minst två skäl.
        Det första skälet är att indelningen leder oss till att enbart fokusera individuella problem som berör våld mot kvinnor i synnerhet och jämställdhet i allmänhet. Med ett individfokus riskerar vi tappa fokus på strukturella jämställdhetsproblem; på patriarkatet. Hur många gånger har jag inte läst mäns kommentarer i sociala medier: "Det finns inget patriarkat i Sverige." "Sverige är inte Saudiarabien." Otaliga.
        Sådan fokusförskjutning riskerar sakta ned arbetet med att främja jämställdhet i juridiska frågor, arbetsfördelning, föräldraförsäkring, lönesättning – liksom arbetet med att främja ett manligt förhållningssätt i samhället som kan minska hat och våld mot kvinnor, från barnuppfostran, till skola och arbetsplatser, samt, inte minst, i mäns relation till varandra.
        Det andra skälet är att det finns inga som helst synliga tecken som skulle kunna avslöja skillnaden mellan en "god" man och en "ond" man. Som man kan jag naturligtvis inte uppleva den rädsla och skräck som rådde i Umeå innan Hagamannen greps, även om jag minns mina kvinnliga vänners uttryckta rädsla.
        Men som man måste jag förstå att den skräck Hagamannen genererar hos kvinnor leder till att en generell rädsla för män ökar.
        På kvällspromenaden, i löparspåret, under hemfärd från bion eller krogen en kulen höstkväll, går det inte att särskilja "goda" män från "onda".
        I mörkret är alla män lika.

tisdag, juni 16, 2015

Vilken moral ska styra självkörande bilar?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150616

Det finns moralfilosofiska problem som ständigt gäckar filosoferna. Och oss andra. Sådana problem berör ofta våra mest grundläggande värderingar om människor. Ibland förblir moralfilosofiska problem effektiva tankefigurer och diskussionsämnen. Ibland övergår de till praktiska problem som med nödvändighet måste lösas.

       The Trolley Problem är ett sådant. Det kan spåras tillbaka till en essä av Philippa Foot, som 1967 företog en moralfilosofisk undersökning av skillnaden mellan intentionella handlingar och handlingars oönskade effekter.
        En trolley är en vagn av något slag, i detta fall en järnvägsvagn. Föreställ dig att denna vagn skenar längs en järnvägsräls, där spåret delar sig i två spår längre fram. På det vänstra spåret står fem järnvägsarbetare, på det högra spåret står en järnvägsarbetare. Där spåret delar sig finns en spårväxel.
        Spårväxeln är inställd så att vagnen kommer att ta det vänstra spåret. Du står vid spårväxeln, men har inte möjlighet att varna arbetarna på spåren. Du har dock möjlighet att växla spår innan den skenande vagnen kommer till den plats där spåren delar sig.
        Om du inte växlar spår, kommer fem personer att dö av den skenande vagnen. Om du växlar spår, kommer en person att dö av den skenande vagnen. Vad gör du?

En variant av problemet är The Fat Man Problem. Föreställ dig en vagn som skenar längs ett järnvägsspår som inte delar sig. Längre fram står fem järnvägsarbetare på spåret. Du står på en bro invid spåret och bredvid dig står en synnerligen tjock man, tillräckligt stor för att stoppa vagnen om han skulle hoppa ned på spåret framför vagnen.

        Själv är du för lätt för att stoppa vagnen, men om du knuffar mannen ned på rälsen kommer vagnen att stoppas, de fem järnvägsarbetarna att överleva, men den tjocke mannen dör. Om du inte knuffar den tjocke mannen ned på rälsen kommer de fem personerna att bli överkörda av vagnen och dö. Vad gör du?
        I en stor enkätundersökning från 2013 riktades ett stort antal frågor som berör filosofi till 1 972 filosofer världen över. En av frågorna gällde The Trolley Problem. Vad skulle en filosof göra? Låta vagnen ha sin gång så att fem dör eller växla spår så att en dör?
        Cirka 68% svarade att de skulle växla spår. Endast 8% svarade att de skulle låta vagnen ha sin gång. Övriga svarade inte, eller underkände frågan. En majoritet skulle alltså aktivt växla spår så att fem liv räddas till priset av ett.
        Filosoferna fick inte frågan om The Fat Man Problem, men från andra studier kan man se att betydligt färre kan tänka sig att knuffa mannen framför spåret för att rädda fem personer.

En förklaring skulle kunna vara att den majoritet som växlar spår värderar människoliv numerärt, så att fem liv är mer värda än ett, vilket rättfärdigar att växla spår. Det förklarar dock inte varför en mindre andel väljer att knuffa den tjocke mannen. Värderar man inte människoliv på samma sätt i de bägge fallen?

        Den förklaring som Philippa Foot undersökte handlar inte om värdering av människoliv, utan om att dessa två handlingar är fundamentalt olika. Intentionen med att växla spår är inte att döda en person, utan att rädda fem personer. Att en person råkar dö under räddningsaktionen är en olycklig, icke avsedd konsekvens. Att knuffa den tjocke mannen framför spåret är en intentionell handling, där hans död inte är en sidoeffekt, utan en avsedd konsekvens.
        Många människor tycks mena att det är tillåtet att utföra en god handling (rädda fem liv) även om det går att förutse dåliga konsekvenser (en person dör), men att det inte är tillåtet att utföra en ond handling (döda en tjock man) för att åstadkomma goda konsekvenser (fem liv räddas).

Snart är problem likt dessa något annat än tankefigurer och underlag för moraldiskussion. Google var först, men även vanliga biltillverkare arbetar intensivt med att utveckla och testa självkörande bilar, det vill säga automatiska IT-baserade system som agerar i sociala miljöer.

        En självkörande bil är en bil med avancerad datorutrustning som samlar in data från sin omgivning, från sensorer, gps-data, ljud och rörelser via mikrofoner och kameror på bilen, och som med avancerade algoritmer kan styra, gasa och bromsa bilen i realtid.
        Problemet med automatiska system i allmänhet är att de inte är automatiska, utan måste göras automatiska. Det innebär att vi på förhand måste bestämma hur en självkörande bil ska agera i givna situationer.
        Föreställ dig att du åker i en självkörande bil på en bra, relativt rak väg i 90 km/h. Till vänster om vägen finns en bergvägg. Till höger om vägen finns en djup ravin. En bit framför bilen springer fem barn efter en boll. Den självkörande bilen uppfattar barnens närvaro framför bilen, men de är för nära bilen för att den ska hinna bromsa.
        Den självkörande bilens algoritmer måste ha någon av följande tre handlingar programmerad för en situation som denna. Den första är att bromsa och köra rakt fram, vilket leder till att barnen blir påkörda och dör. Den andra är att svänga tvärt vänster in i bergväggen, vilket leder till att du dör. Den tredje är att svänga tvärt höger ner i ravinen, vilket också leder till att du dör.
        Hur ska bilen programmeras?
        Den majoritet som i The Trolley Problem svarade att de skulle växla spår med konsekvensen att en dör för att rädda fem, måste här välja något av alternativen två eller tre. Intentionen är att rädda fem barn, inte att döda dig som åker i bilen. Det är enbart en dålig konsekvens.

Till detta moralfilosofiska problem avkrävs vi inte något ställningstagande när vi manuellt kör bil. Vad du väljer om du hamnar i ovanstående situation är inte förutbestämt, utan situationsbundet. Jag håller dock för sannolikt att vi värderar våra egna liv högst.

        Med självkörande bilar måste vi dock förhandsbestämma ett handlingsalternativ, som även gäller när vi själva åker i bilen.
        Det finns emellertid ett ytterligare alternativ: Att alls inte tillåta självkörande bilar. Men då får vi heller inte veta vilken lösning av The Trolley Problem vi skulle enats om i skarpt läge.

onsdag, juni 10, 2015

Jodel – socialt ångestmedium

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150610

Om sociala medier som Instagram och Facebook har det ofta sagts att där visar vi hur resursstarka vi är. Bilder och kommentarer från semesterresor, middagar, vänner, nätverk, konferenser, nytt jobb – allt som kan visa en positiv bild av den enskilde.

        Sedan några månader har ett nytt socialt medium gjort entré på nätet: Jodel. Det är ett socialt medium som visar anonyma, men lokala samtal; inlägg av användare som befinner sig endast inom en 10 kilometers radie. Det tycks inledningsvis främst blivit populär bland studenter.
        Men om Instagram och Facebook visar upp hur lyckade användarna är, tycks Jodel vara ett forum för det omvända. Här stöts och blöts ångest inför tentamen, hur svårt det är att finna en partner, hur man har misslyckats sexuellt, hur embarmligt dålig mathållning man har, hur man försover sig till arbetet, hur alkoholen gör folk till imbecilla idioter.
        Nej, inte enbart ångest och tillkortakommanden, men för att vara ett socialt medium är dessa uttryck förvånansvärt ofta förekommande.

tisdag, maj 19, 2015

Rationella robotar och intuitiva människor

Kultursidan, Västerbottens-Kuriren 150519

Linda Johansson
Äkta robotar
Fri Tanke

När datoriseringen tog fart på 1960-talet började man prata om automatisering, artificiell intelligens och liknande. Datorer uppfattades som automater som enkelt skulle kunna rationalisera bort arbetsuppgifter och de skulle kunna bli intelligenta, lärande maskiner.

       Reaktionen på den uppfattningen blev en sorts verktygssyn när persondatorn kom på 80-talet. Datorn skulle vara enbart ett passivt hjälpmedel som stärker användarens förmågor, likt en hammare.
        Nu slår pendeln tillbaka. Det talas om automatisering och intelligenta robotar som aldrig tidigare. När teknikutveckling tar stora språng, är den filosofiska diskussionen kring teknikens användning och utbredning oundviklig och välkommen.
        Linda Johansson disputerade för ett par år sedan i filosofi vid KTH om filosofiska och etiska dilemman i samband med automatiska system, främst inom militärt försvar. Just det, robotar i krigssituationer. Äkta robotar är dock skriven för en bredare läsekrets än den akademiska.

Det boken kretsar främst kring är att automatiska system – robotar – kan göras allt mer autonoma. Med det avses att robotar ska kunna utföra handlingar på egen hand, enligt eget avgörande, med allt mindre inflytande från människor. Självfallet är robotar programmerade av människor, men på ett sätt som gör dem mindre beroende av mänskligt inflytande i valsituationer.

        Den extremaste formen är så kallade mördarrobotar, killer robots. I vilken utsträckning ska militära mördarrobotar få fatta egna beslut om eldgivning? En robot kan fatta beslut om avfyrning på basis av en stor mängd information på en tusendels sekund. En människa är chanslös när det gäller snabbhet.
        Om ett antal människoliv hänger på hur snabbt beslutet fattas, är det då inte rimligt att beslutsrätten för eldgivning ges till det automatiska systemet? Det är ett av de dilemman som väcks i boken.

Linda Johansson för flera synnerligen intressanta filosofiska resonemang i boken. Ju mer våra automatiska system lämnar skyddade lokaler (som exempelvis industrilokaler) och börjar agera i sociala situationer där människor ingår, är det av högsta vikt att vi börjar diskutera hur vi ska förhålla oss till dessa automater. Och omvänt.

        Etiska dilemman, ansvar, känslomässiga relationer – det finns en mängd filosofiska frågor vi måste börja förstå i vårt förhållande till automater. Kan moraliska överväganden programmeras i robotar? Javisst, men frågan är vilka moralfilosofiska utgångspunkter som roboten ska omfamna.
        Ska den ha en utilitaristisk grundsyn? Eller ska den förhålla sig pliktetiskt till sin omgivning? Eller vill vi ha dygdetiska robotar?

När det gäller robotar i civila sammanhang menar Linda Johansson att en nödvändig filosofisk diskussion måste handla om vad en människa är. Vad kan automatiska system göra som inte människan kan? Och främst – vad kan människan göra som inte robotar kan?

        Ett av hennes svar landar i människans intuitiva och kreativa förmåga. Den erfarenhet och upplevda situationer som skickliga läkare, lärare, ingenjörer och liknande kan använda i sin yrkesutövning är särdeles svår att automatisera.
        Visst, en automat kan extremt snabbt skanna av all forskningsinformation som finns kring ett visst sjukdomssymptom, men kan den efter palpering avgöra vad för slags behandling som krävs? Kan den överhuvudtaget palpera (det vill säga känna med fingrarna) för att avgöra vad som är fel?

Så sluts cirkeln. En utgångspunkt på 1980-talet för att lämna föreställningen om datorn som automat och snarare se den som ett verktyg handlade om tyst kunskap. Skickliga yrkesutövare har en tyst kunskap som inte kan implementeras i datorer, utan datorer ska utvecklas för att stödja människors befintliga tysta kunskap.

        Där är vi i någon mening fortfarande. Samtidigt är det en riskabel position. Risken är att vi överlåter rationella processer och överväganden till robotar, medan det som kräver intuition, tyst kunskap och kreativitet lämnas åt människan.
        Frågan är då om vi successivt reducerar människan som rationell varelse och uppfattar henne som alltmer irrationell, hänvisad till enbart grumliga förmågor. Det är i alla fall frågan som Äkta robotar väcker hos mig.

lördag, april 18, 2015

Nolltrollerans!

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150418

Att trollen på internet ökar i antal och ställer till med oreda, hotar och hatar är ingen nyhet. Men hur kan vi agera emot dem?

        En löst sammansatt aktivistgrupp i Berlin kallar sig Peng Collective och uppmärksammas nu för deras senaste subversiva tilltag. Projektet kallas ”Zero Trollerance”, på svenska ”nolltrollerans”, det vill säga nolltolerans mot troll. I detta fallet handlar det främst om misogyna troll, för att hindra hot mot kvinnor.
         De har skapat en robot för Twitter som fångar inlägg där typiska trolluttryck används. När ord som ”Feminazi”, ”stupid whore”, ”stupid bitch” och liknande misogyna uttryck återfinns i en tweet, får det misogyna trollet svar med hänvisningar till videos, praktiska råd och tips på hur dennes beteende kan ändras från troll till sansad twittrare.
         De misogyna trollen erbjuds ett sexstegsprogram att följa och de som följer det till det sjätte steget är botat från sin misogyni.
         Nej, det är knappast något troll i målgruppen som genomför något sexstegsprogram, men tanken är att med intelligent humor mixat med allvar öka medvetenheten hos såväl allmänhet som trollen själva om problemet med hot och hat mot kvinnor i offentligheten, på nätet och i detta fall på Twitter.
         Detta är ett exempel på att ”trolla trollen”, det vill säga tillämpa trollmetoder på trollen själva. Om det fungerar vet vi inte, men försöket är intressant.

onsdag, april 15, 2015

Mobiltelefonen lillebrors nya mäktiga vapen

Kultursidan Västerbottens-Kuriren

“Storebror ser dig!” Det har sedan George Orwells roman 1984 fungerat som ett uttryck för den asymmetriska övervakningen mellan staten och dess medborgare. Det är storebror som övervakar medborgaren, medan medborgarens möjligheter att övervaka övervakaren är små.
        I detta sammanhang fungerar naturligtvis den svenska offentlighetsprincipen som ett medborgerligt verktyg för att få insyn i offentlig verksamhet, men denna princip är också relativt unik för Sverige.
         Med dagens mobilteknikutveckling har emellertid medborgaren fått ett kvalificerat verktyg för att övervaka storebror. Vid flera tillfällen har medborgare med mobiltelefon dokumenterat polisiär verksamhet, nu senast när en polisman sköt en obeväpnad afroamerikan i ryggen med åtta skott.
         Polisiära dödsskjutningar har sällan lett till fällande domar. Om det beror på att det saknats bevisning för hur händelsen gått till, blir medborgarfilmer ett väsentligt vapen mot polisiära övergrepp.
         Detta medborgarvapen har blivit så kraftfullt att ett lagförslag i Texas vill göra det olagligt för medborgare att filma polisers förehavanden, rapporterar Houston Chronicle. Undantaget denna lag föreslås ges enbart till tevejournalister som innehar en särskild licens för ändamålet.
         Ett lagförslag som detta ger ett intryck av ett våldsmonopols krampaktiga rädsla för insyn från de medborgare de har uppdraget att skydda. Borde inte ett rättssamhälle uppmuntra medborgare till att bidra till att brottsliga handlingar upptäcks så att de som utför dem kan lagföras?

tisdag, mars 17, 2015

Överflöd och klyftor digitaliseringens konsekvens

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150317

Vi har i allmänhet lätt att förstå linjära samband. En person som tjänar 100 kronor per timme tjänar 800 kronor på en åttatimmars arbetsdag och 4 000 kronor för en genomförd arbetsvecka om 40 timmar. När vi byter ut linjär mot exponentiell tillväxt blir det genast mer komplicerat. Säg att en person får erbjudandet 1 krona för den första arbetstimmen, där timlönen fördubblas för varje arbetad timme under en arbetsvecka.
         Efter hur många timmar kan man säga upp sig och leva gott på intjänade pengar resten av livet med ett sådant löneavtal?
         Det sistnämnda exemplet känns igen som den gamla historien om riskornet och schackbrädet. Enligt myten ska schackspelets uppfinnare ha presenterat schackspelet för kejsaren i en del av dagens Indien på 500-talet. Kejsaren blev oerhört förtjust i det till synes enkla, men ytterst komplicerade spelet, och erbjöd uppfinnaren att själv välja sin belöning.
         Uppfinnaren bad ödmjukt endast om att kunna mätta sin familj med ris. Uppfinnaren föreslog att använda schackbrädet för att bestämma hur mycket ris kejsaren skulle skänka. Uppfinnaren önskade endast ett riskorn i den första av brädets rutor, två på den andra rutan, fyra på den tredje, åtta på den fjärde och så vidare tills schackbrädets alla rutor har dubbelt så många riskorn som föregående ruta.
         Kejsaren tillmötesgick alltför snabbt denna till synes blygsamma begäran. Men efter ett riskorns fördubbling 64 gånger, och om ett riskorn väger 25 milligram, skulle uppfinnaren erhålla i storleksordningen 460 miljarder ton ris.

Riskornet och schackbrädet utgör det pedagogiska exemplet för att förklara, eller kanske snarare illustrera, något så komplext som informationsteknikens exponentiella tillväxt. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee är forskare vid MIT Center for Digital Business och har nyligen publicerat boken Den andra maskinåldern (Daidalos, 2015).

         Den första maskinåldern utgörs av den industriella revolutionen: ångkraften och elektriciteten bidrog till att konstruera maskiner som kunde mångdubbla människans muskelkraft och arbetskapacitet.
         Den andra maskinåldern inleddes med datorernas intåg i produktionen och administrationen. Den digitala teknikens bidrag borde vara att mångdubbla människans kognitiva kapacitet. Har tekniken levererat? Med tanke på att digital teknik har funnits i mer än sextio år, måste man nog hävda att under de första femtio åren har utvecklingstakten varit relativt maklig.
         Brynjolfsson och McAfees förklaring är just schackbrädet och riskornets fördubbling. Det går långsamt inledningsvis. Nu, menar författarna, har vi passerat hälften av schackbrädets rutor. Nu ser vi resultaten av de fördubblade riskornen; tekniska landvinningar som vi inte var i närheten av för tjugo år sedan.
         Datorkapacitet kombinerat med teknik för att samla in enorma datamängder kombinerat med extremt välutvecklade algoritmer synliggör exempelvis självkörande bilar, precisionsrobotik, textrobotar som levererar tidningsartiklar, faktaböcker och i förlängningen skönlitterär text, 3D-skrivare som kan konstruera 3D-skrivare.
         Vi befinner oss i en inflektionspunkt, med författarnas terminologi; en situation där den exponentiella utvecklingskurvan kröker sig och börjar peka uppåt.

Ett signifikant tecken på denna inflektionspunkt är överflöd. Ett mått på överflöd är produktivitetstillväxt. Den senaste tidens produktivitetsökningar kan inte förklaras av ökad arbetstid eller mer kapital, utan av ny digital teknik. Vi ser en produktivitetsökning, trots att vi mäter den andra maskinålderns värden med den första maskinålderns mått.

         BNP mäter det ekonomiska värdet av utförd produktion av varor och tjänster. I den andra maskinåldern – den digitala – pågår en stor och allt mer växande produktion av digitala tjänster som betingar ett högt värde för oss människor, men bidrar ytterst lite till länders BNP. Hur högt värderar vi fria sökmotorer, uppslagsverk, alla gratisappar till telefonen, alla plattformar för informationsdelning och kommunikation?
         Väldigt högt. Men allt användargenererat innehåll, de digitala gratistjänsterna och det som kallas delningsekonomi syns inte i officiell ekonomisk statistik. Det är en mängd ouppmätt arbete som skapar stora ouppmätta värden. Brynjolfsson och McAfee förordar ett annorlunda sätt att mäta värden i dag.
         Under första halvan av boken framskriver Brynjolfsson och McAfee den andra maskinåldern med stor optimism, som ett närmast okritiskt hyllande av den digitala utvecklingen. Så vänder de blad och börjar tala om klyftor som ett annat signifikant tecken på inflektionspunkten.
         Med stor produktivitetstillväxt ökar de ekonomiska klyftorna om inte lönerna ökar. I den första maskinåldern ökade människors löner i takt med produktiviteten, medan lönerna har närmast slutat följa produktiviteten på senare tid. Det skapar ett fåtal vinnare och en stor mängd förlorare på var sin sida klyftan. Digitalisering kan skapa marknader, där den ekonomiska insatsen kan vara låg för att producera en viss tjänst, men intäkterna enorma.

Frågorna som växer sig allt starkare under läsningen handlar om politik snarare än teknik: Om överflödet blir allt större, varför växer samtidigt klyftorna? Varför fortsätter vi behålla arbetslinjens mål att hela arbetskraften ska arbeta 40 timmar i veckan, när den digitala utvecklingens rationaliseringar genererar högre arbetslöshet än nya arbeten?

         Dessa politiska frågor ges ett visst utrymme. Å ena sidan är menar Brynjolfsson och McAfee att någon ekonomisk fördelningsmodell annorlunda än kapitalismen inte framkomlig. Å andra sidan diskuterar de modeller såväl för basinkomst som för minskad kapitalkoncentration.
         De förespråkar emellertid inte en samhällsmodell som reducerar det nödvändiga arbetet. "Arbetet är välgörande", skriver de, eftersom arbete inte enbart ger oss pengar, utan även är "en central väg till flera andra saker: egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet, för att bara nämna några".
         Det är en begränsad, för att inte säga begränsande människosyn. 

torsdag, mars 12, 2015

Arbetsförmedlingens nära förestående död

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150312

Roland Paulsen
Vi bara lyder
Atlas

Vi bevittnar en avrättning av en myndighet. En myndighet som i högsta grad påverkar många människors liv och som åtnjuter lågt förtroende hos svenska folket. Tillika en myndighet med ett omöjligt uppdrag.

         När Roland Paulsen hade disputerat i sociologi med avhandlingen Empty Labor: Subjectivity and Idleness at Work fann han sig arbetslös under en fyramånadersperiod innan han skulle tillträda en tjänst som forskare vid Lunds universitet. Som sig bör skrev han in sig på Arbetsförmedlingen.
         Här börjar en absurd berättelse om meningslöshet, rädsla, utsatthet, repression och dysfunktionell organisation. Paulsens möte med Arbetsförmedlingen under sin korta arbetslöshetsperiod ledde endast till meningslöshet för hans del. Men berättelsen handlar inte primärt om Paulsen, utan om Arbetsförmedlingen och den politik som omgärdar myndigheten.
         När Paulsen tillträdde sin forskartjänst förväntades han utföra fallstudier vid någon organisation där "trycket på att begränsa tänkandet kan antas vara särskilt stort". Efter hans möte med Arbetsförmedlingen stod valet av organisation klart.

Det är en bok som tar sin utgångspunkt i en forskningsprocess, men som skrivs för en bredare läsekrets än akademin. Paulsen växlar mellan det empirinära i form av intervjuer med arbetsförmedlare, arbetssökande, en före detta generaldirektör och arbetsmarknadsminister, och det empiridistanserade i form av analyser kring lydnad, ideologi och politik.

         Utifrån sina fallstudier vid olika arbetsförmedlingar ser han enbart en dysfunktionell organisation med IT-stödda rutiner som ter sig obegripliga för arbetsförmedlare och med en repressiv kultur där man straffas för att inte nå upp till ouppnåeliga krav. Samt en lydnadskultur.
         Arbetsförmedlarna i studien upplever sig som lydnadsobjekt under organisationens många ledningsnivåer. Särskilt påtaglig är känslan hos de arbetsförmedlare som tvivlar på den svenska modellen.
         Arbetssökande upplever sig som lydnadsobjekt under arbetsförmedlarnas tvingande aktiviteter, särskilt de som befinner sig längst ned i arbetslösheten, i det beryktade fas 3.
         Den intressanta frågan Paulsen ställer är om det är en fråga om lydnad. Om lydnad är att "under maktpåtryckning göra vad man egentligen inte vill", är inte alla arbetsförmedlare lydnadsobjekt, eftersom flera faktiskt tror på nyttan och värdet med verksamheten. Däremot måste nog majoriteten av arbetslösa betecknas så.
         Den intressantaste formen av lydnad finner Paulsen hos de arbetsförmedlare som utför sitt arbete under positiv lydnad. Det är en lydnadsform som springer ur det positiva tänkandets ideologi och kan kokas ned till tesen "man bör göra det bästa av situationen".
         Genom att aldrig ifrågasätta eller fråga sig varför vissa aktiviteter ska utföras, distanserar man sig från negativa tankar, försöker reducera negativa konsekvenser så gott det går och göra det bästa möjliga utifrån förutsättningarna. Denna positiva lydnad karakteriserar Paulsen som "funktionell dumhet".

Som så ofta är det dock ideologier som framkallar tvingande aktiviteter och olika former av lydnad. När Paulsen intervjuar Sven Otto Littorin, den arbetsmarknadsminister som främst förknippas med arbetslinjen och förändringen av Arbetsförmedlingen, framträder ideologin.

         Arbetsförmedlingen är inte till för de arbetslösa, de befinner sig i det som ideologin benämner utanförskapet, utan de innanför, de som har arbete. Alla meningslösa och ibland förnedrande åtgärder arbetslösa tvingas till för att få arbetslöshetsersättning syftar till att skicka signaler till de som har arbete.
         Som arbetslös måste man anstränga sig. Som arbetslös är man inte ledig utan arbetssökande på heltid. Som arbetslös måste man kontrolleras. Som arbetslös måste man ha svag ekonomi. Att vara arbetslös får inte vara bekvämt.
         Sådana uttryck kan ses som ren paternalism, men jag tolkar Paulsen som att det är uttryck för en ideologi som syftar till att vidmakthålla de arbetandes betalningsvilja för de människor som står utanför arbetsmarknaden.

Roland Paulsen framstår för varje text han författar som Sveriges främste kritiker av den rådande arbetsmarknadspolitiken. Med denna bok genomlyser han på ett effektivt sätt den myndighet som främst är bestämd att verkställa politiska beslut kring arbete.

         Vi bara lyder är en helt nödvändig bok. Vi kommer ett antal arbetsförmedlare så nära att det nästan blir obehagligt. Vi kommer fas 3 så nära att vi förstår att närmare helvetet kommer man inte i Sverige.
         Paulsens slutsatser kring arbetsmarknadspolitiken är att vi måste börja finna en politik som inte förutsätter vare sig full sysselsättning bland befolkningen eller dagens volym för enskildas heltidsarbete.
         Några slutsatser kring Arbetsförmedlingen drar han inte, men en rimlig slutsats utifrån denna bok är total rekonstruktion.

torsdag, februari 19, 2015

Att tämja ett nätforum

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150219

När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuas av Medierna i P1 (14/2 -15) kring Aftonbladets granskning av hot och hat på Flashback framstår ett ytterligare syfte med granskningen, utöver de vanligast uttryckta.
        Det vanligaste syftet är att avslöja offentliga personers dubbla agendor; att människor med offentliga uppdrag och funktioner agerar under förment anonymitet med kvinnohat, rasism och rena hotelser mot människor de ogillar. Gör man det i ett stort offentligt forum som Flashback får man finna sig i att såväl granskas som kritiseras.
         Syftet, säger Jan Helin till Medierna, är inte alls att försöka stänga Flashback, utan att granskningen ska leda till en debatt och förhoppningsvis en utveckling av Flashback till ett forum som på riktigt vidgar yttrandefriheten och inte som nu, riskera att inskränka yttrandefriheten”.
         Detta syfte leder tankarna till domesticering. Domesticering innebär ett slags tämjande av något ursprungligen vilt och självständigt, där resultatet av tämjandet utgör människans kontroll över det som tämjts.
         Det är inte nytt inom IT-forskning. Hur teknik i allmänhet och IT i synnerhet kan anpassas till människors vardagsliv har varit föremål för flera studier. Vanligtvis har det dock handlat om hur enskilda människor tar tekniken till sig i sin vardag.
         Aftonbladet vill dock inte tämja en teknik för att själv anamma tekniken. Aftonbladet vill bidra till att öka samhällets kontroll över anonyma, publika nätforum som Flashback, för att reducera risken att människor utsätts för näthat.
         Flashback framstår i Aftonbladets granskning som en primitiv vilde som måste assimileras och socialiseras till den samhällskultur som Flashback verkar i. Och i denna kultur blir vi allt mindre toleranta mot hat och hot under hypotetisk anonymitet på nätet.

P O ÅGREN

tisdag, februari 17, 2015

Nya trolltyper på nätet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150217

Troll på internet har funnits lika länge som det funnits sociala mötesplatser på nätet. De hittills vanligaste trolltyperna har varit sorgetrollet och lulztrollet. Sorgetrollet är bittert, ledset, argt ofta med paranoida och/eller rättshaveristiska drag och infekterar samtalsklimat med ensidiga inlägg som sällan har med ämnet att göra.
         Lulztrollet är omvänt sjutusan så glad och trollar samtalstrådar utan synbar orsak. Eller möjligen för det nihilistiska skälet som går under parollen "I did it for the lulz". Att lulza i sociala medier är att göra vad som helst utan orsak, men med en luttrad och obekymrad stil.
         Nu ser vi i en artikelserie i DN ytterligare ett internettroll, som inte är helt nytt, men som får uppmärksamhet. Det kan vi kalla legotrollet. Likt en soldat som strider, inte för folk och fosterland, utan enbart för egen ekonomisk vinning, finns det betalda internettroll som infekterar sociala medier.
        En artikel i DN:s serie (150205) handlar om avlönade ryssar som bloggar, twittrar, facebookar och kommenterar i kommentarsfält enbart i syfte att förhärliga Putins politik och såga Obamas, utan att för den skull vara särskilt Putintrogna.
         En artikel i The Guardian (150129) rapporterar snarare om soldattroll som legotroll i Storbritannien. Den brittiska armén håller sig med en specialstyrka av "Facebookkrigare"; 1 500 soldater utbildade i psykologisk krigföring som ska bedriva krig i sociala medier.
         Krigets första offer är sanningen, har det sagts ända sedan antikens dagar. Det gäller att ständigt dölja den genom allt mer kvalificerade, men simulerade sanningar. För den som vill avslöja legotrollens simulerade sanningar gäller det att skapa effektivare filter.

torsdag, februari 12, 2015

SvD testar kulturella aktiverare

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150212

I essän Delandet är meddelandet” (VK Kultur 141209) diskuterade jag mekanismer och förutsättningar för att öka spridbarheten av digitalt material på internet. Utgångspunkten var boken Spridbar media av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green (Daidalos, 2014).
        Ett nyckelord för att nå hög spridbarhet är publikdeltagande. Digitala medieproducenter bör inte se publiken som passiva åskådare, utan som aktiva deltagare. För att skapa aktiva deltagare måste digitala medieproducenter skapa “kulturella aktiverare”.
         Svenska Dagbladets kulturdel uppvisar en klockren tillämpning av publikdeltagande och kulturella aktiverare i dess nya projekt där läsare inbjuds att rösta på de böcker som läsarna vill att kulturredaktionen ska recensera.
         En kulturredaktion får enormt många fler böcker än recensioner som får plats på kultursidorna. Urvalet är väsentligt. Vad SvD och dess nya kulturredaktör Lisa Irenius gör är att undersöka om urvalet av recensionslitteratur kan utgöra en kulturell aktiverare som ökar publikdeltagande och därmed spridandet av SvD:s kulturinnehåll.
         Kritiken kom snabbt i sociala medier. I koncentrat: Varför skulle läsare vara bättre skickade att göra recensionsurvalet än kulturredaktörer och litteraturkritiker?
         Den kritiken torde dock kunna bemötas med att det inte handlar om att göra bättre urval, utan om att öka spridbarheten.

tisdag, februari 03, 2015

Det sofistikerade tiggeriet

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140203

Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.

          Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
          Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.

Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).

          Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
          Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
          Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.

I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.

          Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
          Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
          Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.

Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.

          På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
          I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.

Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.

          En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
          Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.

Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.

          Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.