Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140203
Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.
Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.
Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).
Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.
I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.
Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.
Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.
På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.
Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.
En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.
Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.
Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar