Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150219
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin intervjuas av Medierna i P1 (14/2 -15) kring Aftonbladets granskning av hot och hat på Flashback framstår ett ytterligare syfte med granskningen, utöver de vanligast uttryckta.
Det vanligaste syftet är att avslöja offentliga personers dubbla agendor; att människor med offentliga uppdrag och funktioner agerar under förment anonymitet med kvinnohat, rasism och rena hotelser mot människor de ogillar. Gör man det i ett stort offentligt forum som Flashback får man finna sig i att såväl granskas som kritiseras.
Syftet, säger Jan Helin till Medierna, är inte alls att försöka stänga Flashback, utan att granskningen ska ”leda till en debatt och förhoppningsvis en utveckling av Flashback till ett forum som på riktigt vidgar yttrandefriheten och inte som nu, riskera att inskränka yttrandefriheten”.
Detta syfte leder tankarna till domesticering. Domesticering innebär ett slags tämjande av något ursprungligen vilt och självständigt, där resultatet av tämjandet utgör människans kontroll över det som tämjts.
Det är inte nytt inom IT-forskning. Hur teknik i allmänhet och IT i synnerhet kan anpassas till människors vardagsliv har varit föremål för flera studier. Vanligtvis har det dock handlat om hur enskilda människor tar tekniken till sig i sin vardag.
Aftonbladet vill dock inte tämja en teknik för att själv anamma tekniken. Aftonbladet vill bidra till att öka samhällets kontroll över anonyma, publika nätforum som Flashback, för att reducera risken att människor utsätts för näthat.
Flashback framstår i Aftonbladets granskning som en primitiv vilde som måste assimileras och socialiseras till den samhällskultur som Flashback verkar i. Och i denna kultur blir vi allt mindre toleranta mot hat och hot under hypotetisk anonymitet på nätet.
P O ÅGREN
torsdag, februari 19, 2015
tisdag, februari 17, 2015
Nya trolltyper på nätet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150217
Troll på internet har funnits lika länge som det funnits sociala mötesplatser på nätet. De hittills vanligaste trolltyperna har varit sorgetrollet och lulztrollet. Sorgetrollet är bittert, ledset, argt ofta med paranoida och/eller rättshaveristiska drag och infekterar samtalsklimat med ensidiga inlägg som sällan har med ämnet att göra.
Lulztrollet är omvänt sjutusan så glad och trollar samtalstrådar utan synbar orsak. Eller möjligen för det nihilistiska skälet som går under parollen "I did it for the lulz". Att lulza i sociala medier är att göra vad som helst utan orsak, men med en luttrad och obekymrad stil.
Nu ser vi i en artikelserie i DN ytterligare ett internettroll, som inte är helt nytt, men som får uppmärksamhet. Det kan vi kalla legotrollet. Likt en soldat som strider, inte för folk och fosterland, utan enbart för egen ekonomisk vinning, finns det betalda internettroll som infekterar sociala medier.
En artikel i DN:s serie (150205) handlar om avlönade ryssar som bloggar, twittrar, facebookar och kommenterar i kommentarsfält enbart i syfte att förhärliga Putins politik och såga Obamas, utan att för den skull vara särskilt Putintrogna.
En artikel i The Guardian (150129) rapporterar snarare om soldattroll som legotroll i Storbritannien. Den brittiska armén håller sig med en specialstyrka av "Facebookkrigare"; 1 500 soldater utbildade i psykologisk krigföring som ska bedriva krig i sociala medier.
Krigets första offer är sanningen, har det sagts ända sedan antikens dagar. Det gäller att ständigt dölja den genom allt mer kvalificerade, men simulerade sanningar. För den som vill avslöja legotrollens simulerade sanningar gäller det att skapa effektivare filter.
Troll på internet har funnits lika länge som det funnits sociala mötesplatser på nätet. De hittills vanligaste trolltyperna har varit sorgetrollet och lulztrollet. Sorgetrollet är bittert, ledset, argt ofta med paranoida och/eller rättshaveristiska drag och infekterar samtalsklimat med ensidiga inlägg som sällan har med ämnet att göra.
Lulztrollet är omvänt sjutusan så glad och trollar samtalstrådar utan synbar orsak. Eller möjligen för det nihilistiska skälet som går under parollen "I did it for the lulz". Att lulza i sociala medier är att göra vad som helst utan orsak, men med en luttrad och obekymrad stil.
Nu ser vi i en artikelserie i DN ytterligare ett internettroll, som inte är helt nytt, men som får uppmärksamhet. Det kan vi kalla legotrollet. Likt en soldat som strider, inte för folk och fosterland, utan enbart för egen ekonomisk vinning, finns det betalda internettroll som infekterar sociala medier.
En artikel i DN:s serie (150205) handlar om avlönade ryssar som bloggar, twittrar, facebookar och kommenterar i kommentarsfält enbart i syfte att förhärliga Putins politik och såga Obamas, utan att för den skull vara särskilt Putintrogna.
En artikel i The Guardian (150129) rapporterar snarare om soldattroll som legotroll i Storbritannien. Den brittiska armén håller sig med en specialstyrka av "Facebookkrigare"; 1 500 soldater utbildade i psykologisk krigföring som ska bedriva krig i sociala medier.
Krigets första offer är sanningen, har det sagts ända sedan antikens dagar. Det gäller att ständigt dölja den genom allt mer kvalificerade, men simulerade sanningar. För den som vill avslöja legotrollens simulerade sanningar gäller det att skapa effektivare filter.
torsdag, februari 12, 2015
SvD testar kulturella aktiverare
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 150212
I essän ”Delandet är meddelandet” (VK Kultur 141209) diskuterade jag mekanismer och förutsättningar för att öka spridbarheten av digitalt material på internet. Utgångspunkten var boken Spridbar media av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green (Daidalos, 2014).
Ett nyckelord för att nå hög spridbarhet är publikdeltagande. Digitala medieproducenter bör inte se publiken som passiva åskådare, utan som aktiva deltagare. För att skapa aktiva deltagare måste digitala medieproducenter skapa “kulturella aktiverare”.
Svenska Dagbladets kulturdel uppvisar en klockren tillämpning av publikdeltagande och kulturella aktiverare i dess nya projekt där läsare inbjuds att rösta på de böcker som läsarna vill att kulturredaktionen ska recensera.
En kulturredaktion får enormt många fler böcker än recensioner som får plats på kultursidorna. Urvalet är väsentligt. Vad SvD och dess nya kulturredaktör Lisa Irenius gör är att undersöka om urvalet av recensionslitteratur kan utgöra en kulturell aktiverare som ökar publikdeltagande och därmed spridandet av SvD:s kulturinnehåll.
Kritiken kom snabbt i sociala medier. I koncentrat: Varför skulle läsare vara bättre skickade att göra recensionsurvalet än kulturredaktörer och litteraturkritiker?
Den kritiken torde dock kunna bemötas med att det inte handlar om att göra bättre urval, utan om att öka spridbarheten.
I essän ”Delandet är meddelandet” (VK Kultur 141209) diskuterade jag mekanismer och förutsättningar för att öka spridbarheten av digitalt material på internet. Utgångspunkten var boken Spridbar media av medieforskarna Henry Jenkins, Sam Ford och Joshua Green (Daidalos, 2014).
Ett nyckelord för att nå hög spridbarhet är publikdeltagande. Digitala medieproducenter bör inte se publiken som passiva åskådare, utan som aktiva deltagare. För att skapa aktiva deltagare måste digitala medieproducenter skapa “kulturella aktiverare”.
Svenska Dagbladets kulturdel uppvisar en klockren tillämpning av publikdeltagande och kulturella aktiverare i dess nya projekt där läsare inbjuds att rösta på de böcker som läsarna vill att kulturredaktionen ska recensera.
En kulturredaktion får enormt många fler böcker än recensioner som får plats på kultursidorna. Urvalet är väsentligt. Vad SvD och dess nya kulturredaktör Lisa Irenius gör är att undersöka om urvalet av recensionslitteratur kan utgöra en kulturell aktiverare som ökar publikdeltagande och därmed spridandet av SvD:s kulturinnehåll.
Kritiken kom snabbt i sociala medier. I koncentrat: Varför skulle läsare vara bättre skickade att göra recensionsurvalet än kulturredaktörer och litteraturkritiker?
Den kritiken torde dock kunna bemötas med att det inte handlar om att göra bättre urval, utan om att öka spridbarheten.
tisdag, februari 03, 2015
Det sofistikerade tiggeriet
Kultursidan Västerbottens-Kuriren 140203
Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.
Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.
Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).
Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.
I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.
Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.
Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.
På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.
Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.
En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.
Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.
Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.
Den plötsliga tillkomsten av EU-migranter som försöker överleva genom att sitta utanför handelsplatser i svenska städer och be om en skärv från passerande medborgare väcker olika tankar och känslor. Till de mer extrema känsloyttringarna hör förslagen om förbud mot tiggeri.
Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnusson föreslog på DN Debatt (140813) att tiggeri bör förbjudas. Dagens Industri rönte uppmärksamhet för sin ledartext (141222) som föreslog liknande förbud. I inledningen av 2015 lägger Norges justitieminister fram ett nationellt förslag om att förbjuda tiggeri.
Sådana förslag strider mot fundament i mellanmänskliga relationer. Att tigga är i allt väsentligt ett sätt att be om hjälp. Ett förbud mot att be om hjälp måste ses som en inskränkning i yttrandefriheten. Bara för att ta ett exempel.
Samtidigt som vi oroar oss för ett utbrett tiggeri från fattiga EU-migranter, växer andra former av tiggeri på internet. Nej, det är riktigt, på nätet används inte ordet tiggeri, men om tiggeri betyder att be om ekonomiskt stöd för att uppnå något, är företeelserna de samma. På internet gäller termer som gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering (crowdfunding).
Ett förbud mot att be om pengar för olika ändamål skulle ikullkasta denna växande och från somliga håll hyllade finansieringsform. Förr gällde det att stå med mössan i hand hos riskkapitalister eller att ansöka om medel hos offentliga finansiärer för att kunna genomföra olika projekt.
Det gäller förvisso fortfarande, men allt fler webbplatser uppstår med syfte att var och en kan lägga upp projektbeskrivningar och be allmänheten om pengar. På så sätt tänker man sig bort från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. Eller bort från bankerna för att slippa återbetalningsansvar.
Kända internetsidor för gräsrotsfinansiering är Kickstarter och Indiegogo, och fler växer fram. Även nationella finansieringssidor, som exempelvis svenska CrowdCulture som specialiserat sig på gräsrotsfinansiering av kulturprojekt. Det går knappast att peka ut vilka typer av projekt som är mest förekommande på dessa internetsidor; allt tycks möjligt. Däremot kan man fundera på vad som påverkar givare att ge.
I början av 2014 formulerade den liberale debattören Johan Norberg ett bokprojekt på gräsrotsfinansieringssidan FundedByMe med arbetstiteln Leva och låta dö. Han bad om 100 000 kronor för att skriva boken, och han fick drygt 200 000 kronor från sammanlagt 421 givare.
Det blev också en bok som nyligen publicerades med samma titel som projektet. Jag har inte läst boken, men av en recension på Expressens kultursida att döma är det en solskenshistoria; en hyperoptimistisk historia om vår framtid, inte olikt projektbeskrivningen för boken. Är det så bokprojekt måste formuleras för att gräsrötter ska finansiera dem?
Kickstarter är den största samlingsplatsen för gräsrotsfinansiering. I skrivande stund uppger man att sedan starten har drygt 77 000 projekt finansierats med närmare 1,5 miljarder dollar från ungefär 7,8 miljoner gräsrötter.
Intresset för denna finansieringsform har även lockat forskare. Det florerar ett flertal undersökningar som på olika sätt försöker leda i bevis hur man ska bära sig åt för att få människor att skänka pengar till sitt projekt. Ett exempel är genom att analysera vilka ord som använts för att beskriva ett stort antal projekt, såväl lyckade som misslyckade, försöker några forskare slå fast semantiska prediktorer. Det tycks finnas samband mellan vilka ord som beskriver projekt och projekts lyckade (och misslyckade) finansiering.
Ett annat sätt att be om pengar på nätet är kontinuerlig donation, i stället för finansiering av tidsbegränsade projekt. Patreon är en något färskare variant av gräsrotsfinansiering, där var och en kan beskriva en pågående verksamhet som man önskar pengar för.
På Twitter finns kontot @neinquarterly som drivs av Eric Jarosinski. Han betecknar sig som "internetaforist" och levererar 140 tecken långa aforismer till sina närmare 100 000 Twitterföljare. Ett av flera sätt att finansiera sin verksamhet är att be om pengar på Patreon, i form av små belopp från många givare.
I dagsläget når han endast 220 dollar per månad. Andra når högre belopp. De två podpratarna Jeff Cannata och Anthony Carboni får 3 500 dollar per månad i dagsläget.
Forskning är ett område som länge har arbetat med olika typer av finansieringsformer. Utöver statliga medel och olika forskningsråd, finns en mångfald av fonder för främst medicinsk forskning som människor kan skänka pengar till. Vid en snabb anblick syns inte så många forskningsprojekt som ber om pengar på Kickstarter och liknande webbplatser.
En hypotes är att det är lättare att be om pengar för att kommersialisera vetenskap i form av produkter eller tjänster, än att få människor att skänka pengar till ren forskning. Några forskare inom biologi och ekologi skriver i tidskriften Trends in Ecology & Evolution (nr 2, 2013) att gräsrotsfinansiering snarare bör syfta till en bättre relation mellan forskare och allmänhet.
Potentialen för gräsrotsfinansiering, menar de, ligger i projekt som ökar transparensen till vetenskapen. Projekt som syftar till att nå ut med vetenskaplig kunskap på ett begripligt sätt, genom exempelvis populärvetenskapligt författande, skulle kunna be om pengar från gräsrötter.
Kommer man med gräsrotsfinansiering via internet undan de problem mecenatkulturen har? Att buga med mössan i hand för att få pengar är alltid en anpassning, oavsett mecenaten är en ensam, stenrik riskkapitalist eller en myriad människor som skänker några dollar var. Man anpassar sig till det givare förväntas gilla.
Den fråga vi ytterst måste ställa oss är om vi inte bör känna ett stort obehag inför benägenheten att skänka så mycket pengar till allsköns mer eller mindre meningsfulla projekt, samtidigt som det finns starka överväganden att kriminalisera människor som ber om pengar för sin och sin familjs överlevnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)