onsdag, februari 17, 2016

Folkfinansiering – ett hot mot kulturen?

Kultursidan Västerbottens-Kuriren 160217


Crowdfunding, eller folkfinansiering som vi borde säga på svenska, tycks inte vara någon övergående trend, utan en företeelse som fortsätter utvecklas. I allt väsentligt handlar folkfinansiering om att gå från en mecenatkultur, med enstaka givare som ger mycket till få, till en folkgivarkultur där många ger lite till flera. 
        När en dylik företeelse växer sig stor, finns det all anledning att göra konsekvensanalyser. Medieforskaren Daren Brabham vid University of Southern California har studerat hur amerikansk media har bevakat folkfinansiering på plattformar som exempelvis Kickstarter och Indiegogo. 
        Med ett stort antal artiklar om denna företeelse som empirisk data, ser han en synnerligen positiv attityd till folkfinansiering från olika media. Folkfinansiering omtalas som en demokratiserande kraft, som det enda sättet för människor med idéer att uppfylla sina drömmar, som ett sätt att stärka individers makt i förhållande till mecenater och riskkapitalister med mera. 
        Samtidigt ser Brabham en synnerligen stark kritik i USA, särskilt från konservativt håll, mot att konstprojekt i vid mening ska finansieras av det allmänna, av skattemedel. Ett växande antal människor vill inte se sina inbetalade skatter finansiera allehanda projekt vars resultat de varken uppskattar eller ens vill se i det offentliga rummet. 
        Inte helt förvånande ställs ofta offentliga medel till konst och kultur i kontrast till knappa resurser i andra offentliga verksamheter, som exempelvis skola, vård och omsorg. Det intressanta i Brabhams forskning är syntesen. Kritikerna till offentligt finansierad kultur är däremot positiva till folkfinansiering av kultur. Då, menar dessa, får vi de kulturella yttringar, de konstverk, de kulturhus som människor faktiskt vill betala för. 
        Medan offentligt finansierade kulturyttringar syftar till att utveckla och utbilda medborgare för att bidra till samhällets bästa, vill folkfinansierade kulturprojekt nå så många givare som möjligt, vilket leder till att kulturprojekten anpassas efter vad många vill betala för. 
        Folkfinansiering blir därmed ett slags verktyg för populistisk, marknadsliberal politik för att reducera offentligt finansierad kultur. Än så länge i USA, men självfallet kommer liknande röster att höras här.
        Brabham beskyller media, med sitt okritiska omhuldande av folkfinansiering, för att späda på dessa i viss mån kultur- och konstfientliga strömningar. Dessutom ser han nästa område runt hörnet att drabbas. 
        Varför ska forskning finansieras med skattemedel utan att skattebetalare ges inflytande över vad det forskas om? 
        Kommer samma konservativa marknadsliberaler att kräva att alla forskningsprojekt underställs folkfinansiering på sajter som Kickstarter, så att sådan forskning som upplevs "konstig" i folks ögon inte ska ges finansiering? 
        Det finns all anledning att inta ett kritiskt förhållningssätt till folkfinansiering, liksom att det genomförs fler konsekvensanalyser.