Kultursidan Västerbottens-Kuriren 170418
Språk och datorer har genom historien alltid hört samman. För att en dator ska kunna utföra operationer och aktiviteter måste den instrueras, vilket görs med olika programspråk, beroende på typ av applikation och aktivitet.
En annan form av språkutveckling handlar om taligenkänning och talsyntes. Datorprogram tränas att uppfatta och tolka mänskligt tal, från enskilda 0rd till sammansatta meningar. Talsyntes handlar om att datorn tränas i att sätta samman ord till meningar så att vi såväl hör som förstår vad datorn säger.
Den engelska termen för datorprogram som klarar av både taligenkänning och talsyntes är chatbots. Oxford Dictionary presenterade detta ord som ett av de ord som främst kännetecknar språkåret 2016 (årets ord 2016 blev post-truth). Det dröjer sannolikt inte länge förrän chatbot blir upptaget på den årliga nyordslistan i Sverige.
På svenska brukar vi även tala om virtuella assistenter eller virtuella agenter som vi kan prata med. Den som använder en iPhonen har kanske talat med den virtuella assistenten Siri. SJ arbetar med en chatbot som ska assistera tågresenärer.
Med hjälp av avancerade algoritmer och självlärande teknik går IT-jättar som Google, Apple, Microsoft, Amazon och Facebook i bräschen för denna utveckling. Ett väsentligt användningsområde för dessa talande applikationer är kunddialoger och kundstöd i olika företag, för att effektivisera dessa processer.
Den gemensamma nämnaren för den utbredda forskning och teknikutveckling som pågår inom språk och IT är att det mänskliga språket är den överordnade normen som datorprogram ska dels kunna förstå, dels kunna tala.
Med denna essä vill jag rikta blicken mot en liten forskningsnisch som avviker från denna gemensamma nämnare. Den övergripande frågan som ställs här är vad som skulle hända om vi låter datorprogram själva uppfinna sina egna språk i kommunikationen med varandra. Är det möjligt? Vilka syften skulle sådan forskning i så fall uppnå?
Vid det amerikanska forskningsinstitutet OpenAI bedrivs forskning med fokus på artificiell intelligens och robotik. I mitten av mars förhandspublicerade Igor Mordatch och Pieter Abbeel en artikel där de redovisar hur de arbetar med att låta virtuella agenter utveckla egna språk, utan att det mänskliga språket står som modell.
Att träna datorer att efterhärma mänskligt språk ger förvisso ökade möjligheter att kommunicera med datorer, men det ger ingen kunskap om varför ett språk existerar. Ett syfte med denna forskning är att utöka den kunskapen. Inte kunskapen om strukturer inom eller relationer mellan språk, utan språkets funktion. Ett grundläggande antagande är att all kommunikation uppstår av nödvändighet; nöden är kommunikationens moder.
Forskarna har skapat en enkel virtuell miljö med två virtuella agenter, två chatbots som kan agera självständigt i förhållande till varandra. Dessa agenter är också utrustade med självlärande algoritmer, så att de utan mänsklig inblandning, utan instruktioner självständigt utveckla språkliga färdigheter.
Dessa virtuella agenter förses med olika enkla uppgifter som de ska utföra tillsammans. Det handlar exempelvis om att de ska förflytta sig från en plats i den virtuella miljön till en annan. Genom att utveckla ett språk ska dessa sedan koordinera sina rörelser så att de kan genomföra uppgiften.
De virtuella agenterna får en uppsättning symboler till sitt förfogande, men utan förbestämda betydelser, så att agenterna måste skapa sina egna betydelser för symbolerna.
Den forskning som presenteras i artikeln av Mordatch och Abbeel är i ett väldigt tidigt stadium. Än så länge prövar de möjligheter, snarare än fastställer signifikanta resultat. Ett resultat från denna studie är dock att de virtuella agenterna lyckas kommunicera med varandra med ett eget språk på ett funktionellt sätt, utan instruktioner från någon människa.
De avslutar artikeln med ledtrådar till framtida studier: Att expandera komplexiteten i de virtuella agenternas språkbyggen och att utöka deras handlingsförmågor. De är även intresserade av att undersöka huruvida dessa agenters kommunikativa strategier kan tillämpas av människor.
Forskarnas syfte är som sagt att förstå hur språk utvecklas utifrån nödvändighet, men utan mänskligt språk som förlaga. Frågan är vilka ytterligare syften som kan uppfyllas med forskning som denna.
Allt sedan människan började forska om artificiell intelligens har den mänskliga intelligensen fungerat som modell för datorers intelligens. Det klassiska turingtestet, uppkallat efter Alan Turing, den förste AI-forskaren, testade maskiners förmåga att efterhärma människors intelligens.
Om en människa kommunicerar med en maskin och inte kan avgöra om det är en maskin eller en människa man kommunicerar med, måste maskinen anses inneha mänsklig, men artificiell intelligens.
På senare tid syns emellertid en diskussion där en motsatt uppfattning om intelligens förs fram. Med dagens exponentiella utveckling av datorteknik bör vi inte låsa oss vid den mänskliga intelligensen, utan låta datorer utveckla datorintelligens, det vill säga intelligens som utgår från datorernas förutsättningar – inte människans förutsättningar. Därtill är människans förutsättningar alltför begränsade.
Om vi vidgar sammanhanget ytterligare kan vi placera in denna forskning tillsammans med forskning om automatiska system i allmänhet; sociala robotar och självlärande maskiner.
En farhåga som brukar framhållas kring konsekvenserna av sådan forskning är att människan placerar sig utanför robotarnas beslutsloopar, det vill säga att människan ges allt mindre inflytande över robotars och andra självlärande, automatiska systems beteenden. Robotarna fattar sina beslut oberoende av människan.
Huruvida detta är en farlig utveckling eller inte är svårt att hysa en bestämd uppfattning om. Om vi går tillbaka till studien av Mordatch och Abbeel och deras språkutvecklande agenter, vet vi i alla fall en sak: Människan har visat att utveckling av språk är en mäktig idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar